Tennistråden

Det finns en tråd för Wimbledon för ni som inte har sett det.

För att inte åka ut efter att ha gjort såna skrällar så måste man ha en viss vinnarmentalitet, som t.ex Söderling har, som han visade 2009 när han totalt krossade Davydenko efter sin skrällseger över Nadal. Väldigt få spelare har en sån inställning. Det är nästan ett måste att man har det för att ha en chans, annars blir man för nöjd av att bara ha vunnit en sån match, det är svårt att smälta det så snabbt helt enkelt.

I Rus fall så är det dock inte mentalt tror jag, bara orutin, det jag sett av henne så är hon en sån spelare som antingen missar allt eller sätter väldigt mycket. Hon kan säkert bli en toppspelare i framtiden om hon lyckas bygga upp en större säkerhet i sitt spel.

Gulbis är ju konstigare, där är det nog hans inställning till tennis överhuvudtaget som inte direkt tillåter honom att utvecklas.

Okej!

En sak jag undrar är att för kanske 30 år sen slutade man med grästurneringar i Australian och ersatte dom med HC, undrar varför? Kanske för jobbigt att sköta dom när även södra New South Wales är rätt så hett på sommaren därnere.

Pat Cash skrev om det i Sunday Times idag och höga kostnader var mycket riktigt hans förklaring. Precis som i England är det bara exklusiva privatklubbar som har råd med gräsbanor.

Apropå Australian Open och grästennis har jag ibland funderat på hur Wilander lyckades vinna två gånger på gräset på Kooyong, när han som bäst nådde till kvarten tre gånger i Wimbledon. Var det skillnad mellan gräset på Kooyong och Wimbledon? Jag har någon gång hört att torkan i Australien ska ha gjort underlaget mer cementlikt i gamla tiders Australian Open.

Länge var ju startfälten i Australian Open mycket dåliga, men ungefär vid tiden för Wilanders första seger 1983 blev det lika självklart för toppspelarna att delta där som i de andra GS-turneringarna. Om man tittar på de åtta toppseedade 1983 och 1984 saknas ett par av de bästa spelarna, men urvattnade startfält i Australian Open kan ändå inte vara hela förklaringen till att Wilander lyckades bättre där än i Wimbledon... (1984 verkar dock ha haft lite sämre uppslutning av de bästa spelarna än 1983.)


1983
1. Ivan Lendl
2. John McEnroe
3. Mats Wilander
4. Eliot Teltscher
5. Johan Kriek
6. Vitas Gerulaitis
7. Tomáš Šmíd
8. Anders Järryd

1984
1. Ivan Lendl
2. Mats Wilander
3. Joakim Nyström
4. Johan Kriek
5. Pat Cash
6. Vitas Gerulaitis
7. Tim Mayotte
8. Stefan Edberg

Precis som du misstänker så innebär varmt och torrt väder högre studs på gräs. Sen var startfälten ganska svaga i AO fram till slutet av 80-talet. Lendl hade ännu inte lärt sig spela på gräs och resten av spelana har inte direkt gått till tennishistorien, förutom J-Mac.

Tills man bytte till HC '88, året då Mats vann 3 GSs, som ende svensk genom tiderna också. För mig är det obegripligt att han försvann efter det, lite som Mcenroe och Courier och Edberg som inte vann några fler titlar innan 27 års ålder.
Många svenskar som var bra på 80-talet och även dessvärre under 2000-talet försvann i förtid också, antagligen mest pga av skador, kanske sorglig otur och/eller felträning.

Wilander verkade lite mätt efter 1988. Sen blev han också spelaren som alla ville slå och det passade honom inte alls, jag tror han ville vara lite av en underdog.

Kent Carlsson och Vinciguerra fick sina karriärer förstörda av skador. Kan du komma på någon mer?

Nyström, Sundström, Pim-Pim, Söderling, Norman, Tillström, Kulti, Tillström. Jonas Svensson, Henrik Holm slutade innan 30. Ulf Stenlund, rankad 23 som bäst också innan 30, även Peter Lundgren och Christian Bergström innan den barriären. Och gamle lovande Leif Johansson på sjuttiotalet spelade bara en match tror jag i Stockholm Open det är han blev 24.
Få av våra stjärnor har hållit på så länge, tror jag i jämförelse med andra nationaliteter. I friidrotten har vi också haft löjligt mycket skadeproblem, skumt.

Undrar om australiensarna ville fortsätta på gräs i Aus Open, tror att man kan ha bytt för att jämna ut kvalitén på Grand Slamsen