Måste livet ha mening?

Någon här som underhåller en dröm om odödlighet? Alla går vi sönder Fritte, även du, frågan är bara när.
Ditt svar är därmed inget mycket till svar.

Som många här ungefär har sagt så är det det gagglandet om att man måste uträtta något "värdefullt" i livet som gör att man mår så dåligt. Vissa kanske har en mening, som de själva kanske har skapat, andra ser livet som meningslöst, men man kan vara lika glad för det. Det behöver inte vara något negativt.

Jag skulle vilja säga att livets ända mening, är att leva.
Vi lever därför att vi lever, så det är bara fortsätta med det. Varesig du ägnar ditt liv åt att bota cancer, stympa dagisbarn eller leva eremit i ängsliga bergen, är det att leva, och det är vad som är meningen. Eftersom du föddes.
Rent objektivt finns nog ingen mening, avsikt eller syfte med livet. Det uppstod för att omständigheterna ledde till det, det bara blev så helt enkelt.

Jag skiter dock blankt i ifall mitt liv har något mening eller ej, för jag lever det och jag vet vad jag vill. Jag vet att jag kommer dö en dag, att jag bara har ett liv, och jag vet att det känns oerhört bra att vara lycklig. Därför viger jag mitt liv, mitt allt, åt sökandet efter lycka vart den än finns att finna.
Meningen med mitt liv, för mig, är att må bra.. Och allt man behöver göra är att simtulera sig själv på rätt sätt. Jag bryr mig inte ifall jag aldrig blir framgångsrik, aldrig hjälper mänskligheten genom källsortering eller förstör mina lungor med min rökning. Allt jag bryr mig om är att vara lycklig, och jag tycker det är underbart med första ciggen på morgonen, att efter att hållt sig en hel dag äntligen få sätta sig på toan och skita (så länge det inte är nån diarre skit), att veta att kvällen är räddad för att en bra film går på tv och att det finns mat i köket. Alla dessa små saker är min mening med livet, och jag är nöjd med det.. Även ifall en gud fanns som hade en massa planer för mänskligheten och ville vi skulle leva bra liv etc, rör det inte mig.
Jag lever för mig själv, JAG lever.

Mening eller inte, mänskligheten kommer att existera. Man kan försöka bidra med något eller sitta i ett hörn och böla… det är upp till dig. Men om för många sitter och bölar gör ju det inte saken bättre vi får bara en dystrare och tråkigare tillvaro.

Jag vet inte om dina texter är rena floskler, eller en väldigt bra sammanfattning; pga. den utsatta situationen jag lever i just nu så har jag svårt att avgöra...

Dock betyder dem otroligt mycket för mig, det kan jag lätt erkänna. Ibland glömmer jag bort meningen med mitt eget liv oerhört lätt, vilket leder till smärtsamma komplikationer, men dina ord fick mig inse att det är exakt vad jag strävar, och borde fortsätta att sträva, efter.

Jag blir t o m glad när jag får diarré, det är mycket bättre än förstoppning! Och jag är glad för att jag saknar inga ben, armar eller andra organ. Jag blir glad när mitt "värsta" problem är vad jag ska välja för mat för kvällen...

Tack ännu en gång för dina ord...

Meningen med livet är, som många redan nämnt, starkt sammankopplat med omgivningens krav och åsikter om vad som är ett värdigt liv. I ett modernt välfärdsland finns det många utalade såväl som outalade principer som är starkt gällande. Har man inte en viss livsstandard så uppfattas man (oftast) av sina medmänniskor som en aning misslyckad och man förvägras dessutom många essentiella stimulansmedel som erbjuds. Jag menar alltså att samhällets konventioner inskränker en existentiella livsmöjligheter. Låt mig exemplefiera:

De stunder jag har mått allra bäst i mitt liv, när lyckan varit störst är när jag har haft tillgång till fitta samt varit kär och min kärlek varit besvarad. Eftersom jag tror att kärleken mestadels är en konstruktion som är till för att främja sexualiteten så är alltså tillgången till fitta (i mitt fall) den största lyckoframkallaren. För att kunna få detta måste man antingen vara tillsammans med någon, har en sexuellt förhållande med någon, eller köpa ett sexuellt förhållande med någon. Eftersom jag vidare anser att sexualitet är bäst när den är gratis och därmed absolut frivillig från båda (eller flera) parter så utesluter jag prostitution ur min ekvation. Hursomhelst, om vi antar att sexualiteten är meningen med livet så krävs det en del för att man ska få utlopp för denna mening. Man har ju vissa krav, man har inte sex med vem som helst. Det ska vara någon man är attraherad av och som uppfyller ens sexuella önskningar. Nåväl, att hitta en sådan person är inte alltid helt enkelt. Det krävs ofta att man har något att visa upp; rikedom, utseende, intelligens osv osv. För att ha dessa saker att visa upp krävs det ofta att man har följt de konventioner jag talade om i första stycket. Det här var väldigt oklart, men min poäng är väl att livets mening är mycket relativ och handlar väldigt mycket individen men att man i grunden i alla fall kan säga att föda och sexualitet är elementärt. Det är det som i driver oss.

Vad kan vi göra någon som helst för nytta för allt(universum).
Jag tror helt på att människan lever utan mening, utan orsak, utan framtid.
Nej människan behöver inte ha en mening med livet. Ungefär som att universum inte behöver ta slut någonstans. Det är svårt att vira huvudet runt det

Om det nu framstår som att ja gär dum i huvudet, så har ni nog förmodligen rätt

Eftersom frågan ständigt ställs så tycker jag att svaret uppenbart är ja. Om man sedan kännar att man dessutom måste göra sin mening till en universell princip är en annan sak.

Tackar för era kommentarer som kommit hittills. Intressanta åsikter.

Varje människa avgör själv om han eller hon har mening med sitt liv. En del finner att de inte har någon mening och lever med den vetenskapen. Du kan aldrig med fog hävda att någon annan än du själv måste ha en mening med livet för att leva.

Anser någon att denne inte känner någon mening med livet så tror jag på vad de säger och tycker inte att det är någonting anmärkningsvärt eller skrämmande i det ställningstagandet. Jag anser som sagt att man inte behöver ha någon definerad mening med sitt liv.
Men jag håller öppet att kanske kan man ha någon slags undermedveten mening som man följer men inte ser i sin vakna vardag.
Kanhända att denna undermedvetna mening först syns vid vägens slut när man ser tillbaks, att bitarna faller på plats.

Ville bara sticka in med ett inlägg som jag tycker ni har missat lite:
Många äldre människor som går mot sitt livs slut och som inte har någon starkt samband med släkt eller vänner letar efter någon som kan minnas dem. Jag ser inte detta som att de vill bli inskrivna i böcker eller dylikt, men det visar att man inte vill avsluta livet utan att ha påverkat någon eller känner att man gjort någon skillnad i världen om det änns är att flytta sandkorn i Sahara. Alltså har personen något att eftersträva innan den dör, att av någon bli ihåg kommen. Kan de stämma?
Jag tycker personligen att man inte bör söka en anledning att leva, jag hoppas på att jag, på min dödsbädd, kan se tillbaka på mitt liv och säga att jag stått upp för mina värderingar och försökt göra mitt bästa i alla situationer.

Att sedan jämföra människan med en katt som Reoshi gör finner jag ytterst ointressant eftersom vi har en hjärna som tillåter oss att resonera och använda en abstrakt fantasi. Visst vi är djur på samma sätt men det gör oss inte likvärdiga eller säger att vi lever våra liv på samma villkor.

Jag älskar det du säger, det låter så underbart. Precis som Epikuristerna och hedonisterna ansåg var meningen med filosofi att nå ett lyckligt och lugnt liv, fri från smärta och rädsla. ( en gnutta ataraxia hade inte skadat )
Det du skriver att du gör är något jag strävar efter, jag förstår inte varför vi är så kontrollerade av allt, förbereds för allt osv. Jag skulle vilja leva mitt liv som jag vill leva det, jag har för mig att de lärde ut det i skolan under Epikuros tid, att njuta, att vara lycklig. Det är något jag skulle vilja lära mig, men jag når inte riktigt dit och jag vet inte hur. Jag vill lära mig leva, såsom jag vill leva. Då hade jag blivit lycklig. Jag är fruktansvärt kluven, jag vet inte vad jag vill, det är så mycket som säger emot att jag inte bara kan lämna det "vanliga" livet som samhället har byggt upp för mig, samt andra faktorer.

Jag lever för att det har högt värde att leva.