Lyrik om krig och strider...

2011-08-19, 22:44 #73

Medlem

Reg: Dec 2003

Inlägg: 8 716

Xuân Diệu (1916-1985)

Citat:

Huong Khes barn

Aldrig ska vi glömma Huong Khe, aldrig, aldrig.
Barnen sitter i klassrummet. På gården slår någon på trumma.
Ingen märker den smygande olyckan
Ingen märker hur ett moln av bomber
störtar över skolan.

Här behövs inga tårar. Låt hatet sjuda i dikten.
Blod, blå läppar och den röda elden.
Du snabbfotade lilla flicka från Huong Khe
se hur tappert Pentagon kämpar mot dig.

Hur många nya gravstenar? Trettiotre.
Femte och sjätte klassen. O sorg, o plåga
Se inte på de mördade barnen - se inte på dem
Deras kroppar, deras små armar är som ung bambu.

Nyss talade en liten pojke om dikter
från sitt skåp tittade en ljusblå jordglob på lektionen.
Piraterna anföll. Stormen började:
Skåpet i flisor, bänkarna i flisor och jordgloben
en hopkramad trasa.

Allt var dött. Slut på dikterna, slut på drömmarna.
Där skolan legat fanns bara en djup svart krater
förbrända människor, lika blommor
och en förvirrad kvinna som söker sin lille son.

Den svarta kratern är djup som sorgen
och vid dess kant står gamla män i sorg
kringspridda stickor, ett garnnystan
fiendeflygaren ryckte det ur barnets hand.

Förkrossad tittar modern på buren med trasten
hemma finns bara pojkens metspö kvar.
Vad allt känns ödsligt och tomt.
Aldrig mer kommer han hem för att kela med buffelkalvarna.

Du son av Amerika, tappert kämpar du mot barn
Du mördare och tjuv - hatar du aldrig dig själv?
Dig förbannar alla ärliga människor
Våra barn ska skriva din dom.

Pojkbytingar springer efter en bataljon soldater
små barn samlas kring vapnen.
De växer upp redo att strida mot fienden,
de vet segerns dag ska komma snart.

Huong Khe - bitterheten över folkets olycka
strömmar som fruktens saft
strömmar som hjärtats hat
Till sist ska vi hämnas de döda barnen.

Tolkning: Ola och Carsten Palmær

Citera

2011-10-21, 21:01 #74

Medlem

Reg: Jun 2011

Inlägg: 280

August Stramm (1874–1915)

Patrull

Stenarna fiendar
fönster grinar förräderi
grenar stryper
berg buskar skiktar prassligt
gäller
död.

Patrouille

Die Steine feinden
Fenster grinst Verrat
Äste würgen
Berge Sträucher blättern raschlig
gellen
Tod.

Vakt

Tornkorset skrämmer en stjärna
hästen kippar rök
järn klirrar yrvaket
dimma svep
skur
stelning huttring
huttring
strykning
viskning
Du!

Wache

Das Turmkreuz schrickt ein Stern
Der Gaul schnappt Rauch
Eisen klirrt verschlafen
Nebel streichen
Schauer
Starren Frösteln
Frösteln
Streicheln
Raunen
Du!

Stormangrepp

Ur alla vinklar gäller fruktor viljor
skrikt
piskar
livet
fram
för
sig
den flåsa döden
himlarna trasar
blinda slaktar vildum fasan

Sturmangriff

Aus allen Winkeln gellen Fürchte Wollen
Kreisch
Peitscht
Das Leben
Vor
Sich
Her
Den keuchen Tod
Die Himmel fetzen.
Blinde schlächtert wildum das Entsetzen.

http://de.wikipedia.org/wiki/Menschheitsd%C3%A4mmerung

Citera

2012-05-13, 22:17 #75

Medlem

Reg: Dec 2003

Inlägg: 8 716

Erich Kästner (1899-1974)

Citat:

Röster ur massgraven
(För De Dödas Söndag. I stället för predikan)

Här ligga vi som spillror, vrak och trasor.
Ni gå förbi och tro: De sova gott.
Men sömnlöst grubbla vi på vilka fasor
som en gång skola komma på er lott.

Vår mun är full med träck. Vi måste tiga
men önskade, att graven gick itu.
Vi ville skrikande ur jorden stiga!
Vår mun är tilltäppt. Ingen hör oss ju.

Vem lyss till oss? Ni höra prästen bara,
som pladdrar med sin chef. Hans gode Gud
förlorade ett krig. Låt grollet fara,
och låt de döda sova, är hans bud.

Högt måste ni berömma utförsgåvan
hos dessa tjänstemän, som skönt om plikt
och offer ordade. Det ljöd från ovan:
"Mot sådant är ett liv av ringa vikt."

Här ligga vi, som döden sammanföst.
Vi se, hur allt, vi hoppats på, föraktas.
Vi dogo. Men vi dogo meningslöst.
I morgon kanske ni som fänad slaktas.

Mord fyra år - och sedan full orkester!
Ni gå förbi och tro: De sova gott.
Mord fyra år - och kransnedläggningsfester!
Tro aldrig på gudsnådligt stora gester!
Glöm aldrig det och vår fördömda lott!

Tolkning av Johannes Edfelt.

Citera

2012-06-13, 22:50 #76

Medlem

Reg: Dec 2003

Inlägg: 8 716

P. D. A. Atterbom

Citat:

Krigssång

Samlens, Bröder, kring frihetens fana,
Den höga Swea wåra swärd begär!
Modren kallar; på hjeltarnes bana
Hon tacksam räknar sina barns gewär.
Skola slafwens band
Fjettra jernets land?
Till kamp, Bröder! Blod ger Nordens stjerna glans.
Fädrens skymfade skuggor oss mana
I stridens larm med segrens krans.

Mäktigt brusar ur Gauthiods ekar
Den storm, som rensa skall den mulna jord.
Kraften hwälfwer i krigiska lekar
En sköldeborg omkring sin gamla Nord.
Gäckar Söderns dwärg
Wåra helga berg?
Till kamp, Bröder! Blod är lifwets rosenfärg.
Tidens slummer hwart hjerta förwekar;
Bland wapnen drickes lejonmärg.

Ödets domar ur skyarna ila,
Men endast trälen för dess åska skyr:
Hemskt mot weklingar dödarna smila,
De fly blott undan den, som dem ej flyr
I CARL JOHANS spår
Sweas Engel går:
Till kamp! Ärans sol skall purpra wåra fjäll.
Sköna lott, om wi falla, att hwila
Som Göther under runans häll!

Citat:

Segersång

(Oct. 1813.)

Ej fåfängt de tala till Svenskens bröst,
De manande Nornor, de stränga;
Han lyssnar med gamman ännu till den röst,
Som i stormen gudinnorna mänga:
I fjerran han söker den mordiska dust;
Ty äran är lifvets innersta must,
Och död eller seger är männens lust,
Och svärdet är Nordens förtröstan.

Välan! dina söner, o Svithiod, gå
Att jordens förtrampare hämma!
Det enda språk, som tyranner förstå,
Det är vapnens dönande stämma.
Din hjelte har rest sig; i slagtningens larm
Nu svaja hans fanor, nu krossar hans arm:
Då badar sig själen, modig och varm,
I frihetens blodiga vågor.

Ej guldet vill smycka befriarnes land,
Der smidas blott sköldar och lansar;
Dock klappar der hjertat med jublande brand,
När det slår mot den väldiga pansar.
Med CARL JOHAN i spetsen och Hämnarn i skyn,
Då vidgar sig bröstet, då purprar sig hyn,
Och ättlingen lyfter sin blixtrande syn
Mot fädernas stjerniga bygder.

När åskan slungas ur Mannahems barm
Bland förtryckarnes nesliga hopar,
Och ett skri af den vaknande verldens harm
I hans vilda samvete ropar:
Då töfva hans örnar, hans härar ej mer;
Ty GUSTAF ADOLF från himmelen ser,
Vid TORSTENSONS sida, på valplatsen ner,
Hur frihetens riddare fäktar.

Förbistringens son, såsom härjare stor,
Såsom skapare sjelfvisk och liten,
Flyr jagad till kulan igen, der han bor;
Guds gissel är nyttjad — och sliten.
Drick, Babel, nu sjelf din styggelses saft,
Den kalk, som åt andra så rågad du haft!
Din drott var ej rustad med himmelens kraft,
Om ock mer, än alla, med jordens.

Han drömde sig herre af solens spann,
Men kunde blott bränna, — ej värma;
Dock nu, liksom alltid, förlossarn man fann
Omsider från Norden sig närma.
Så andas dess jernluft, befriade slaf,
Och lär dig af Svenskar att svänga din glaf!
Snart växa, som cedrar, på tusendens graf
Den forntida styrka och heder.

O fädernesland, kring hvars skogar och skär
Än glänser så ljust, hvad du varit!
Månn en gryning vi se, som en motbild bär
Till de herrliga dagar, som farit?
O Svea! Du mången förnedring har rönt;
Men hjelmen och brynjan än kläda dig skönt:
Se uppåt, ånyo af ära bekrönt,
Och knäböj, med heliga löften!

Citera

2012-06-15, 21:27 #77

Medlem

Reg: Dec 2003

Inlägg: 8 716

Harald Oxe

Citat:

Huru det tilgår uti krijgh, när slängiar vankas.

Ett buller, ett gnyy och ett skrij, ett dåhn, ett tumult och ett larmand
Höres af vagnar och häst, af rustande, väpnande härar
Möts nu på slätterna åt om morgonen arla i dagning,
Tecken här gifves till strijd med knallande, dundrande stycken,
Salfvor begynna nu gå, som hagell så flyga nu kuhlor,
Tändas granater nu an, kastas ut bland modigste trupper,
Pamparne dragas ur skijd och sablar sig krökia och svängia,
Hugga och sticka, gå på, här rappas öms om på all sidor,
Så der far hufvud och been, der ligga nu karlen och hästen,
Der ligga trummor och spehl, standarer och pukor och fahnor,
Musquet, carbin och pistohl och kastgevähr, piquer och spetsar,
Dels ropas: skuten jag är i armen, i handen, i låret,
Hufvud, i hals och i bröst, i sijdan, i benet, i footen;
Hielp, hielp nu, kiär cammerat, till fältskiärn att blifva förbunden!
Dels måste taga till flyckt, i stick lembna hatten och hättan,
Utom mång tusend på platz blifva qvar och lura på dagrund.
Sij så går till uti krig, hvar pröfvas båd vishet och mandom,
Tappert och oförskräckt mod, så länge som blod är i kroppen.

Musko d. 20 Martij 1711.

Citera

2012-07-08, 16:50 #78

Medlem

Reg: Dec 2003

Inlägg: 8 716

Citat:

Skönt det är att dö i striden.

Slägten jemrar sig och klagar,
Att jag skall i strid bege mig,
Komma för kanoners eldgap, -
Kanske dö på vilda slagfält,
Uppå krigets tummelplatser.
Men min slägt må icke sörja,
Min familj ej mig beklaga!
Ty ej dör jag då i kärret,
Faller nesligt ej på sveden,
När jag stupar uti striden,
Faller under vapnens skrammel!
Skönt det är att dö i striden,
Ljuft att falla under svärdsklang!
Lustigt då man skiljs från lifvet
Utan att af sjukdom täras,
Långsamt dö på plågolägret!

Kanteletar II, 265 (översättning och bearbetning av Rafael Hertzberg).

Citera

2012-07-15, 14:35 #79

Medlem

Reg: Dec 2003

Inlägg: 8 716

Bernhard von Beskow (1796-1868)

Citat:

STRIDS-SÅNG

(Mel. Lejon-riddarne af Hæffner.)

Solen är borta. Himmelen blundar.
Röd kommer dagen på åskornas spann.
Högarna blomma. Oden begrundar;
Ögat Han hvilar från man och till man.
Lösen är gifven. Hären går sluten.
Blå, som en ström från klipporna gjuten.
Klingan som gryr, ur grufvorna bruten,
Döden blott vrider ur Nordmannens hand!

Framför skaran blixtrar hjelten,
Liksom ljungelden slår framom thordönens sky.
Hvar han vandrar, öfver fälten,
Efter åskarens gång kännes luften så ny.
Se! öfver haf och land
Han går med himlens brand,
Thor ej hvilar förrn dagen från dimmor går opp.
När han vandrat öfver jorden
Vänder molnvagnen åter till fjellarnas topp.

Nordiska män! oss lyster att kämpa,
Kämpa för frihet och fädernehem!
Mörker och storm ej stridsflamman dämpa:
Starkare går hon till Himlen bland dem.
Framåt är seger, frihet och ära,
Fram eller Fall! är Svearnas lära.
Så skola vi, som fäderna, bära
Kronornas sköld genom fremmande land.

Men i pantsarns fasta boning
Slår ock hjertat för frid och för mildhetens dygd,
Och med segern i försoning
Vänder svensken förnöjd till sin frejdade bygd.
Der höjes hjeltens pris
På fädrens gamla vis,
När som Barderna sjunga vid bägarnas doft.
Men på fjerran Svea-grafven
Skjuta frihetens ekar ur kämparnas stoft.

Solen är borta. Himmelen blundar.
Röd kommer dagen på åskornas spann.
Högarna blomma. Oden begrundar;
Ögat han hvilar från man och till man.
Lösen är gifven. Hären går sluten.
Blå, som en ström från klipporna gjuten.
Handen är lyft, kring svärdfästet knuten:
Hjeltarnas död, eller seger och frid!

Citera

2012-12-06, 23:13 #80

Medlem

Reg: Dec 2003

Inlägg: 8 716

Citat:

Mellanspel

(Battle Interlude)

Marken skalv,
i mörkret blixt på blixt
svepte från vänster till höger,
från höger till vänster,
en här, en annan där,
än på ena sidan, än på den andra,
ständigt snabbare. Nu
är den dunkla horisonten ett hav av eld,
och de enskilda kanonskotten
blir till ett enda, skälvande dån
som av ändlöst framrusande tåg,
ett oväsen som växer och aldrig avtar
och täpper till öron och hjärna.

Fåfängt vart mänskligt ord från mänsklig mun,
omöjligt att tänka sig en klockas klämtande
eller kraset av stövel mot sand.
Likt en galen, hypnotisk tyrann
denna vansinneskör av ljud
pressar som ett brutalt ok,
kräver underkastelse.
Gör dig dock fri som gossen,
håll handen till örat som en lur
och låtsas att den är en snäcka!
(Hur ofta som barn
jag bräckte det sköra skalet,
sökte det levande upphovet
och begrät det flydda mysteriet!)
Men hör! Alltsammans åter
upplöses och dör bort,
och nu helt trivsamt
blott enstaka kanoner
slår sina rytmiska trumslag.

Ett ljussken gult och vasst
i rymden blänker till.
I gropen, grävd i hast
med spaden min, jag ligger tyst och still.
Hur förr i fredens värld
jag gladdes när på nattlig färd
ett ljus emot mig brann!
Men detta gula ljus
som glider av och an
ej någon fridens hälsning bär.
Jag känner tacksamt markens grus
kring mig i gropen här.

På mumier jag tänker.
Känns det så här att ligga död?
Jag minns jag läst
om fångar, vilka bödeln bjöd
att böja knä vid gravens brädd.
Jag minns min far i svepning klädd....
Jag ser det gula ljuset,
rovfågelsblicken sökande
ett byte. Motorbruset
mig når – nu svagt – nu ökande....
Jag lyss – det säger mig att än
vet ej piloten var han har oss – men
så hårdnar ljudet, får
en hotfull ton – jag väl förstår
dess innebörd. Nu hör jag tjutet
av bomben sökande sitt mål.
Det stiger till ett avgrundsvrål –
min kropp blir stel.... Är detta slutet?
Och så krevaden – en sekund
utplånas allting. Jorden skälver i sin grund.
Jag ligger hårt mot sanden tryckt,
hör luftens rusning som i vettskrämd flykt –
sen blott ett regn av splitter, som förtroligt
och hånfullt frågar: Var det inte roligt?

Det gula ljuset
likt en slocknande lampa
i fjärran dör.
Motorbruset
blott svagt jag ännu hör.
Kanoners dön
ej längre natten stör,
och tystnad skön
sig över öknen sänker,
sveper mig in och sömnens ro mig skänker

I. Celner
(vicekorpral)

Citat:

I öknen i dag

(In the Desert To-day)

Vad såg jag ute i öknen i dag
i gryningen kall och grå?
Jag såg pansarvagnar som rullade fram
och trasiga vimplar slå
och högburna huvud med bister blick
mot en bakgrund av himmel blå.

Vad såg jag ute i öknen i dag
bland skrämda ödlor på språng?
Jag såg kanoner bemannas brått,
och mot skyn steg dödens sång.
Männen, som satte sitt liv på spel
för frihet och mänsklighet,
svettades, svor i röken, där de
med tjugufemmorna slet.

Vad såg jag ute i öknen i dag
utom stenar och sand och grus?
Jag såg jaktplan och bombare rusa fram
och hörde motorernas brus,
jag hörde bombkrevadernas brak,
de blixtsnabba anfallen såg,
medan ilsket kulspruteknatter kom
från det håll där fienden låg,
och längst bort rullade röken fram
som en vältrande jättevåg.

Vad såg jag ute i öknen i dag
utom stenar och grus och sand?
Jag såg dynernas ändlöst böljande hav,
en hägring av fjärran land,
en ökenhare som lystrade skrämd
och försvann med långa hopp
när hundrafemmorna åter till strid
med en salva spelade opp.
Från wadins källa brockfågeln steg
på snabba vingar mot skyn,
och pilsnabb bland buskarna en gasell
sprang opp och försvann ur min syn
när vårt pansar i väster satte i gång
på nytt med brak och dön
och en utlupen kula studsande slog
mot den närmaste kullens krön.

Vad såg jag ute i öknen i dag?
Skimrande skal jag såg:
sniglars hus, som en gång hyst liv,
där döda och tomma låg.
Men bland dem såg jag ett annat skal,
förr hölje för död och hat:
en svart och nästan av rost förtärd
hylsa av en granat.

Vad såg jag ute i öknen i dag
medan solen sjönk i väst
röd som av vrede bland gyllne moln?
Än bolmade röken som bäst,
en sista patrull från sin spaningstjänst
våra linjer åter nått,
och de sista döda i öknens sand
sina namnlösa gravar fått.

Vad såg jag ute i öknen i dag?
Jag såg i en klippskrevas skål
en ensam viol – den lyste så blå,
en trohetens väna symbol.
Och min tanke gick till de män jag mött,
var kamrat i striderna här,
och jag tänkte: Den trohet jag läst i er blick,
jag vet att av hjärtat den är.

L. Challoner
(artillerikonstapel)

Citat:

På morgonen efter spärrelden vid El Alamein

(Morning After the Barrage at El Alamein)

Ur gryningen en djävul grinar –
ett fasans yngel av den hemska måne
som genom röken lyste röd,
där ovanför kanonernas inferno
den log åt män som fann för tidig död.

Ur gryningen en djävul grinar,
lismar för dem som honom tjänte
i nattens helvete med nit,
som matade omättliga kanoner,
bedövade i stanken av kordit.

I blod den djävulen ska kräva
sin tull i dag, och mången ska ej skåda
när månen åter lyser röd
på nattens ökenhelvete och hånler
åt dem som finner där för tidig död.

P. E. Hughes
(artillerikonstapel)

Tolkningar av L. H. Landén

Dikterna är från boken 8:de arméns ökensånger (Poems from the Desert).

Citera

2012-12-08, 20:27 #81

Medlem

Reg: Nov 2011

Inlägg: 2 554

Iqbal Tamimi har författat en dikt angående de väpnade intressekonflikterna i Palestina. Temat cirkulerar kring det meningslösa, mekaniserade lidandet som fortsättningen på politik med stålhänderna skapar, b.la. separation:

Citat:

She sketched him in the froth of her coffee

hoping he would never leave

She could not turn off the siren

or the storm that leaped

inside her cup

She saw the soldiers

chasing him down the track

ordering him to surrender

The shackles were howling

Both of them knew

there is no turning back

Echoes died

and tears were shed

Their hopes started to fall

like autumn leaves

Their shadow cracked

splitting into two

Her reflection stood lonely

on the pale wall

As he was dragged to prison

his hand turned into a handkerchief

waving goodbye

until her window stopped exhaling their song

Her femininity was exuding letters

untamed by language

She was his sails

his port

He used to tie a knot

hanging on for life

because she was at the end of that rope.

Every time they used to meet

his body welcomed her perfume

Her face was bearing the clemency of mint

while furnishing the street

with their dreams

hiding under the cloak of night

stealing from the cracks of the doors

the seeds of light

From the ashes of his concessions

he made her a wreath

worthy of the angel of jasmine

It was hard for him to leave

The flute was burning in his chest

the wind snatched from her pillow

messages of her oranges

He was forced to go

while she stood there

raining him with her panic

Leaving him her footsteps

and the trembling thoughts

attached to the soles of her feet.

Citera

2022-08-21, 17:33 #82

Medlem

Reg: Apr 2002

Inlägg: 21 614

Jacob Tegengren (1875-1956)

Hälsning till hemförlovade frontmän

Ni kommit tillbaka omsider
våra väntade gossar grå,
från hårda och blodiga strider
och krigsbrandens flammor röda.
Ni kommit från faror och möda
långt större än vi förstå.
Ni lyssnat till stålfåglars stämma,
till granaternas visslande tjut
i skräckfyllda dagar och nätter.
Nu äro ni åter hemma
på hembygdens kära slätter
- ert blodiga värv är slut.

Ja, visst är det gott att vända
tillbaka till fredlig id,
att aftonbrasan få tända
på hemgårdens härd i frid
och välkända röster höra.
Och visst känns det skönt att veta,
att drömmar feberheta
ej längre ens vila störa.
Nu få ni i stället sova
i trygghet var natt till ända
med lugna andedrag
och glada i hjärtat lova
och hälsa var gryende dag.

Vi veta att ni akta ringa
högtravande fraser och ord,
de synas er tomma och kalla
och falla likt höstlöv till jord
För er det gällt handling, den stjärna
ni följde var ansvar och plikt.
Ni gingo vår frihet att värna,
den var ju det enda av vikt.
Men vi här på hemfronten alla,
vi önska av hjärtat er bringa
det tack ni förtjänat med heder,
ni män från de gråklädda leder,
som burit den väldiga börda
blott mandom och trohet förmå.
Ert mod har i faran ej sviktat,
ni vetat vad äran förpliktat,
och därför er gärning vi vörda,
ni trofasta gossar grå.

Än ha vi vår trygghet ej hunnit,
än ödet skall pröva oss hårt,
förrn fredens morgon upprunnit
för det land, som alltfort är vårt.
Nu måste vi hjälpa varandra
och skänka de offer som krävas
och lära än mer försaka.
Vart dike skall djupare grävas,
vart odlat fält bli förstorat,
så kunna vi vinna tillbaka
de trakter, som vi ha förlorat.
Den väg, som vi än ha att vandra
är törnströdd och lång och svår,
och tung vi vår vandring känna.
Den uppgift oss förestår
kan övermäktig oss tyckas.
Ej hövs oss dock missmod hysa,
får kärleken väg oss lysa,
ej hopplös synes vår lott.
Och hålla vi samman och spänna
våra krafter till yttersta mått,
då skola förvisso vi lyckas.

https://digi.kansalliskirjasto.fi/sa...280399?&page=5

En sökning i finlandssvenska tidningar från hösten 1944 visar att dikten ofta lästes upp vid välkomstfester för hemkomna frontkämpar.

__________________
Senast redigerad av Ördög 2022-08-21 kl. 17:48.

Citera

2022-08-21, 18:31 #83

Medlem

Reg: Mar 2015

Inlägg: 28 786

Om vi gör en utvikning till tonsatt lyrik, de här båda eposen av Yes (med texter av Jon Anderson) är svåröverträffade beskrivningar/frammananden av kriget och vad det gör med dem som är med om det.

Yes - Yours Is No Disgrace (live, troligen i Atlanta, USA, hösten 1972):
https://www.youtube.com/watch?v=ErNewJSjL48

Yes - The Gates of Delirium (studio, 1974): https://www.youtube.com/watch?v=EdmUAsU2eXI

Bakom de här båda mästerverken skymtar både minnet av andra världskriget (under vilket Anderson föddes) och Vietnamkriget. Mot slutet av Gates hör man också hur den väldiga konflikten förvandlas från påträngande verklighet till minne och historia - men fortfarande diskret påträngande långt efteråt. Fantastiska låtar, inte minst Steve Howes gitarrspel som för mig är helt jämförbart med Jimi Hendrix, trots att de låter helt olika (det långa improviserade jammet i livetagnngen av Yours is no Disgrace är förgörande vackert: "a terrible beauty is born" för att citera Yeats).

Citera

2025-06-14, 16:26 #84

Medlem

Reg: Apr 2002

Inlägg: 21 614

Portalen Dagens visa (http://www.dagensvisa.com) finns inte mer. This account has been suspended är texten man nås av, då man klickar på länken.

Bland de otaliga fina dikterna på webbplatsen fanns även en ypperlig appell mot krig av den tidigt bortgångne Sigvald Götsson (pseudonym för Nils Gottfrid Björck, 1869-1891). Nu är dikten bara tillgänglig i ett tidningsnummer från 1888, som kan läsas i KB:s tidningsdatabas. Jag anser dock att dikten, som till följd av Bloodymir Putlers excesser ånyo känns bedrövligt aktuell, förtjänar att skrivas av och publiceras i denna tråd.

Krig!

Vidt jagar stormen bort med blodig sky
och onda andar uti natten gny.
Europa sofver och dock vaket är.
En knotig hand der långt i fjerran skakar
sin skugga emot aftonrodna'n skär
och såsom åska tungt det brakar.
Se! molnen susa bort, då stormen far,
som utaf furier den jagad var.

Det rustas tyst och sveket går ikring
och slår om fredens trygga id sin ring.
Europa hyser icke bröder mer;
ur mensklig blick, som utaf hatet flödar
en klinga smides och det smides fler
af gråkallt stål, som veka känslor dödar.
Och sedan vapnet satts i knuten hand
af menniskor det blir ett röfvarband.

Från tvenne riken höras salmers ljud
och fienderna be till samma gud.
I spetsen nattens svarta prester gå
och mana krigar'n lida och försaka,
men när det knallar från kanonen – då
de fromma dra' sig visligen tillbaka.
För fan i våld, dit ingen kula når,
hans majestät likväl "i spetsen" står.

Han står på kullen och med kunglig blick
han kastar åt sin här en nådig nick.
Och uti samma ståtliga minut
utöfver berg och ibland tusen faror
en adjutant till hären rider ut
med bud om kungens nick till sina skaror.
Ett fröjdeskri! Nej, nej, ett djeflaskrän
hemskt öfver slätten rullar sakta hän.

De hafva segrat! Himlens* store gud
har nådigt hört på deras böneljud.
Men i historien kungens tappra svärd
har kufvat fiender och stora länder
och visat för en slagen, häpen verld,
hvad stålet duger till, han för i händer.
Och sedan mördandet har tagit slut
till sina tappra skaror far han ut.

Der ligger det, i mången blodig rad,
hans trogna folk, men ingen hurrar glad
af dem, som drabbningen på fältet strött
ibland kanoner och bland dödens fasor;
derborta spritter ännu men'skokött
utaf granaten fläckt i tusen trasor.
Förbannelse på dödens läppar rörs –
men trumman går och rösten icke hörs.

Hans majestät i syn af folk och fä
på blodigt slagfält böjer ned ett knä,
och med beslöjad blick han tackar rörd
(som kung sublimt och såsom men'ska sedigt),
att nu den bön tillfyllest blifvit hörd,
som han i sjelfva verket – aldrig bedit.
Hvad gör det väl, om landets hulde far
sitt trogna folk ibland vid näsan drar?

Men ibland ångorna ur blodig sand
på splittrad arm det höjes knuten hand
som rycker ifrån himlen straff och hämd;
och sjelva solen uppe i det höga
af plågans hemska, slitna skrin blir skrämd
och drar ett svartnadt moln framför sitt öga.
Hon varit med att stifta alltets lag
som vilda men'skor brutit ned i dag.

Du gud däruppe uti djefvulshamn,
som låter menniskor gå i ditt namn
att reda andras graf med blod och mord!
Se! Timman flyger, snart den dagen randas,
då rysligt vid förnuftets domarbord
du hör din röst med tusen offer blandas!
Utaf din egen djefvul straffet fås
och fastän gud af hämndens blixt du nås!

Så skall det ske – men kungen mätt af år
och men'skoblod till sina fäder går;
när då på himlens port han ger signal
och nämner titeln: kung, och hvad han heter
han tågar in i himlen utan tal
och får en plats bland skurkar och profeter.
Men frågar fattig fan, hvar himlen är,
vaktmästar Petrus brummar: "Inte här".

Men komma kan det annan tidens dag
(och morgonrodna’n skymtar redan svag
som öfver dimmigt haf ett ödsligt bloss),
då folken, tröttade på fraser granna,
ej längre låta sig i bojor slås
och icke förrän invid målet stanna:
då folken ej för furstars tvister gå
att i ”Guds” namn ihjäl hvarandra slå.

Källa: Arbetet 1888-05-26
https://tidningar.kb.se/xg8mn4184m53h4s/part/1/page/4

* - I tidningen står det Himlen, förvisso på grun av tryckfel.

__________________
Senast redigerad av Ördög 2025-06-14 kl. 16:56.

Citera

Lyrik om krig och strider...

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Skapa ett konto

Logga in