• 1
  • 2
2008-05-07, 18:24
  #1
Medlem
Hr. Grips avatar
Skulle gärna vilja ha lite tips på var man kan hitta dikter och lyrik om krig och strider.

//Hr. Grip
Citera
2008-05-07, 18:53
  #2
Medlem
Eremitens avatar
http://poetry.about.com/library/weekly/bltennysonwar.htm
http://www.warpoetry.co.uk/2nd_WW.htm
http://www.hcu.ox.ac.uk/jtap/warpoems.htm
http://www.bartleby.com/136/index1.html
Citera
2008-05-07, 19:20
  #3
Medlem
ейныйs avatar
Kipling såg jag inte bland Eremitens länkar:

Citat:
Hymn Before Action
1896

The earth is full of anger,
The seas are dark with wrath,
The Nations in their harness
Go up against our path:
Ere yet we loose the legions --
Ere yet we draw the blade,
Jehovah of the Thunders,
Lord God of Battles, aid!

High lust and froward bearing,
Proud heart, rebellious brow --
Deaf ear and soul uncaring,
We seek Thy mercy now!
The sinner that forswore Thee,
The fool that passed Thee by,
Our times are known before Thee --
Lord, grant us strength to die!

For those who kneel beside us
At altars not Thine own,
Who lack the lights that guide us,
Lord, let their faith atone!
If wrong we did to call them,
By honour bound they came;
Let not Thy Wrath befall them,
But deal to us the blame.

From panic, pride, and terror
Revenge that knows no rein --
Light haste and lawless error,
Protect us yet again,
Cloke Thou our undeserving,
Make firm the shuddering breath,
In silence and unswerving
To taste Thy lesser death.

Ah, Mary pierced with sorrow,
Remember, reach and save
The soul that comes to-morrow
Before the God that gave!
Since each was born of woman,
For each at utter need --
True comrade and true foeman --
Madonna, intercede!

E'en now their vanguard gathers,
E'en now we face the fray --
As Thou didst help our fathers,
Help Thou our host to-day.
Fulfilled of signs and wonders,
In life, in death made clear --
Jehovah of the Thunders,
Lord God of Battles, hear!

(etc!)
Citera
2008-05-07, 19:31
  #4
Medlem
Hr. Grips avatar
Underbart! Fler tack!
Citera
2008-05-07, 19:58
  #5
Medlem
Eremitens avatar
Du hittar ett par dikter i den här tråden:
http://www.flashback.org/showthread.php?t=196197
Citera
2008-05-07, 20:21
  #6
Medlem
Eremitens avatar
Carl Snoilsky - Lützen
http://runeberg.org/svbilder/06.html
Citera
2008-05-07, 21:06
  #7
Medlem
Eremitens avatar
Karl Ragnar Gierow

TRE FIENDER

Vi gick i de flandriska vägarnas slam,
som stänkte oss opp över skärmen.
Vi frös, tills vi äntligen nådde fram
där granaterna sörjer för värmen.
Där trummades underhållningsprogram
av ett manstarkt ragtimeband,
som leddes från andra sidan,
hinsides ingen mans land.

Bill och jag och fem menige till,
en löjtnant och två furirer
fick äran en natt, och blygast var Bill,
att gå ut efter souvenirer.
Kulsprutan slog sin pärlande drill,
strålkastarna tog oss om hand,
som lyste från andra sidan,
hinsides ingen mans land.

Vi drog oss hövligt tillbaka igen
utan onödigt buller.
Ingen vill mindre störa än den
som är ute med nattpatruller.
Vad skulle vi ute? Ovän och vän
har lärt sig efter hand
att ska det bli fred, får den hämtas
hinsides ingen mans land.

Det är snärjigt där ute med taggtråd och sånt,
man fastnar så lätt med benen.
Bill trasslade in sig framför vår front
i de sökande strålkastarskenen.
I gryningen, svart mot en grå horisont,
såg jag hans dinglande hand
och hörde alltjämt honom ropa,
halvvägs i ingen mans land.

Fast kulorna piper och shrapnels slår ned,
hörs en mänska som kvider.
Hans jämmer tog av, vad dagen led,
och blev tyst mot kvällen omsider.
Då kändes det nästan, som om vi fått fred,
och jag tänker mig ibland,
att så blir det frid på jorden,
när jorden är ingen mans land.

*

Plötsligt i kylan och gryningsljuset
såg jag en andedräkt
stå som en dimmig blomma i ljuset,
vaggande lätt för en fläkt.
Nu höll han andan för en minut.
Blomman över hans huvud tog slut.
Närmare, närmare
slog den ånyo ut.

Han var kunnig. Han kröp försiktigt,
skyddad av högar och hål.
Det är besvärligt att sikta riktigt
utan ordentligt mål.
Plötsligt tryckte jag av; det sker
utan en tanke, så fort man ser.
Andedräkten
vissnade stötvis ner.

Det är oändligt farligt att andas
framför en skyttegrav.
Alltid står någon, när gryningen randas,
färdig att trycka av.
Finns där någon, som spanar, så skjut!
Jag måste andas nu en minut.
Andedräkten
över mitt huvud slår ut.

Hustrun skänkte mig i flydda
år fem barn att sörja för.
Jag har en bit jord att skydda,
det är därför som jag dör.
Hemma blir det svält på borden,
när jag skall packas in
långt från jorden
som är min.

Jag har grävt förskansningsbyggen,
jag har vågat liv och lem,
jag har hållit stånd med ryggen
vänd emot mitt eget hem.
Jag har tagit del i morden,
trått i blod och mänskoskinn
långt från jorden
som är min.

Det är något fel i detta.
Jag var dugande och stark.
Vem skall hålla barnen mätta?
Vem skall skörda på min mark?
Nödårsgröda är jag vorden,
när jag nu skall köras in
långt från jorden
som är min.
__________________
Senast redigerad av Eremiten 2008-05-07 kl. 21:29.
Citera
2008-05-07, 21:19
  #8
Medlem
Eremitens avatar
Valerij Brjusov

We are not used to bright colours,
We wear clothes of earthy shades;
We slowly trudge through dust,
And drop our timid gaze.

We breathe the dust of rooms,
We live among books and pictures,
And dear to our impotence
Are single moments and lines of verse.

But what do I long for? Blood and war.
And what do I dream of? Wild cries.
The northern sovereigns are my brothers,
The age of the Vikings is my time.
Citera
2008-05-07, 22:20
  #9
Medlem
Eremitens avatar
Bertel Gripenberg

FÖRPOSTERNA

Tung faller skymning kring förpostkeden,
himlen mulnar och skum blir heden.
Skogen står mörk som en ändlös mur,
molnen svartna med hotande skur.

Glest är vårt led – av nästa man
knappast en skymt du skönja kan.
Blekt i skymning gevären blänka –
allt om en stund skall mörkret dränka.

Ej musik och kommandorop
egga till strid en tättsluten hop.
Fladdrande fanor och gälla trumpeter
dölja ej dödskampens hemligheter.

Endast dunklet blir tungt och tätt
kring den glesnade förpostkeden,
ledet som aldrig tänkt på reträtt,
männen som stupa fjärran på heden
en och en, så är regeln här.
Kring oss en väldig övermakt är –
lurar framför oss, lurar bakom –
stilla, giv akt! Se dig icke om!

Ensamma, trofasta, glesa vakt,
stå emot hundrafald övermakt!
Här är ej lysande striders tummel,
dämpat blott ljuder skogsdunklets mummel,
smygande fotsteg i mörkret blott,
här och där ett enstaka skott.

Bed för den vän som i natten föll,
vännen vars hand kanske nyss du höll –
namnlös i natten han föll på sin post,
pulsarna stelna i dödens frost –
du i dag och i morgon jag!
Tysta vi bida vårt sista slag.
Handen knytes och läppen tiger,
lugnt sig hjärtat åt döden viger.

Seger – den tänker ingen på!
Fly blott icke, nej stå, nej stå!
Än ett skott –
en ännu som till vila gått.

Tunna, trotsiga förpostked,
glesa, i mörkret förlorade led,
varför den envisa strid du stred?
Vadan den strid som alltjämt du strider?
Varför de osedda smärtor du lider?
Intet triumftåg i morgonglans
skall dig kröna med hjältekrans.

Tätare ljuder fiendens tramp,
mer mördande blir vår kamp.
Lömska kulor i mörkret vina,
stönande tala om död och pina.
Ingen förskoning ger eller tar –
stanna, giv akt! Stå kvar, stå kvar!

Fasta, förgätna dödsbrigad,
fallande kämpar i oböjd rad,
ej edra namn skall tiden bevara,
dock din gärning, du hjälteskara,
i en tid som är klok och kall
än som ett minne nämnas skall,
nämnas som minne av fädrens sed,
seden att stupa där man stred,
nämnas som minne av fädrens lära
att för sin plikt ej lön begära,
falla som föredöme blott,
stupa i mörkret för hugg och skott.

Låt oss strida med fädrens sinne,
låt oss stupa till deras minne!
Tunna, trotsiga förpostked,
man efter man i glesnat led
må du falla där tyst du stred!
Sägnen må nämna ännu ibland
Förpostkeden i Österland.


FINLANDS VAPEN

Nu åskar och dånar himmelns valv
och rökluft i luften kännes,
nu hugger Karelens pansrade arm
och Savolax' båge spännes,
nu hukar sig Tavastlands lo till språng
och den mäktiga ramen höjer
den starke björnen från Björneborg
till slag som fienden böjer.

Nu gungar beväpnad Nylands båt,
men sjunker ej, fast den gungar,
och från Österbotten till striden drar
hermelinen med skarpbitna ungar.
Nu fälles Åbolands lans till stöt,
på dess hjälmbuske äran blossar,
och Lapplands vildman med väldig arm
nu höjer sin klubba som krossar.

Men främst bland alla i skarans spets
med blixtrande svärd och krona
går Finlands vredgade lejon fram
och skakar tassen med klorna.
Det kastar en blick mot väster också
över mörka skogar och floder –
skall Göta lejon ej vakna snart
och sluta upp vid sin broder?
Citera
2008-05-07, 23:39
  #10
Medlem
"Maddog"s avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Hr. Grip
Skulle gärna vilja ha lite tips på var man kan hitta dikter och lyrik om krig och strider.

//Hr. Grip


Citat:
WOUNDS

Here are two pictures from my father’s head –
I have kept them like secrets until now:
First, the Ulster Division at the Somme
Going over the top with ‘[****] the Pope!’
‘No Surrender!’: a boy about to die,
Screaming ‘Give ‘em one for the Shankill!’
‘Wilder than Gurkhas’ were my father’s words
Of admiration and bewilderment.
Next comes the London-Scottish padre
Resettling kilts with his swagger-stick,
With a stylish backhand and a prayer.
Over a landscape of dead buttocks
My father followed him for fifty years.
At last, a belated casualty,
He said – lead traces flaring till they hurt –
‘I am dying for King and Country, slowly.’
I touched his hand, his thin head I touched.

Now, with military honours of a kind,
With his badges, his medals like rainbows,
His spinning compass, I bury beside him
Three teenage soldiers, bellies full of
Bullets and Irish beer, their flies undone.
A packet of Woodbines I throw in,
A lucifer, the Sacred Heart of Jesus
Paralysed as heavy guns put out
The night-light in a nursery for ever;
Also a bus-conductor’s uniform –
He collapsed beside his carpet-slippers
Without a murmur, shot through the head
By a shivering boy who wandered in
Before they could turn the television down
Or tidy away the supper dishes.
To the children, to a bewildered wife,
I think ‘Sorry Missus’ was what he said.

-Michael Longley

http://www.warpoets.org/conflicts/ireland/longley/
Citera
2008-05-08, 21:20
  #11
Medlem
Eremitens avatar
Matthias Claudius

KRIGSSÅNG

Det är krig! det är krig! Guds ängel må beskära
oss skydd och bli oss huld!
Ack, det är krig – hur kan då jag begära
att vara utan skuld!

Om hit i natt från övergivna bårar
med blodigt bleka drag
de slagnas andar kom med bittra tårar,
vad gjorde då väl jag?

Om tappra män, som för sin ära stridit
kom stympade till döds,
förbannande, där de i kval sig vridit,
mitt namn, för att de fötts?

Om fäder, mödrar, hustrur, vilka levde
förnöjt tills det blev krig,
om alla de eländiga upphävde
sitt verop över mig?

Om pest och hunger vän och ovän lade
i en och samma grav
och kraxande från liken, skadeglade
bar fram de dödas krav?

Vad hjälpte land och krona, gods och ära,
vad gladde mig mitt guld?
Ack, det är krig – hur kan då jag begära
att vara utan skuld!



Georg Heym

EFTER SLAGET

I sädesbrodden ligga liken tätt,
på åkerrenar och på blomsterslätter.
Slagfältet är med vapenspillror klätt.
Hjul utan ekrar, vältrade lavetter.

Ur många pölar stiger blodig rök;
svartröda de den bruna vägen täcka.
Vitaktigt glänsa bukarna på ök,
som sina ben i vädret sträcka.

I vindens råa kyla gurglar än
döendes jämmer, då vid österns rand
blek dager skymtar fram, grön glänser den:
den flyktiga Auroras tunna band.



Wilfred Owen

HYMN FÖR DÖDSDÖMD UNGDOM

Vad för en hymn för dem som slaktas här?
Kanonens vrål är deras dödskoral.
Blott rastlöst knattrande maskingevär
kan rabbla fram ett kort begravningstal.
Ej sorgens bländverk, klockklang eller bön
för dem och heller ingen klagokör -
utom granatens gälla ångeststön
och hornens sorgsna rop som ingen hör.

Vad för ett ljus vid deras hädanfärd?
Ej i en gosses hand att lysa deras själ -
blott i hans ögons heliga farväl.
En flickas bleka panna svepning ger,
ett tåligt hjärta ger dem blomstergärd
och skymningen gardinen som dras ner.
Citera
2008-05-08, 21:50
  #12
Medlem
Mer Wilfred Owen, hans mest kända dikt:

DULCE ET DECORUM EST

Bent double, like old beggars under sacks,
Knock-kneed, coughing like hags, we cursed through sludge,
Till on the haunting flares we turned our backs
And towards our distant rest began to trudge.
Men marched asleep. Many had lost their boots
But limped on, blood-shod. All went lame; all blind;
Drunk with fatigue; deaf even to the hoots
Of tired, outstripped Five-Nines that dropped behind.

Gas! Gas! Quick, boys! – An ecstasy of fumbling,
Fitting the clumsy helmets just in time;
But someone still was yelling out and stumbling,
And flound'ring like a man in fire or lime . . .
Dim, through the misty panes and thick green light,
As under a green sea, I saw him drowning.
In all my dreams, before my helpless sight,
He plunges at me, guttering, choking, drowning.

If in some smothering dreams you too could pace
Behind the wagon that we flung him in,
And watch the white eyes writhing in his face,
His hanging face, like a devil's sick of sin;
If you could hear, at every jolt, the blood
Come gargling from the froth-corrupted lungs,
Obscene as cancer, bitter as the cud
Of vile, incurable sores on innocent tongues,
My friend, you would not tell with such high zest
To children ardent for some desperate glory,
The old Lie; Dulce et Decorum est
Pro patria mori.


8 October 1917 - March, 1918

DULCE ET DECORUM EST - the first words of a Latin saying (taken from an ode by Horace). The words were widely understood and often quoted at the start of the First World War. They mean "It is sweet and right." The full saying ends the poem: Dulce et decorum est pro patria mori - it is sweet and right to die for your country. In other words, it is a wonderful and great honour to fight and die for your country

Flares - rockets which were sent up to burn with a brilliant glare to light up men and other targets in the area between the front lines (See illustration, page 118 of Out in the Dark.)
Rest - a camp away from the front line where exhausted soldiers might rest for a few days, or longer.
Hoots - the noise made by the shells rushing through the air.
Outstripped - outpaced, the soldiers have struggled beyond the reach of these shells which are now falling behind them as they struggle away from the scene of battle.
Five-Nines - 5.9 calibre explosive shells
Gas - poison gas. From the symptoms it would appear to be chlorine or phosgene gas. The filling of the lungs with fluid had the same effects as when a person drowned
Helmets - the early name for gas masks
Lime - a white chalky substance which can burn live tissue
Panes - the glass in the eyepieces of the gas masks
Guttering - Owen probably meant flickering out like a candle or gurgling like water draining down a gutter, referring to the sounds in the throat of the choking man, or it might be a sound partly like stuttering and partly like gurgling.
Cud - normally the regurgitated grass that cows chew; here a similar looking material was issuing from the soldier's mouth.
High zest - idealistic enthusiasm, keenly believing in the rightness of the idea.
Ardent - keen.
Pro patria mori- see above.

Informationen hämtad från

http://www.warpoetry.co.uk/owen1.html

Viss ombearbetning av fotnoter har gjorts.
__________________
Senast redigerad av L3o 2008-05-08 kl. 21:56.
Citera
  • 1
  • 2

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Du måste vara medlem för att kunna kommentera

Skapa ett konto

Det är enkelt att registrera ett nytt konto

Bli medlem

Logga in

Har du redan ett konto? Logga in här

Logga in