Lyrik om krig och strider...

2010-02-20, 13:23 #61

Medlem

Reg: Dec 2003

Inlägg: 8 716

Mao Zedong (Mao Tse-tung, 1893-1976)

Citat:

Jinggangberget

Nedanför berget ses flaggor och fanor,
uppe på berget hörs trummor och trumpeter.
Fiendens starka styrkor omringar berget,
själva håller vi orubbligt stånd.

Utöver vårt klippfasta värn som tidigt stod redo,
har massornas vilja formats till en mäktig mur.
Artillerielden dånar ovanför Huangyangjie,
förkunnar att fienden flytt i natten.

Hösten 1928

Citat:

Striden mellan Jiang Jieshi och ledarna i Guangxi

Stormmolnen skockas,
krigsherrarna öppnar strid på nytt.
Nöd och elände blir folkets lott,
än en gång gäckas den falska drömmen.

De röda fanorna sätter över floden Ting,
marschen leder mot Longyan och Shanghang.
Vi har vunnit en skärva av Den gyllene vasen,
skyndar oss nu att fördela åkrar och fält.

September-oktober 1929

Citat:

Från Tingzhou mot Changsha

I juni straffar Himmelens trupper den onde fienden,
det tiotusen famnar långa repet
skall binda monstret.
Den motsatta stranden av Ganfloden flammar röd,
flanktruppen satte sin lit till Huang Gonglue.

En miljon arbetare och bönder går till samfälld attack,
rullar upp Jiangxi som en matta,
angriper Hunan och Hubei.
Till de sorgsna tonerna av Internationalen,
sveper en stormvind från himlen de våra till hjälp.

Juli 1930

Citat:

Vi bryter den första inringningen

Tusen träd brinner röda under den frostiga himlen,
de himmelska truppernas vrede stiger mot rymden.
Dimman täcker Longgang, mörka ligger bergets tusen värn.
Ett samfällt rop:
Zhang Huizan har gripits vid fronten!

Tvåhundra tusen man fiendetrupper tågade tungt
in i Jiangxi,
vinden och dimman svepte ned från skyn.
Vi sporrade miljoner arbetare och bönder
till samfälld kamp:
nedanför berget Buzhou fladdrar nu de röda fanorna.

Våren 1931

Citat:

Vi bryter igenom den andra inringningen

Ovanför Det vita molnets berg stegrar sig molnen,
nedanför Det vita molnets berg skallar upprörda röster,
döda träd och murkna stubbar spänner sina krafter.
En skog av gevär tränger fram,
men den vindburne härföraren sveper ned från skyn.

Sju hundra li på femton dagar,
ödslig ligger Ganfloden, Minbergen gröna som jade.
Vi sveper undan fienden som rullade vi samman en matta.
Någon gråter -
för sent att klaga nu över den långsamma fram-
ryckningens strategi.

Sommaren 1931

Citat:

Folkets befrielsearmé intager Nanjing

Vind och regn över berget Zhong ger signalen till strid,
en miljon hjältar sätter över Den långa floden.
Tigern hukar sig, draken ringlar, vackrare nu än fordom,
himlen välter, jorden kantrar, frikostig kämparnas vrede.
Låt våra tappra trupper förfölja den kraftlöse fienden,
den ädelmodige Ba Wangs rykte traktar vi inte efter.
Om himlen ägde känslor borde även himlen åldras,
likt havet omvandlas till bördiga fält förändras nu
människans värld.

April 1949

Citera

2010-02-21, 03:15 #62

Medlem

Reg: Jan 2010

Inlägg: 596

Kipling skrev ett par dikter om kolonialkrigen på cockneydialekt som jag tycker är ganska roliga.

I denna ger han t.ex råd till nya rekryter

The Young British Soldier

When the 'arf-made recruity goes out to the East
'E acts like a babe an' 'e drinks like a beast,
An' 'e wonders because 'e is frequent deceased
Ere 'e's fit for to serve as a soldier.
Serve, serve, serve as a soldier,
Serve, serve, serve as a soldier,
Serve, serve, serve as a soldier,
So-oldier OF the Queen!

Now all you recruities what's drafted to-day,
You shut up your rag-box an' 'ark to my lay,
An' I'll sing you a soldier as far as I may:
A soldier what's fit for a soldier.
Fit, fit, fit for a soldier . . .

First mind you steer clear o' the grog-sellers' huts,
For they sell you Fixed Bay'nets that rots out your guts
Ay, drink that 'ud eat the live steel from your butts
An' it's bad for the young British soldier.
Bad, bad, bad for the soldier . . .

When the cholera comes - as it will past a doubt
Keep out of the wet and don't go on the shout,
For the sickness gets in as the liquor dies out,
An' it crumples the young British soldier.
Crum-, crum-, crumples the soldier . . .

But the worst o' your foes is the sun over'ead:
You must wear your 'elmet for all that is said:
If 'e finds you uncovered 'e'll knock you down dead,
An' you'll die like a fool of a soldier.
Fool, fool, fool of a soldier . . .

If you're cast for fatigue by a sergeant unkind,
Don't grouse like a woman nor crack on nor blind;
Be handy and civil, and then you will find
That it's beer for the young British soldier.
Beer, beer, beer for the soldier . . .

Now, if you must marry, take care she is old
A troop-sergeant's widow's the nicest I'm told,
For beauty won't help if your rations is cold,
Nor love ain't enough for a soldier.
'Nough, 'nough, 'nough for a soldier . . .

If the wife should go wrong with a comrade, be loath
To shoot when you catch 'em - you'll swing, on my oath!
Make 'im take 'er and keep 'er: that's Hell for them both,
An' you're shut o' the curse of a soldier.
Curse, curse, curse of a soldier . . .

When first under fire an' you're wishful to duck,
Don't look nor take 'eed at the man that is struck,
Be thankful you're livin', and trust to your luck
And march to your front like a soldier.
Front, front, front like a soldier . . .

When 'arf of your bullets fly wide in the ditch,
Don't call your Martini a cross-eyed old bitch;
She's human as you are - you treat her as sich,
An' she'll fight for the young British soldier.
Fight, fight, fight for the soldier . . .

When shakin' their bustles like ladies so fine,
The guns o' the enemy wheel into line,
Shoot low at the limbers an' don't mind the shine,
For noise never startles the soldier.
Start-, start-, startles the soldier . . .

If your officer's dead and the sergeants look white,
Remember it's ruin to run from a fight:
So take open order, lie down, and sit tight,
And wait for supports like a soldier.
Wait, wait, wait like a soldier . . .

When you're wounded and left on Afghanistan's plains,
And the women come out to cut up what remains,
Jest roll to your rifle and blow out your brains
An' go to your Gawd like a soldier.
Go, go, go like a soldier,
Go, go, go like a soldier,
Go, go, go like a soldier,
So-oldier OF the Queen!

Ordlista
arf - half
ere - before
lay - song or verse
grog - liquor
butts - rifle-butts had steel plates to protect them from splitting.
on the shout - on a drinking spree
fatigue - labor duties, such as digging
loath - unwilling
Martini - the Martini-Henry, Britain's breechloading service rifle
bustles - the exaggerated posteriors of high-Victorian ladies dresses
limbers - small wagons to which guns were hitched, carrying supplies and ammunition
open order - a spread-out formation
supports - reinforcements
cut up - the Afghan women were said to mutilate enemy dead and wounded

Och denna är en hyllning till Mahdikrigarna i Sudan

"Fuzzy-Wuzzy"
(Soudan Expeditionary Force, Early Campaigns)

We've fought with many men acrost the seas,
And some of 'em was brave an' some was not:
The Paythan an' the Zulu an' Burmese;
But the Fuzzy was the finest o' the lot.
We never got a ha'porth's change of 'im:
'E squatted in the scrub and 'ocked our 'orses,
'E cut our sentries up at Suakim,
An' 'e played the cat an' banjo with our forces.
So 'ere's to you, Fuzzy-Wuzzy, at your 'ome in the Soudan;
Yore a pore benighted 'eathen but a first-class fightin' man;
We gives you your certificate, an' if you want it signed,
We'll come an' 'ave a romp with you whenever you're inclined.

We took our chanst among the Kyber 'ills,
The Boers knocked us silly at a mile,
The Burman guv us Irriwaddy chills,
An' a Zulu impi dished us up in style:
But all we ever got from such as they
Was pop to what the Fuzzy made us swaller;
We 'eld our bloomin' own, the papers say,
But man for man the Fuzzy knocked us 'oller.
Then 'ere's to you, Fuzzy-Wuzzy, an' the missis and the kid:
Our orders was to break you, an' of course we went an' did.
We sloshed you with Martinis, an' it wasn't 'ardly fair;
But for all the odds agin' you, Fuzzy-Wuz, you broke the square.

'E 'asn't got no papers of 'is own,
'E 'asn't got no medals nor rewards,
So we must certify the skill 'e's shown
In usin' of 'is long two-'anded swords:
When 'e's 'oppin' in an' out among the bush
With 'is coffin-'eaded shield an' shovel-spear,
An 'appy day with Fuzzy on the rush
Will last an 'ealthy Tommy for a year.
So 'ere's to you, Fuzzy-Wuzzy, an' your friends which are no more,
If we 'adn't lost some messmates we would 'elp you to deplore.
But give an' take's the gospel, an' we'll call the bargain fair,
For if you 'ave lost more than us, you crumpled up the square!

'E rushes at the smoke when we let drive,
An', before we know, 'e's 'ackin' at our 'ead;
'E's all 'ot sand an' ginger when alive,
An' 'e's generally shammin' when 'e's dead.
'E's a daisy, 'e's a ducky, 'e's a lamb!
'E's a injia-rubber idiot on a spree,
'E's the on'y thing that doesn't give a damn
For a Regiment o' British Infantree!
So 'ere's to you, Fuzzy-Wuzzy, at your 'ome in the Soudan;
You're a pore benighted 'eathen but a first-class fightin' man;
An' 'ere's to you, Fuzzy-Wuzzy, with your 'ayrick 'ead of 'air -
You big black boundin' beggar - for you broke a British square!

Ordlista
ha'porth - half-pennyworth
Irriwaddy - the great river of Burma
impi - the Zulu word for an army or regiment.
ayrick - hayrick (haystack)

Citera

2010-03-11, 19:35 #63

Medlem

Reg: Dec 2003

Inlägg: 8 716

Conrad Ferdinand Meyer (1825-1898)

Citat:

Konung Attilas svärd

Och kejsarn talar nådigt nu
till Hug, den bålde riddersman:
"För min skull brast ditt svärd itu,
välj dig ett nytt, som står dig an!"

I kejsarns vida vapensal
Hug talar gamla väktarn till:
"Hör, gråa ensling, fritt ett val
mig gavs. Jag tar vadhelst jag vill."

Han grubblar. Vid ett otal svärd
han rör och gör en översikt.
"Säg, vem har ägt det stora - - där - -
så hedniskt och vidunderligt?"

"Attila", viskar skygg den grå,
som om han tappat allt sitt mod.
"Nej, på min ära, inget då
som detta törstar efter blod!"

"O låt den vila, hunnens pamp!
Väck ej en storm, som stillnat av!"
"Giv hit! Den segrar i sin kamp,
som fäktar med en hunnerglav."

Och åter drog han ut i krig.
I blodets ångor kosan gick.
"Attilas glaven, läska dig
och fröjda dig och drick, blott drick!"

Han mejar, mejar. Svärdets egg
får frossa utan uppehåll,
tills ner bak molnens röda vägg
förtröttad rullar solens boll.

I månsken stormar fram hans färd
och han blir svag i arm och knog
och frågar: "gamla hunnersvärd,
säg, har du icke än fått nog?"

"Hör opp! Dagsverket är ju slut!"
Men ve! av ingen rast det vet
och mördar, mördar som förut
och vad det träffar slukar det.

"Hör opp!" Han störtar. Svärdet hävs
och jublar vid det stick det gav,
när skräckfull, aldrig mättad, grävs
i riddarbröst en hunnerglav.

Citera

2010-03-16, 00:21 #64

Medlem

Reg: Mar 2008

Inlägg: 561

Citat:

Ursprungligen postat av Nemesis1

"Sven Dufva"
av Johan Ludvig Runeberg

Sven Duvas fader var sergeant, avdankad, arm och grå,
Var med år åttiåtta ren och var ren gammal då;
Nu bodde på sin torva han och fick sitt bröd av den
Och hade kring sig nio barn, och yngst bland dem var Sven.

Om gubben haft förstånd, han själv, att dela med sig av
Tillräckligt åt en sådan svärm, det vet man ej utav;
Dock visst lär han de äldre gett långt mer än billigt var,
Ty för den son, som sist blev född, fanns knappt en smula kvar.

Sven Duva växte opp likväl, blev axelbred och stark,
Slet ont på åkern som en träl och bröt opp skog och mark,
Var from och glad och villig städs, långt mer än mången klok,
Och kunde fås att göra allt, men gjorde allt på tok.

"I Herrans namn, du arma son, vad skall av dig väl bli?"
Så talte gubben mången gång allt i sitt bryderi.
Då denna visa aldrig slöts, brast sonens tålamod,
Och Sven tog till att tänka själv, så gott han det förstod.

När därför sergeant Duva kom en vacker dag igen
Och kuttrade sin gamla ton: "Vad skall du bli, o Sven?"
Sågs gubben, ovan förr vid svar, bli helt förskräckt och flat,
När Sven lät upp sin breda näbb och svarte: "Jo, soldat!"

Den åldrige sergeanten log föraktligt dock till slut:
"Du slyngel, skulle få gevär och bli soldat, vet hut!"
"Ja", mente gossen, "här går allt helt avigt mig i hand;
Kanske det mindre konstigt är att dö för kung och land."

Den gamle Duva häpnade och grät helt rörd en tår;
Och Sven han tog sin säck på rygg och gick till närmsta kår.
Målfyllig var han, frisk och sund, allt annat sågs förbi,
Och utan prut blev han rekryt vid Dunckers kompani.

Nu skulle Duva få sig pli och läras exercis,
Det var en lust att se därpå, det gick på eget vis.
Korpralen skrek och skrattade, och skrattade och skrek,
Men hans rekryt förblev sig lik vid allvar som vid lek.

Han var visst outtröttelig, om nånsin någon ann',
Han stampade, att marken skalv, och gick, så svetten rann;
Men roptes vändning åt ett håll, då slog han bom på bom,
Tog höger-om och vänster-om, men ständigt rakt tvärtom.

Gevär på axeln lärde han, gevär för fot också,
Att skyldra, fälla bajonett, allt tycktes han förstå;
Men roptes skyldra, fällde han som oftast bajonett,
Och skreks gevär för fot, flög hans på axeln lika lätt.

Så blev Sven Duvas exercis beryktad vitt omkring,
Envar, befäl och manskap, log åt detta underting;
Men han gick trygg sin jämna gång, var tålig som förut
Och väntade på bättre tid, — och så bröt kriget ut.

Nu skulle truppen bryta opp, då blev i fråga ställt,
Om Duva kunde anses klok och tagas med i fält.
Han lät dem prata, stod helt lugn och redde saken så:
"Om jag ej får med andra gå, får jag väl ensam gå."

Gevär och ränsel fick han dock behålla, även han,
Fick vara dräng, där man höll rast, soldat där striden brann;
Men slåss och passa opp gick allt med samma jämna ståt,
Och aldrig blev han kallad rädd, blott tokig mellanåt.

På återtåg var Sandels stadd, och ryssen trängde på;
Man drog sig undan steg för steg längs stranden av en å.
Ett stycke fram på härens väg gick över ån en spång,
Där stod en liten förpost nu, knappt tjugu man en gång.

Som den var sänd i ändamål att bota vägen blott,
Låg den i ro, sen det var gjort, långt skild från hugg och skott,
Tog för sig i en bondgård där allt vad den kunde få,
Och lät Sven Duva passa opp, ty han var med också.

Men plötsligt blev det annat av, ty utför närmsta brant
I sporrsträck på en löddrig häst, kom Sandels' adjutant:
"Till bryggan, gossar", ropte han, "för Guds skull, i gevär!
Man sport, att en fientlig trupp vill över älven där."

"Och herre", talte han till dem, som förde folket an,
"Riv bron, om ni det kan; om ej så slåss till sista man!
Armén är såld, om fienden här slipper i vår rygg.
Ni skall få hjälp, genralen själv han ilar hit, var trygg!"

Han flög tillbaka. Men till bron hann truppen knappast ned,
När högt på andra strandens vall en rysk pluton sig spred.
Den vidgades, den tätnade, den lade an, det small;
Dess allra första salva ren blev åtta finnars fall.

Det var ej gott att dröja mer, man sviktade envar.
Ännu en åska, och man såg blott fem kamrater kvar.
Då lydde alla, när det ljöd: "gevär i hand, reträtt!"
Sven Duva blott tog miste han och fällde bajonett.

Än mer, hans svängning till reträtt gick och besatt på sned,
Ty långt ifrån att dra sig bort, bröt han på spången ned.
Där stod han axelbred och styv, helt lugn på gammalt vis,
Beredd att lära vem som helst sin bästa exercis.

Det dröjde heller länge ej, förrn han den visa fick,
Ty bron sågs fylld av fiender i samma ögonblick.
De rände på, man efter man, men åt envar, som kom,
Gavs höger-om och vänster-om, så att han damp tvärtom.

Att störta denna jätte ned var mer än arm förmått,
Och ständigt var hans närmsta man hans skygd mot andras skott;
Dock djärvare blev fienden, ju mer hans hopp bedrogs;
Då syntes Sandels med sin flock och såg hur Duva slogs.

"Bra, bra", han ropte, "bra, håll ut, min käcka gosse du,
Släpp ingen djävul över bron, håll ut en stund ännu!
Det kan man kalla en soldat, så skall en finne slåss.
Fort, gossar, skynden till hans hjälp! Den där har räddat oss."

Tillintetgjort fann fienden sitt anfall innan kort,
Den ryska truppen vände om och drog sig långsamt bort;
När allt var lugnt, satt Sandels av och kom till stranden ned
Och frågte var den mannen fanns, som stod på bron och stred.

Man viste på Sven Duva då. Han hade kämpat ut,
Han hade kämpat som en man, och striden, den var slut;
Han tycktes hava lagt sig nu att vila på sin lek,
Väl icke mera trygg än förr, men mycket mera blek.

Och Sandels böjde då sig ned och såg den fallne an,
Det var ej någon obekant, det var en välkänd man;
Men under hjärtat, där han låg, var gräset färgat rött,
Hans bröst var träffat av ett skott, han hade ren förblött.

"Den kulan visste hur den tog, det måste erkänt bli",
Så talte generalen blott, "den visste mer än vi;
Det lät hans panna bli i fred, ty den var klen och arm,
Och höll sig till vad bättre var, hans ädla, tappra barm."

Och dessa ord de spriddes sen i hären vitt och brett,
Och alla tyckte överallt, att Sandels talat rätt.
"Ty visst var tanken", mente man, "hos Duva knapp till mått;
Ett dåligt huvud hade han, men hjärtat, det var gott."

Detta är enligt min mening en av de bästa dikter som skilldrar just strider. Sen att det råkar vara en personlig favorit gör inte saken sämre. Hoppas alla tar sig tid att läsa igenom den.

Citera

2010-03-16, 19:40 #65

Medlem

Reg: Dec 2003

Inlägg: 8 716

Barry Feinberg (f. 1938)

Citat:

Tio måltavlor vacklar

Efter år som ett lastdjur
svingande hackor och glödheta balkar,
förvridna lemmar och hårda knogar som spräckts,
känns geväret lätt på axeln.
Ett stort gevär med många delar,
jämna kulor ringlar som tänder runt halsen,
granaterna vid höften svänger lätt.

En gång volontär under Gandhis fanor,
många gånger klubbad så att huvudet blödde när han
vände andra kinden till för att visa rätta vägen.
Sedan hemsökt av polis i gryningen,
inslagna dörrar, blodstänkta väggar,
sparkar och barn som klängde sig fast.
År när vakter pryglade på kala fängelsegårdar,
utmärglade, skälvande kamrater,
några med ådrorna gröna av elchocker,
en, groteskt förvriden, dinglande i lånat bälte.

Detta upplevt tusen gånger:
söner sedan länge lämnade åt minnen och längtan
efter ett älskat ansikte som träder fram och löses upp,
hemmet, en hägring som försvinner i intet.

Nu
ger minnen näring vid elden,
en nyskjuten impalabock på spett över glöden,
fettet fräser, rostat kött ger kraft till nästa dagsmarsch.

I morgon
kanske inte villebråd utan strid som väntar.
Då
snabbt på knä
intensiv gevärseld,
huka kvickt och kravla bakåt
för att ta betäckning.

Detta
är en man med sinnena på helspänn,
van att slita ont,
hård som flinta, med klara direktiv:
ingen datorreaktion
ingen mekanisk handling,
utan genomtänkt, vet precis vad han skall göra,
händerna beredda, avtryckaren spänd.
Hans ögon flammar längs gevärspipan, inte en darrning,
tio måltavlor vacklar inför hans ursinnes vision.

Citera

2010-03-16, 19:54 #66

Medlem

Reg: Dec 2003

Inlägg: 8 716

Dennis Brutus (1924-2009)

Citat:

Gerillasoldaterna

(Till dem som kämpar i Södra Afrika)

1.
... och jag ligger hopkrupen i den lösa leran
den omger mina lår och höfter
som din varma kropp, fast och öppen,
och min instängda lekamen fylls av ömhet
medan törnets spröda grenar genomborrar den klara himlen
och ljud långt borta - fåglars skrän - blindgångare -
knastrar som brutna grenar...
och myror ilar längs lergropens mjuka krön.

2.
... i mina tankar kretsar fåglarna i vida cirklar
hettan bränner ögonen genom en hinna av svett
saltsmak i munnen, torr som papper också av törsten.
Snart kommer tröttheten och hettan
att kuva min spända, värkande nacke

3.
... en känsla av en missad chans likt ett slagregn
som drar bort och lämnar svidande tomhet kvar
medan stora myror kravlar över uppfläkt hud
och svarta strimmor levrat blod.
Vem skall krossa barriärerna
av likgiltiga ben och omedgörligt kött
och de gråa vågorna från tidningarnas sörja?
Var finns rösterna som för er talan, kamrater,
tar upp ert rop,
basunerar ut ert mod
och uttalar de tappra beslutens ord
som ni lever och dör för.

4.
Det är en sådan njutning
att äntligen få hantera ett kyligt, effektivt vapen
alldeles modernt, helautomatiskt
redo att ge eld på ögonblicket -
man önskar de där hemma kunde se - vännerna
och särskilt barnen -
och föreställa sig elden och skräcken
- skräcken som detta kalla, fruktansvärda vapen sprider.

5.
Framför allt är det ett jobb som skall göras
med träning och noggrann rutin,
analys av fiendens taktik
ibland så farlig och förödande att han måste dö först:
men ibland dyker tankarna på hemmet upp
en svidande längtan under landsflykten
och en brinnande önskan att krossa det som är ont och grymt.

Citera

2010-03-18, 21:54 #67

Medlem

Reg: Dec 2003

Inlägg: 8 716

Tyrtaios (o. 650 f.Kr.)

Citat:

STRIDSSÅNG

Skön är en kämpes död när i främsta ledet han faller
för sitt fädernesland offrande modigt sitt liv.

Men att övergiva sin stad och de bördiga fälten
för att vida omkring irrande bettla sitt bröd

med sin älskade moder, sin åldrige fader, sin maka,
och med barnen, de små - bittrare öde ej finns.

Hatad blir en sådan av dem till vilka han kommer
bunden i armodets bann, driven av svåraste nöd.

Han är en skam för sin ätt och sin härliga skönhet han skämmer,
allt som är skändligt och styggt blir hans eländiga lott.

Om nu en sådan vandrande man ej mötes med aktning,
om han ej någonsin hjälp eller förbarmande får,

upp då till modig kamp för detta vårt land och för barnen,
låtom oss dö för dem, utan att skona vårt liv!

Hållen, o ynglingar, stånd och kämpen sida vid sida,
neslig flykt eller skräck får icke finnas för er!

Gören kraftigt och stort det mod som I bären i bröstet,
akten för ringa ert liv kämpande man emot man!

Glömmen de åldrige ej, vilkas knän ej mer äro viga,
övergiven dem ej, flyn från de gamle ej bort.

Detta är nesligt, om fallen i främsta ledet den gamle
framom de unge ses dö, om han med blottad kropp

ligger där med sitt vitnande hår och det grånade skägget,
andas i stoftet ut krigarens manliga själ,

medan han håller en skylande hand mot den blodiga blygden.
Stygg är en sådan syn, brottslig för ögat att se.

Men för den unge går allting an, allt höves den unge,
medan hans älskliga vår står i sin fagraste blom.

Älskad av kvinnor, beundrad av män är han, medan han lever,
skön är han ännu som död, fallen i fylkingens spets.

Citera

2010-03-27, 19:50 #68

Medlem

Reg: Dec 2003

Inlägg: 8 716

Sándor Csoóri (f. 1930)

Citat:

De första ögonblicken efter återuppståndelsen

Där satt hunden, täckt av halmstrån och sår,
på dynghögen. Där satt hunden i helvetets stinkande rök
Påskens kyrkklockor ringde för dess sår, bing-bång-bing-
bång, och några getingar kröp fram ur de avrättade husens väggar,
men ingen kunde tro att vi skulle återuppstå

De levande började just klä av krigets sista döda
med snabba händer. Hit med hjälmen, med kängorna, fotlapparna,
med uniformsjackorna! Som om mödrar drog av sina stupfulla söner
deras nedsölade plagg: Gode Gud, var har ni råkat så illa ut,
era svin, era stackare, mina kära? O, era krossade adamsäpplen,
era blodiga skallar...

Sunnanvinden snuddade vid mig, och också mina fingertoppar började knoppas
på dödens tröskplats, men det enda okuvliga jag såg var en överlevande höna
som kämpade besatt med remmarna
till de dödas uppsnörda kängor. Slet i dem, ryckte, drog deras ändar
ur sörjan som var blandad med hår och patronhylsor,
nästan flygande av hänryckning över att ha funnit
världens längsta, vårliga daggmask.

Citera

2010-06-03, 22:37 #69

Medlem

Reg: Dec 2003

Inlägg: 8 716

Anders Johan Afzelius (1817-1865)

Citat:

Stridsskål

Mig lyster nu att tömma
ett glas, förr'n trumman går;
en skål, ej af de ömma,
kamrat, jag föreslår:
en skål för ärlig kula, för svärd och bajonett,
för hela attiraljen vid dödens toalett!

Ty dö, det är ju vinna,
när du som hjälte dör,
och segerns stolta kvinna
likt Torborg kufvas bör
med makt och karlalämpor och ej med bön och smek.
Den enda lek, hon älskar, är stridens muntra lek.

Hurra för segern, bröder!
Du gamla hårda nord,
för dig den sköldmö glöder,
åt dig hon gaf sitt ord.
Och aldrig hon det glömmer, så länge stjärnor gå
som vittnen om vår ära på vinterhimmel blå.

Citera

2010-12-25, 15:30 #70

Medlem

Reg: Dec 2003

Inlägg: 8 716

Alfred Lichtenstein (1889-1914).

En dikt skriven den 7 augusti 1914; sju veckor innan författaren stupade vid fronten.

Citat:

Farväl

(kort före avresan till krigsskådeplatsen)

Innan jag faller vill jag skriva min dikt.
Tig nu, kamrater, mina ord är av vikt.

Kriget oss väntar. Döden vårt förbund.
O, käresta, tjut ej för mig denna stund.

Vad kunde jag göra. Jag följer min röst.
Mor bara gråter. En järnklump i mitt bröst.

Solen sjunker ned mot jordens rand.
Snart får jag vila i massgravars land.

Kvällshimlen lyser tapper och röd.
Om tretton dagar kanske jag är död.

Tolkning: Per Holmer

Citera

2011-01-08, 10:51 #71

Medlem

Reg: Dec 2003

Inlägg: 8 716

A. Oksanen (August Engelbrekt Ahlqvist, 1826-1889)

Citat:

Krigsmarsch
(Till minne av striden vid Porrassalmi.)

Krigets fackla höjer lågan,
tänd av hatet högt den slår.
Röd är östra himlabågan,
blod och brand den förespår.
Savos söner, fram, hör skotten!
Följ oss, käcka Österbotten
och karelens karska stam,
fram mot ovänshären, fram!
Som av tusen röster runga
höjderna av vårt hurra,
bergen mullra, molnen ljunga:
våldet bort från Suomenmaa!

Ränsel på och plit vid sida
och gevär på skuldra grå!
Fram i stormlopp för att strida
och vid gränsen ovän slå!
Savos söner o. s. v.

Främlingsegor finns här inga,
sten som torva här är vår,
våra boskapsklockor klinga,
vad vi ärvt, ej främling får.
Savos söner o. s. v.

Se, hur krigets fanor flöja,
manande mot sydlig nejd!
Snart skall ock vårt stål sig höja
blixtrande i blodig fejd.
Savos söner o. s. v.

Marsch framåt, du son av Norden,
ryck din ovän modigt an!
"Hakaa päälle", son av Norden -
fram, och seger giver Han!
Savos söner, fram, hör skotten!
Följ oss, käcka Österbotten
och karelens karska stam,
fram mot ovänshären, fram!
Som av tusen röster runga
höjderna av vårt hurra,
bergen mullra, molnen ljunga:
våldet bort från Suomenmaa!

Tolkning: Rafael Lindqvist

Citera

2011-04-25, 16:52 #72

Medlem

Reg: Dec 2003

Inlägg: 8 716

Khushhal Khan Khatak (1613-1689)

Citat:

Vårtankar

Varifrån kommer denna vår
som förvandlar landet till en trädgård?
Anemon och iris, krokus och basilika,
jasminer, påskliljor, granatäppelblom -
vårens blommor lyser i alla färger,
men klarast lyser tulpanens röda kinder.
Flickorna fäster rosor vid sin barm,
pojkarna bär blommor i sina turbaner.
Kom sångare, lägg stråken över strängarna
och låt musiken fylla trädgården!
Kom saqi med fyllda vinbägare!
Jag vill njuta och berusa mig.

De unga krigarnas händer har färgats röda
som falken färgar sina fjädrar i villebrådets blod.
Deras silvervita svärd lyser i rött
som en blommande tulpanrabatt.
Aimal Khan och Darya Khan hette hjältarna
som lät mogulernas blod fläcka Khyber.
En våg av uppror sköljde genom passen.
Från Karappa till Bajaur skakade bergen
och jorden bävade under stridslarmet.
Fem år har gått sedan våra svärd först blixtrade
och våra krigare gick till angrepp mot fienden.

Sedan jag lämnade min hemtrakt är jag tillintetgjord.
Är jag död, eller är det de andra som är döda?
Jag talar till dem tills jag inte orkar mer
men de är döva för både böner och anklagelser.
Hade jag vetat hur det stod till med Yusufzai
skulle jag ha föredragit att flyga till Dumghaur.
Khataks hundar är bättre än Yusufzais män
också om Khataks själva är föga bättre än hundar.
Från Kandahar till Attock, öppet eller i hemlighet,
litar alla afghaner till varandras solidaritet.
Men hur många strider har inte ägt rum
utan att Yusufzai ställt upp; har de ingen skam?

Ner från Tahtarras bergskam stormade vi
och fyrtiotusen moguler föll i våra bakhåll.
Kvinnor, hästar, kameler, elefanter -
allt de förde med sig blev vårt byte.
Sedan följde slaget vid Doaba
där Mir Hussein likt ormen fick sitt huvud krossat.
Häftigt rasade striden kring Nowshera.
Mitt svärd drack djupt av mogulblod.
Jaswanth Singh och Shujat Khan
fick erfara vår slagkraft vid Gandab.
Åter utmärkte sig Aimal, vid Khapakh
slog han Shamsher och Mukarram.
Över dessa slagfält ska min sång ljuda.
De mindre striderna lämnar jag därhän.

Hittills har vi varit segerrika.
Framtiden vilar i Herrens händer.
Sedan ett år har Aurang förlorat i styrka.
Hans befälhavare faller i striden.
Hans soldater flyr sina fanor.
Indiens rikedomar slösar han till ingen nytta.
Han offrar dess guld på våra hälleberg.
Ingen kan längre hysa tilltro till Aurang.
Falsk är han, en förrädare som smider onda ränker.
Han och vi har ingenting gemensamt.
Mogulerna måste besegras om inte afghanerna ska dö.
Är det Guds vilja, då må det nu ske.

Himlen visar inte alltid samma ansikte.
En ros har både blommor och törnen.
Men vårt namn har alltid stått för seger och ära.
Var vore utan ära afghanernas historia?
Låt slöfockarna Yusufzai bruka sin jord -
vi andra måste stå förenade och slåss.
Mohmands, Shinwaris och Afridis folk,
nu är tiden inne, grip till vapen!
Endast svärdet kan befria oss.
Inneboende i svärdet är vårt öde.
Det kan inte svika, fienderna vet det.
(Vore blott vår visdom som vårt mod!)

Över Ningrahar kommer mogularmén,
och jag ropar till kamp - men vem lyssnar?
Det gör ont att kalla förgäves.
Dock: vill ingen lyssna och följa mitt rop -
välkommen då, död, och kom fort!
Liv utan ära är bortkastat slit.
I liv och död ska äran alltid leda mig.
Sådant ska minnet av Khushhal förbli.

Citera

Lyrik om krig och strider...

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Skapa ett konto

Logga in