Heidegger och nihilismens metafysik

Nihilismen som metafysik

För Nietzsche är modernitetens tomhet ett tillfälle för konstruktivt återuppbyggande av nya värden som utmynnar i Zarathustras ideal om övermänniskan, något som tyvärr ligger utanför området för den här artikeln. Vad är då poängen med att åter fastställa det som redan är givet, d.v.s. modernitetens tomhet och ångest? Är det inte att falla i samma grop som de ytliga postmodernisterna och hoppa på sömntåget, som tar oss varthän vi än anser oss kunna fly undan vår existens' absoluta meningslöshet? Vi nämnde nyss Nietzsche och vi gör detta för att poängtera att tomheten inte är en sista hållplats, utan snarare en förutsättning för att bilda nya värden inför en ny tid. Tomheten är någonting vi ska transcendera. Eller är den det?

Martin Heidegger svarar oss: Nej, tomheten, eller Intet, som han använder som begrepp, är inte blott ett temporärt och tidsligt fenomen. Intet är en metafysisk realitet. Vi pratar alltså här om en sorts nihilistisk metafysik, som bejakar det vi ofta pratar om men aldrig riktigt kan beskriva eller sätta fingret på vad det är. Vetenskapen nämner det ständigt: "det som inte finns". Vad exakt är det som inte existerar? Icke-existensen, uppenbarligen. Hur föregriper vi det icke-existerbara? Och hur skulle man kunna prata om Intet - det karaktäriseras ju just av det faktum att det inte är, d.v.s. att det är negationen av existens, eller varat. Men Heidegger har en egen förklaring på problematiken. Han utvecklar en egen metafysik kring Intet och varat, och klargör dessa begrepp som fundamentet bakom vår existens och tillvaro.

Tanken är enkel: För att något ska kunna existera, måste vi kontrastera det mot sin antites, d.v.s. icke-existensen. Heideggers metafysik går i grundläggande drag ut på det till synes omöjliga uppdraget att försöka definiera och beskriva Intets väsen och plats i vår mänskliga tillvaro. Problematiken är uppenbar: Intet kan omöjligen vara den rena negationen av varat, eftersom det skulle innebära att vi trots allt postulerar dess existens - och det skulle vara paradoxalt att påstå att Intet existerar i den vanliga bemärkelsen, precis som träd, sjöar och berg. Intet är just icke-existens, men samtidigt inte negationen av existens. Heidegger löser problemet genom att postulera att Intet i själva verket är den grundläggande metafysiska företeelsen bakom varat, d.v.s. all existens, inklusive vår tillvaro. Intet är på samma gång icke-existens och grunden till allting som möjligen kan existera.

Men eftersom vår tillvaro alltid är en del och föregrips av Intet, innebär detta att vi både befinner oss inom varats och Intets domäner. Med andra ord: vår tillvaro transcenderar varat och föregrips av Intet. Heideggers slutsats når nu sin kulmination: Det är slut på allt prat om tomhet som någonting typiskt modernt. Tomheten är inte frånvaron av Gud, eller någonting annat. Tomheten är alltings ursprung. Den har funnits och kommer alltid att finnas ibland och med oss. Intet är en evig, metafysisk realitet. Nu kommer våra uppmärksamma läsare att ställa sig frågan: Men om vår tillvaro ständigt övergränsar mot Intet, borde vi inte då ha kunskap om Intet? Heideggers svar är: Jo, det borde vi, och det har vi också. Hur? Genom ångest...

LÄS HELA ARTIKELN

Intressant artikel. En nihilistisk läsning av Heideggers metafysik låter sig säkert göras, fastän jag spontant tycker att kopplingen mellan Heideggers "intet" och Nihilismens "meningslöshet" är lite för frikostigt gjord.

"Intet" och "meningslöshet" är ju inte samma sak för Heidegger. Jag har tolkat hans metafysiska "intet" som möjlighetsbäraren, utifrån vilken tillvaron hämtar möjligheten för varats förändrade varande. Det är detta "inte" som omsluter varat på alla sidor som innebär i-världen-varons möjlig-varos möjlighet. Om man ska använda Heideggers eget språk.

Man får inte heller glömma att Heidegger ansåg meningsskapandet som en existential hos tillvaron. Fastän jag inte själv har lästa några citat där han säger att värdenihilismen inte kan finnas, så skulle det förvåna mig om han på något sätt såg att den kunde ha en plats i hans filosofiska system.

Jag har svårigheter att förstå vad Heidegger syftar på. Vilken tomhet är det han referar till? Mental tomhet där man känner avsaknad utav mening eller rent vakuum?

Jag håller med; kopplingen man dragit mellan Intet och Ingenting, verkar inte vara en direkt relation, nästan snarare ett polemiskt grepp. Där ligger dock någonting i det, eftersom ångest inför Intet säkerligen kan liknas med det mesta av dagens moderna existentiella ångest.


Nej, han menar att tomhet i sig existerar, och att det är denna tomhet (Intet) som gör att saker i vår värld kan existera överhuvud.

Vi får endast kontakt med Intet genom ångest.

Jag gillar din artikel väldigt mycket. Men jag hakar upp mig på följande:

"Ångest är befrielse. Detta är ett konstruktivt, pragmatiskt och i det stora ett heroiskt ställningstagande, som kanske ännu mer än Nietzsche griper an modernitetens meningslösa tillvaro på ett handfast men subtilt sätt."

Jag tvekar till att tillskriva Heidegger ovanstående, eftersom ångesten, enligt H. själv, inte visar sig förrän världen temporärt slutar fungera d.v.s. du inte kan fly in i den över huvud taget längre, och du på så vis blir förlamad eftersom du inte längre kan vara genom att agera med (tingen i) världen. Du kan således inte hålla kvar vid denna ångest länge eftersom du skulle svälta ihjäl om du gjorde det.

Alltså är det genuina sättet att förhålla sig till ångesten att, likt döden, låta det träda in i din tillvaro så att det inte är främmande i ditt i-välden-varo (böta mig om jag använder fel uttryck här) - vilket jag också har svårt att tro att det skulle fungera, men det skulle i så fall vara den "befrielse" du talar om, eller? Det är emellertid mycket möjligt att jag misstolkade vissa delar av din artikel.

Det är spännande frågor TS ställer. Jag kan rekommendera alla att läsa Heideggers uppgörelse med Nietzsche, på enklast möjliga sätt framställd i "Was heisst Denken?" eller "Linjen".

Nietzsche och Haggan är helt klart överens i sak, men skiljer sig en del i formuleringarna. Nietzsche skriver om kristendomens urholkning, medan Haggan lever i vår tid, i den moderna teknikens tid, vars djupaste motpol alltid kommer att vara erfarenheten av ångest. Härur följer en kritik av all metafysik, inte bara kristendomens. Här följer lite enkla förklaringar av vad begreppet nihilism egentligen betyder:

1. Det är något som gör dom starka starkare och dom svaga svagare. Omärkligt, som en objuden och osynlig gäst.

2. Det handlar varken om ondska eller dekadens och sjukdom, heller inte vad man skulle kunna beskriva som koncentratet av dom båda: en sorts kaos. Det handlar snarare om kaosets motsats: tomheten och kulturens försvinnande i en överordnad värld som satt sin tillit till tekniken som social livsform.

3. Det är inget tillstånd som kan "övervinnas" eftersom nihilismen självt är det oövervinnbara - det söndrande i strikt mening - "hämndens anda" som Nietzsche sa. Man skulle också kunna säga "hat". Vad man kan göra är att vända sig in mot tillståndet i ett beslut och erfara det i ångest, då är en förändring påbörjad. Ni känner väl till fabeln om hur Zarathustra ber herden bita av huvudet av ormen som bitit sig fast i svalget på herden?.... för ingen annan kan någonsin göra det åt honom. Nihilismen har sin vändpunkt i och med den enskilda existensens beslut. Inga yttre angelägenheter förändrar någonting här. Allra minst politik.

4. Nihilismen är inte lika mycket benägenheten till våld eller passiv aggression, som benägenheten att re-agera i aktion. Aktion är emellertid inte detsamma som affirmation, snarare dess motsats, och däremellan föreligger en avgrund i form av ett beslut. Affirmationens högsta punkt är besinningen.

5. Alla som har en relation till nihilismen och den förlorade affirmationen, helt enkelt till sitt känsloliv, borde ta sig en funderare på vad det innebär att leva i vår tid, i frånvaron av eller närheten till ett nytt beslut.

Min fråga är enbart; varför försöka göra något enkelt till svårt?

Konsten ligger i att göra det motsatta.

Avsaknaden av objektiva värden betyder enbart en sak; att den inte existerar några objektiva värden.

Varken mer eller mindre. Sedan finns dock ett otal högst mänskliga faktorer som interagerar med detta. Hur det påverkar olika mänskliga individer etc. går alltid att diskutera.

Intet är ett begrepp som är omöjligt för oss att förstå då vi lever i Varat.

Trots att Varat troligen är ett resultat av ett kollapsat/uppdelat Intet.

Att ångest skulle vara en försmak av Intet per se är jag tveksam till. Existensiell ångest är snarare kopplad till vår egen existensiella narcissism.

Det finns ingen substans i sånt här. Heidegger är inbilsk narr i dessa frågor. Varför skulle ångesten vara kopplad till ett omöjligt och pretentiöst Intet? Vilken evolutionär funktion fyller det?

Existentialismen skapar mening ur det meningslosa, nihilismen ar ett ideal dar man ser att meningsskapande ar omojligt. Jag ser detta som motsatser av en viss abstraktionsniva.

Varför menar du att så är fallet? Nihilismen är helt enkelt avfärdandet av objektiva värden.

Att säga att allt meningskapande är omöjligt är givetvis idioti. Vi skapar värden enbart genom att välja att leva eller att välja att dö. T.o.m. att välja total apati är en värdering.

Det finns iofs olika sorters nihilism (vlket är smått ironiskt i sig), men säger man bara nihilism så utgår jag ifrån att det handlar om förnekandet av alla sorters värden (eftersom alla värden har mening, och nihilister förnekar existensen av all sorts mening), subjektiva såsom objektiva.

Det kan aldrig bli mer än ett ideal eftersom det är självmotsägande. Vad man än gör eller säger (och inte gör och inte säger), så bryr man sig tillräckligt mycket för att välja just det. Säger man att det inte finns mening i världen, så har man redan där själv skapat en massa mening.

Hmm, om man använder sig utav Sartres sätt att se på saken så kan man kalla nihilisten för den ultimata självförnekaren. - http://en.wikipedia.org/wiki/Bad_faith_(existentialism)

Jo, fast ditt exempel av nihilism, dvs avfärdandet av alla värden (t.om. omöjliggörandet av dem) existerar knappast. Möjligen att det finns en och annan foliehatt som tycker dito.

Se wikis hyfsade sammanfattning:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Nihilism