Heidegger och nihilismens metafysik

Precis, nihilism kan aldrig vara mer än ett ideal.

Wiki är helt ok i frågan...
http://en.wikipedia.org/wiki/Absurdi...m_and_nihilism
...men det kan knappast användas i en text med akademisk standard.

Fast jag tror fortfarande att vi snackar om två olika ting här.

Den form av nihilism som du verkar tala om är både absurd och obefintlig.

Ingen vid sunda vätskor kan förneka att det uppkommer värden, både bland människor och djur.

Så fort det existerar ett val så krävs det en värdering (om man nu inte sköter allt helt slumpvis, vilket iofs även det är ett val).

Nihilism i en bred filosofisk och praktisk kontext är helt enkelt avfärdandet av objektiva värden. Vilket både är fullt möjligt och logiskt. Mer ett konstanterande än ett ideal i sig.

Att tolka nihilsm som att inga reella värden existerar är väl fullständigt godtagbart, och fungerar alldeles utmärkt om man också accepterar emotivism, dvs att allt som framstår som värderingar egentligen bara bygger på den personliga inställningen till en företeelse.

Det gör dem ju iofs inte mindre verkliga för den som innehar dem.

Jag är lite nyfiken på en sak här. Gör inte kännedomen om att ens värderingar har en subjektiv grund att dessa blir mindre verkliga? Ponera att en individ tror på objektiva intrinsikala värden och att en annan individ tar en nihilistisk ställning. De kan väl inte båda ha samma syn på värderingarnas verklighet tänker jag. Båda kan naturligtvis ha värderingar men då realisten tror på deras oberoende existens tror nihilisten på att de har en existens som är beroende av en själv. Och det, skulle jag tänka mig, gör värderingarna till mindre verkliga för nihilisten då för denne är verkligheten begränsad till en själv till skillnad för realisten vars värderingarnas verklighet är mindre begränsad rent metafysiskt. Alltså, om jag är nihilist kan jag gå runt med vissa idéer men samtidigt veta att dessa bara är en resultat av tanken och inte av hur världen egentligen ter sig.

Jo, förvisso. Men det gör dem ändå inte mindre verkliga. Bara medvetet subjektiva.

Vidare har de flesta normelempatiska en hel del omedvetna (samhälls-)värden.

Moral är ingen dock ingen fixerad naturlag. Punkt.

NU handlar det typiskt nog om verklighetsdefinitioner igen. Men om man använder en korrespondensteori för att tala om verklighet har jag svårt att se hur det inte skulle göra nihilistens värderingar till mindre verkliga. Men du kanske talar om någon slags subjektiv verklighet?

Ja, givetvis tillhör fenomen såsom känslor och värderingar den subjekta verkligheten. Dessa återfinner du inte i den objektiva verkligheten med dess naturlagar etc.

Dock är ingen av dem mindre verklig för det.

Nu är jag inte alltför insatt i denna filosofiska gren men är det inte så att du utgår ifrån ett något nihilistisk tankesätt här?

Wikipedia säger: Nihilism can also take epistemological, metaphysical or ontological forms, meaning respectively that, in some aspect, knowledge is not possible or that contrary to our belief, some aspect of reality does not exist as such.

En icke-nihilist borde då bli av med negationen och därmed anta att "some aspekt of reality does exist as such.

Som nihilist själv är jag kanske partisk i målet så att säga.

Men alla defintioner är inte direkt bra defintioner. Sant dock att absolut kunskap högst sannolikt inte inte är möjlig (en typisk postmodern tanke), utan man får förlita sig på sannolikhet.

Ontologisk nihilism har jag dock ej träffat på (verkar konstigt), utan då främst axiologisk och kanske även epistemologisk.

Ex nihil surgit nihil, som de Heideggertrogna brukar säga. Man kan aldrig divergera in absurdum från den etymologiska basen till ett begrepp; vilket rekursivt för oss åter till nihil, som varande sprunget ur intet.

Jag tror att han bara pratar strunt, vilket man inser när man läser honom tillräckligt noga. Men under tiden kan man bli underhållen.