Diagnos eller inte?
Psykiatrin är ett stort och outforskat ämne, än så länge.
Vem hade för tjugo år hört talas om alla dessa bokstavsdiagnoser som idag finns i varje klass? Nu finns det namn på en liten del av alla "störningar", men långt ifrån alla.
Fler diagnoser kommer de närmaste tjugo åren.
Dessutom kan man ha diverse diagnoser i fallande skala, vem har inte mött den gnällande och neurotiska typen? Eller den narcisstiska, självfixerade?
Eller en blandning av lite av varje. Och folk kan faktiskt ha "lite adhd" eller autistiska drag.
Dessa uppträder sällan som riktiga "psykfall. De finns bland oss hela tiden, på jobbet, i familjen och i bekantskapskretsen. Störningar i liten skala står vi ut med, för det mesta. Vi retar oss i bland, men vem är egentligen "normal", finns det någon sådan?
Dessutom är gränsen mellan att vara efterbliven, begåvningshandikappad och "inte så smart", väldigt tunn.
En stor del av befolkningen har ett IQ under medlet 100, många betydligt under - men de lever ändå vanliga liv.
Till saken:
Om du föds med ett lågt IQ, och dessutom kanske har föräldrar som också ligger under medel och inte förmår att bjuda på någon större intellektuell stimulans är risken stor att man fortsätter att vara en smula begränsad i sin tankevärld. Inte så smart, helt enkelt.
Kanske snäll, men spånig och fortfarande som ett barn när det gäller vissa saker - man har inte förstått det här med empati, vissa drar bort fjädrarna på flugor när de är små - men de är smarta nog att så småningom förstå att sådant gör man inte.
Att blåljuga tills man är överbevisad, och sedan falla i gråt - är väl något de flesta av oss känner igen - från tidigt barndom.
Om man sedan har fått en "översexuell" gen i arv av föräldrar som kanske på olika sätt uppmuntrat det - genom att låta det komma i uttryck framför sina barn i form av handling eller snack, får heller inte barnen riktigt rätt referensramar.
Att då blir en "trosrunkare" kanske inte är så svårt, om den mycket starka driften ligger på. Inte för att man berättar för sina föräldrar om det, men innerst inne tänker man kanske att de skulle förstå...
För en kille som inte hänger med riktigt mentalt och blir nobbad av massor av tjejer och ständigt är jättekåt, så korsas gränser hela tiden.
Han har kommit in på fel spår från början. Och tycker att hans drift är den viktigaste i världen, just då. För det är honom det är synd om, tycker han.
Det är han som inte får de tjejer han vill ha, och när han får någon så vill de inte ställa upp på de saker som måste till för att trigga honom, eftersom han gått för långt - alltför länge.
Han känner ingen empati, han ser sig själv som ett offer. "Alla andra har varit så dumma mot mig, så då var jag det tillbaka". Han förstår inte bättre.
Diagnos om tjugo år: Naivius voldius.
Nå, visst har jag rätt?
__________________
Senast redigerad av åsanisselasse 2008-07-29 kl. 00:59.