Beskriv er ångest!

Sant här med. Har inga, så mår skit. Känner extrem frustration bara över att behöva vara i den här världen.

Känner obehag i kroppen och så kommer ångesten. Den slickar sig över min kropp och jag känner mig stel och kall samtidigt som den långsamt tränger på. Känner att saker går snabbare och får panik, vill bort. Blir ibland stel i huden, känner att ansiktet blir kallt och flimrigt. Det käns som ångesten kryper och mina armar förs närmare kroppen, en slags obehaglig känsla.

Undrar vad min ångest kommer ifrån. Känner mig ängslig ibland och har en tendens att förvänta mig att saker ska gå väldigt dåligt hela tiden, så jag tror det är det som triggar ångesten att man förbereder sig på något obehagligt. Man är orolig för att det ska hända något dumt eller skämmigt, eller att det ska bli en scen av något. Så tror det är oro att dåliga saker ska hända och en slags rädsla.

Får perioder av total ovisshet och känslan av att jag är helt ensam i världen, ingen kan förstå mig, inget kan rädda mig, jag är utlämnad och hjälplös. Läskig känsla, för den är så överväldigande. Men så gör jag något, och så går den över. Börjar sakta men säkert kunna skala bort det där genom att köra yoga och andningsövningar, men finns fortfarande kvar ibland. Kan också känna mig helt "lost" och uppe i huvudet. Vet inte vad jag ska göra, var jag ska ta vägen, allt är så jäkla påträngande. Har ingen riktning, inget inre förtroende på att jag kan klara av något, inga idéer som leder framåt. Men ofta så beror det på att jag snöar in mig i mina egna tankar... Känns förvirrande ibland.

Förlamad
Ligger i mörkret. Ögonen och två iphonefingrar är dom enda rörliga kroppsdelarna. Känner mig fastsurrad i sängen. Trycket reload gång på gång på flashback och svd Förstår inte hur jag ska börja resa mig och ta ett litet steg i rätt riktning.

Ångesten kommer på natten. Mitt i en konversation, på kvällspromenaden i försommarsolen, på jobbet, i matvarubutiken. Den kan utlösas av en tanke som fladdrar förbi och biter sig fast, eller av en formulering från någon annan, ett tv-program eller en film. Jag vet aldrig när min ångest kommer, och är livrädd för den. För den förstör så mycket. Den förstör min glädje, min passion, mitt engagemang, den förstör det som är jag. Den tär på min relation, den tär på mig, på min styrka och mitt psyke. På min självkänsla. Efter ångesten kommer skammen över hur jag betett mig, hur jag agerat vad jag sagt. Hur jag skjutit ner och fördömt den jag älskar mest. Stött bort henne, trots att jag vill att hon ska vara nära. När jag får ångest tar den sig i uttryck som ilska, jag blir rasande men jag är inte arg. Ibland tänker jag att det är panik, men det stämmer inte heller. Panik är för mig okontrollerbart, i ångesten känns det som att jag kan styra - fastän jag inte alls kan det, men det finns en falsk känsla av kontroll. En falska känsla av logik i det jag känner, tycker och säger. Detta sker någonstans innan jag driver det så långt att det får ett slut. Antingen lämnar jag eller så är jag så elak att min partner bryter ihop. Jag hittar ingen utväg nämligen.

Jag får tunnelseende och andas ytligt. När jag har ångest blir jag elak och vill hämnas på den eller det som enligt mig är orsaken. Jag har svårt att se helheten, flera sidor av situationen, ångesten är som en molande känsla som bara ökar i intensitet tills den släpper. Och jag kan inte göra något för att den ska släppa, bara hanterade på något jävla sätt. Ångesten är hänsynslös.

Från ingenstans gick morgonen från glad pigg lite stressad till en skräck börja sticka/krypa å domna bort från fingrar till tår...såg på händerna hur de ändrade färg från röd till vit till lila å sen börja allt domna kände att går ja å lägger mig nu vaknar ja inte så hoppa in i kall dusch å fick kramp hålla mig i shampoo ställningen för benen "försvann" under mig, kom ur föll ihop börja spy oavbrutet i 45 min. allt bulta å brännde bulta bakom ögonen blev vitare å vitare i hyn...panik gick i lägenheten å skaka på armar å ben för å få igång cirkulationen samtidigt man panik ringer en kompis för ja klara inte å va själv kommer å lugnar mig å sätter sig å pratar å ger mig en cigg tog 2 timmar å bli så pass att man kunde resa sig å nu börjar ja känna av lite igen fy fan va äckligt det är...ja va helt säker på att ja skulle dö där å då...

En rusande panik i hela bröstet, det fladdrar och rusar och känns som hela bröstpartiet ska flyga ut ur kroppen.
Det blir ömsom kallt ömsom varmt i bröstet och strupen kläms åt och det blir svårt att få luft.
En skenande panik och man vill bara fly, springa i väg någonstans och bort från känslan.
Det känns som döden fått fäste i ens kropp :-(
Ibland har det hänt att jag varit nära att tuppa av och det senast igår. Var länge sedan jag fick så, men som någon här ovan skriver så är det av rädsla och oro detta kommer, att man förväntar sig att något ska gå fel.

Jag har levt med ångest så länge jag kan minnas och jag förstår att jag alltid kommer att få göra det, ångesten liksom bor i min kropp. Och den är lättväckt på så vis att jag aldrig vet när den slår till. Men annars har det blivit bättre då jag inte längre får ångest lika ofta som förr.
Men det värsta är att när ångesten sätter in så är det alltid mest känning av den på vänster sida av bröstpartiet och och då tror jag varje gång att nu får jag en hjärtinfarkt.
Då får jag ju ångest över det också.
Det är jobbigt att leva med det här, men det går ju.
(fick faktiskt ångest av denna tråden och det av att både läsa och skriva i den)

Min ångest är ute av kontroll. Allt känns hopplöst, har svårt att andas, det verkar i hela kroppen, fryser även i varma rum, känner mig otroligt ensam. Hur klarar vissa av att bo ensamma hela livet?

ju mer jag tänker på det desto värre blir det

Seg. Olust. Stickningar i huden. Tung i kroppen. Svårt att svälja. Odriven. Lite loj, lite apatisk. Hopplöshetskänslor. Borta i huvudet. Virrig. Tom i huvudet. Tankspridd. Torr i ögonen. Trött i musklerna. Ont i musklerna. Okoncentrerad, frustrerad, irriterad. Svårigheter att ta tag i saker, svårigheter att påbörja. Klåda. Glömmer saker. Otålig, rastlös, trött. Värmevågor genom kroppen och även kylande känsla. Hjärtklappning. Tryck över bröstet, smärta i hjärttrakten. Tunnelseende. Kamplust svag. Energilös. Odriven. Oengagerad.

Ett stort, svart, tungt något som hänger över mig, vad jag än gör och var jag än är. Blir aldrig avkopplad och avspänd.

Hur blir det månne om man sig själv lobotomerar?

Min ångest går nog in i prestationsångest då jag ej vill göra misstag och är rädd att göra fel bland nya människor. Jag spänner omedvetet mina käkar och kropp för att min hjärna fantiserar ihop att jag gör fel på de nya jobbet och att allt går åt helvete.

Detta händer när jag är hemma men väl på jobbet så går det bra.

Jag känner ångest för jag vill inte störa andra, och klockan är 21:27, så jag borde inte städa så här sent.. Men herregud, tänker jag, måste ju ändå få vara fri till att göra det jag vill... så länge jag följer reglerna. Så vad är det som stör?

Relativt säker på att det handlar om kritik eller känslan att ta plats, därför borde jag städa. Men vad i helvete.. Nu känns det fel att göra det, just för att det är ett borde, ett måste.

Så det blir en paradox.. Och förstorad grej. Löjligt tänker jag, och jag instämmer med mig själv.. Verkligen löjligt.

Nu städar jag. Eller nej. Jag velar. Fan vad gay att vara en sådan här fjönt som inte ens vågar städa.

Lol.