Vinnaren i pepparkakshustävlingen!
2008-04-14, 22:46
  #1
Medlem
Manövers avatar
Fan just nu känns livet rätt pissigt. Har mått allmänt dåligt under årets första månader och nu börjar det gå över styr. Har nyligen separerat med min flickvän och känner mig väldigt ensam. Saknar inte henne direkt utan mår dåligt av att sitta hemma i min lägenhet ensam.
Jobbet känns skit då det känns som att jag inte vill hålla på med skiten längre. Kan tilläga att jag är 22 år och börjar må dåligt över det också. Nu har man inte ett skit att se fram emot. Nu är det jobb för resten av livet som gäller.
Har upplevt något som jag tror är panikångest. Det känns som om hjärtat slår dubbla slag och jag blir lite snurrig i huvudet. Tror att jag ska få en hjärtattack.
Känner mig helt enkelt deprimerad och har konstanta tryckningar över bröstet (svårt att förklara men det är jävligt jobbigt och idag har det varit förjävla jobbigt) och är allmänt orolig.
Har en morsa som är alkis och allt som hör till och har haft det ganska jobbigt under min uppväxt. Är detta en depresion eller va fan är det? Vad ska jag göra för att må bättre? Vill inte blanda in nån jävla psyktant. Kan någon identifiera sig med mitt problem? Förklara gärna hur ni mår och känner er. Mvh
Citera
2008-04-16, 13:12
  #2
Medlem
Det är garanterat ångest. Det brukar vara dubbla slag, tryck över bröstet och yrsel. Det är klassiska symptom som även jag känt. Speciellt rädslan över att få hjärtinfarkter hör till. Har haft tryck över bröstet en vecka nu och har konstant hög ångestnivå.

Panikångest brukar komma snabbare och gå över snabbare och vara mycket "aggresivare" i sina symptom.

Kan vara början på en depression du har. Nu säger du ju att du inte vill ha nån psyktant. Men, det hjälper faktiskt. De vill heller inte bli kallade för psyktanter längre utan hellre samtalsterapefter. Så säger jag.

Om du ändrar dig kan du ringa till vcentralen och beskriva symptomen. De brukar förstå vad det handlar om.
__________________
Senast redigerad av Ladder666 2008-04-16 kl. 13:14.
Citera
2008-04-16, 20:04
  #3
Medlem
saftad_burks avatar
Du borde försöka med lite terapi, iallafall försöka.

Jag känner igen mig i det med att ingenting har någon riktig mening. Jag skaffade lite framtids planer och efter det försvann det och jag fick en mer positiv inställning till vardagen osv osv.

Det har ju ingen mening ifall man inte låter det ha en mening, ifall man bara sitter hemma så är det ju självklart att någonting känns tomt. Försök träffa nytt folk och komma ut lite.

Lite ot kanske, men ändå!
Citera
2008-04-17, 13:04
  #4
Medlem
Oh boy oh boy..beskriv er ångest
I denna stund- tung andning..haaaaaaaaaaaaaaa! En aning handsvett. Lite gråtfärdig. Jag är likgiltig som en sten -känsla. Jag kommer inte överleva denna attack. (nu tog jag ett djupt andetag). "Attack" för mig kan sitta i läääänge. Tuuuuung hjärtrytm (ej snabb, har ej upplevt PÅ) utan den helvetiska pågående gnagande sönderfrätande myrkrypande ångesten som kan sitta i timmar eller dagar. Lite yr för jag inte har ätit. Lust att vråla rakt ut men kan ej för grannarna. Igår vrålade och skrek, grät ut i en kudde. Fitta vad jag mådde dåligt. Har aldrig skrivit ner detta såhär förut men ta ovan gånger 1000000 så kan man beskriva min ångest. Känner mig lite lugnare när jag tänker på att jag de facto kan avsluta detta om jag vill. Kommer dock ALDRIG begå självmord, men vetskapen om att jag kan gör mig lugn, därför lever jag sekund för sekund. Förbannad och bitter är jag också givetsvis. Mest förbannad. Vet att det kommer att bli bättre och väljer därför att lida igenom detta istället för att göra något galet förhastat.

Känner mig också mer yr efter att ha läst och skrivit här på FB. Förra gången jag var nere i svacka satt jag rätt mycket här och läste, nu var det ett några veckor eller månader, minns inte, som jag var här. Mår sämre av att vara här så ska försöka att inte läsa, men det är lite tröst att läsa om andra med när man själv är i helvetet.

Just det, solhelvetet skiner ju idag så jag ska gå ut för att få frisk luft. Det hjälper superlite, men superlite är bättre än noll.
Citera
2008-04-17, 13:19
  #5
Medlem
Tjohildas avatar
Kommer plötsligt. Det pirrar i armarna, en elefant sitter på bröstet och axlarna samtidigt som ett skärp dras åt runt bröstkorgen. Svårt att dra andan djupt, kallsvettas, hjärtat känns som om det ska hoppa ut...
Citera
2008-04-17, 22:10
  #6
Medlem
Konstant tryck i bröstet. Precis där bröstkorgen börjar i mitten. Hjärtat fladdrar. Dubbelslag... Dödsrädsla. Är det hjärtat som håller på att ta slut? Yrsel.. Trötthet

Suttit i i nio dagar nu. Borde ju ge med sig snart. Om, det inte är något fysiskt fel på riktigt vill säga...
Citera
2008-04-17, 23:16
  #7
Medlem
ssshhs avatar
Precis som många andra beskriver det, så upplever jag en krypande känsla i magen, som även känns som ett slags tryck. Ibland när det kommer hoppas jag bara att jag är hungrig och sliten, men vet innerst inne bättre.
Jag har svårt att sitta still, men vet inte var jag ska ta vägen och kan börja darra och måste hålla mig för gråt. Min blick kan börja fladdra runt och ofta kommer jag på mig själv sittandes och vagga framochtillbaka.
Citera
2008-04-20, 18:42
  #8
Medlem
666FaceBreaker*s avatar
Det börjar oftast med någon av mina smärtor (höftled, rygg, huvud eller magen) sedan så känner jag att jag inte klarar av det här, börjar okontrollerat håna mig själv för min svaghet.
En STOR klump bildas i halsen (inte en sån klump som vid gråtande dock), jag kippar efter luft, blir yr, pulsen skenar iväg, stickningar i hjärtat, känner mig svimfärdig och jag börjar gny likt en patetisk amöba om döden.
Vill inget annat än att dö, bara tyna bort, försvinna i mörkrets omfamnande skugga.
Dock så kan jag lugna ner mig med att tänka på döden, föreställa mig hur jag dör eller dödar någon annan. Det gör mig glad igen, speciellt att bestämma någon annans öde är trevligt.

Inte en tår på snart 10 år, och jag skall aldrig gråta igen! Känslokall skola jag bliva, kall och mörk!

Peace
Citera
2008-04-20, 19:27
  #9
Medlem
Capodituticatsis avatar
Citat:
Ursprungligen postat av 666FaceBreaker*
Det börjar oftast med någon av mina smärtor (höftled, rygg, huvud eller magen) sedan så känner jag att jag inte klarar av det här, börjar okontrollerat håna mig själv för min svaghet.
En STOR klump bildas i halsen (inte en sån klump som vid gråtande dock), jag kippar efter luft, blir yr, pulsen skenar iväg, stickningar i hjärtat, känner mig svimfärdig och jag börjar gny likt en patetisk amöba om döden.
Vill inget annat än att dö, bara tyna bort, försvinna i mörkrets omfamnande skugga.
Dock så kan jag lugna ner mig med att tänka på döden, föreställa mig hur jag dör eller dödar någon annan. Det gör mig glad igen, speciellt att bestämma någon annans öde är trevligt.

Inte en tår på snart 10 år, och jag skall aldrig gråta igen! Känslokall skola jag bliva, kall och mörk!

Peace
Det är hemskt att läsa hur du mår och sen riktigt otäckt att du känner sådana känslor som du gör, att du mår bättre av att fantisera om att döda någon. Är det verkligen sant att du känner så? Om så har du pratat med någon psykolog eller någon om det? Annars är det nog bäst att du gör det, så du kan komma ur de där farliga känslorna.
Citera
2008-04-21, 22:55
  #10
Medlem
666FaceBreaker*s avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Capodituticatsi
Det är hemskt att läsa hur du mår och sen riktigt otäckt att du känner sådana känslor som du gör, att du mår bättre av att fantisera om att döda någon. Är det verkligen sant att du känner så? Om så har du pratat med någon psykolog eller någon om det? Annars är det nog bäst att du gör det, så du kan komma ur de där farliga känslorna.


Hemskt och hemskt, jag mår ju inte direkt dåligt över att känna mig glad över döden. Det är ju ett skede i livet som allt annat.
Psykologi ger jag tyvärr inte mycket för heller, jag vill inte sitta och beklaga mig eller visa känslor.
Ilskan är för stor för det, och jag kommer förmodligen ta med den i graven.


Peace
Citera
2008-04-22, 14:53
  #11
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av Manöver
Fan just nu känns livet rätt pissigt. Har mått allmänt dåligt under årets första månader och nu börjar det gå över styr. Har nyligen separerat med min flickvän och känner mig väldigt ensam. Saknar inte henne direkt utan mår dåligt av att sitta hemma i min lägenhet ensam.
Jobbet känns skit då det känns som att jag inte vill hålla på med skiten längre. Kan tilläga att jag är 22 år och börjar må dåligt över det också. Nu har man inte ett skit att se fram emot. Nu är det jobb för resten av livet som gäller.
Har upplevt något som jag tror är panikångest. Det känns som om hjärtat slår dubbla slag och jag blir lite snurrig i huvudet. Tror att jag ska få en hjärtattack.
Känner mig helt enkelt deprimerad och har konstanta tryckningar över bröstet (svårt att förklara men det är jävligt jobbigt och idag har det varit förjävla jobbigt) och är allmänt orolig.
Har en morsa som är alkis och allt som hör till och har haft det ganska jobbigt under min uppväxt. Är detta en depresion eller va fan är det? Vad ska jag göra för att må bättre? Vill inte blanda in nån jävla psyktant. Kan någon identifiera sig med mitt problem? Förklara gärna hur ni mår och känner er. Mvh

jag kan bara gå efter egen erfarenhet, och hade inte jag fått kontakt med en ´terapeut i höstas så vet jag inte hur jag hade mått idag. Jag var riktigt riktigt nere och inne i ett destruktivt levnadsmönster med ångest varje dag och mitt sätt att hantera min situation då var varken bra för mig själv eller min omgivning. Terapeuten fick mig att förstå att jag inte var ensam, han avdramatiserade mina bekymmer och mina symptom, jsag behövde inte skämmas inför honom eftersom han inte kände mig privat samt han visade mig "vägen ut". Nu, några månader senare är jag en ny människa. Och även om jag har en bit kvar så är beslutet att börja gå i terapi det bästa beslut jag någonsin tagit. Jag resonerade som så att jag har inget att förlora på detta. Det blev min vänding...
Citera
2008-04-24, 21:06
  #12
Medlem
Capodituticatsis avatar
För några dar sen kändes det som jag skulle till och kräkas, jag blev fysiskt illamående av ångesten, det var första gången jag fått en sån fysisk reaktion av ångesten.
Citera

Stöd Flashback

Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!

Stöd Flashback