Ett nihilistiskt perspektiv på rädsla

Här följer ett utdrag ur ett mejlsvar till tre frågor om rädsla, som senare kommer att publiceras i magasinet EXISTERA:

> 1) Vad erbjuder nihilism som hjälp mot rädsla? Vilket är det bästa sättet
> att göra sig av med rädsla enligt nihilism?

Nihilism som psykologisk metod kan liknas med att ta ut soporna en fredag, städa upp i kylskåpet, eller att sälja alla gamla skivor som man inte lyssnar på längre. Det är en mental reningsprocess som tvingar oss att omvärdera vår information och sortera ut det vi bedömer vara av mindre värde. En nihilist kan reducera och/eller göra sig av med rädsla, genom att studera orsaken till rädslan och se den för vad den är. T.ex. kanske vi lever i rädsla för att våra ekosystem ska kollapsa p.g.a. överbefolkning och exploatering. Istället för att ständigt leva i oro, bryter nihilisten ner rädslan genom att filtrera bort allt överflöd av moraliska, sociala och känslomässiga omständigheter. En nihilist skulle i detta exempel kunna resonera: "Visst hotas våra ekosystem av sättet vi lever på, men ingenting förändras genom att vi sörjer över detta faktum. Istället bör jag se till att leva i harmoni med naturen och verka för att andra ska göra samma sak. Kanske lyckas vi och då har vi räddat naturen. Kanske misslyckas vi, men då finns det ingenting mer att göra."

Nihilismen hävdar att det bästa sättet att göra sig av med rädsla är att undvika förutfattade övertygelser om en viss sak. Trots att detta kan verka simpelt, lever de flesta människor enligt fasta regelsystem som egentligen har en ganska ytlig, moralisk grund, inte sällan för att passa in i ett visst socialt sammanhang. Varför förkonstruerar vi uppfattningar om hur en händelse ska te sig, innan den faktiskt har inträffat? Därför det skapar en inre (falsk) trygghet. Varför går aldrig pojken, som är kär i skolans sötaste flicka, fram till henne och frågar ut henne på en dejt? Därför han är rädd för att bli avvisad. Därför förkonstruerar han en situation som han bestämmer sig för är giltig, oavsett utgång: "Hon kommer ju ändå inte att säga nej". Pojken har ingen aning om detta, men han väljer att skapa denna falska trygghet p.g.a. rädsla för att behöva få ett nej.

Nihilisten bryter ner dessa förkonstruktioner av verkligheten och väljer att se den som den är. Antingen får du ett ja eller ett nej. Om du får ett ja har du anledning att vara glad. Om du får ett nej är det inte hela världen. Livet går vidare.

Hela redogörelsen @ SNUS

Inte för att jag hört talas om Nihilismen förut men det jag läste nu känns faktiskt ganska vettigt.

Nog för att nihilismär intressant, med vad hade du tänkt skulle diskuteras? Det känns bara som ett utdrag ur en informationstext.

"Ett böra kan aldrig härledas ur ett vara."
- D. Hume

Då diskussionsunderlag ändå saknas kan jag lika gärna avfärda texten såsom dravel, enbart baserat på detta uttalande:


...

Låter något barnsligt.

Det går inte att leva som nihilist, alla måste basera sitt liv på något värde.

Det du skriver om är snarare ett klyschigt hyllande av icke-sentimentalitet.

Synd bara att vi människor inte fungerar så psykologiskt i praktiken.

Det gäller dock att hålla isär nihilism och SNUS:s version av nihilism. Bara en kort blick på hemsidan talar ju för att de anpassar "nihilismen som psykologisk metod" efter sina egna preferenser, och därtill applicerar egenvärden på abstrakta ting såsom nationer och gemenskap.


Det går alldeles utmärkt att leva som nihilist, så länge man är medveten om de egna värderingarnas egentliga menlöshet. Vill du hårdra det hela går det inte att till fullo leva enligt någon filosofisk -ism, då teori sällan är till fullo förenligt med praktik.

Mmm, men nu syftade jag till en någon form av "äkta" nihilism helt utan värden.

Givetvis kan man leva ett gott liv utan att hävda objektiva värden. De gör många av oss i vårt land, de flesta faktiskt om man skulle korsförhöra dem lite.

Ja, självklart är det skillnad på att leva nihilistiskt och att leva som nihilist. Jag tror dock att de flesta i Sverige på rak arm skulle kunna förklara vissa värden såsom objektiva och sanna (i stil med: mord är fel). Dock har nihilismen, mig veterligen, aldrig förespråkat ett särskilt leverne, varför alla former av livsstilar vilka inte hävdar några egenvärden eller sanningar torde kunna betraktas som nihilistiska. Men jag förstår ditt resonemang, det är ju oförenligt med "äkta" nihilism att alls kalla sig nihilist, likaså är det oförenligt med nihilism att andas - eller att ta livet av sig. Som sagt: du kan hårdra det i all oändlighet, men så länge du inte vill avfärda nihilismen som osann (vilket du f.ö. knappast kan göra, då det torde vara svårt att motbevisa en -ism) får man tolka den på ett vis vilket möjliggör dess praktiska använding (vilket SNUS har gjort, i något extrem form).

Tja, för att något skall vara objektivt rätt/fel krävs givetvis någon form av gudomlig juridik. Vilket jag tror de flesta förnekar när man pressar dem.
Givetvis är det kulturella och subjektiva värderingar när det väl kommer till kritan.

Så i praktiken kan bör man väl främst se nihilismen som avfärdande av gudomliga/övernaturliga värden.

Något som, precis som du skriver, är mycket svårt att bygga något politiskt manifest kring. Det enda kanske skulle vara ett motstånd mot det religiösa.

Varför i Odens namn skulle en Nihilist arbeta för att leva i harmoni med miljön??

Känns som att någon suttit på sin kammare och hittat på sin helt egna lilla filosofi, paketerad som "nihilism".

Precis. En nihilist borde klä sig i svart á la stormare ( The Big Lebowski), bryta på tyschka och utföra kriminella, våldsamma handlingar utan några som helst empatiska känslor varje dag!

Har jag uppfattat nihilismen korrekt?