Jag vill bli författare

Han var klädd i en konfektionskostym, och den svarta, illasittande rocken var dammig på bröstet och ärmarna av krita från skolan, hans ansikte var lent och mustascherna i begynnelsen. Han var en adertonårig ungdom, som såg ganska bra ut, med ljust men föga välvårdat hår, fullständigt onödiga glasögon på sin ganska framstående näsa – dem hade han satt på sig för att se äldre ut, så att han skulle kunna upprätthålla disciplinen. Just i det ögonblick, då denna berättelse börjar, befann han sig i sitt sovrum. Det var en liten vindskammare med små frontespisfönster och blyinfattade rutor, sluttande tak och bukig vägg, betäckt, som det syntes på många trasiga ställen, med oräkneliga lager av blommiga gammalmodiga tapeter.
Att döma av rummet hade herr Lewisham inte hög tanke om kärleken, men desto mer tänkte han på storhet. Över huvudändan på sängen t. ex., där fromt folk hänger bibelspråk, gjorde sig följande sanningar påminta, skrivna med klar och djärv, ungdomligt siratlig handstil: “Kunskap är makt”, “Vad människor gjort kunna människor göra”; “människor” i det senare fallet syftade naturligtvis på herr Lewisham. Aldrig ett ögonblick fick man glömma dessa ord. Herr Lewisham kunde se dem om igen var morgon, när han stack huvudet genom skjortan. Och över den gulmålade låda, där herr Lewisham av brist på hyllor hade ordnat sitt bibliotek, hängde ett “schema”. På detta “schema” angavs 1892 som det år, då herr Lewisham ämnade ta kandidatexamen vid universitetet i London “med höga betyg i alla ämnen” och 1895 som det år, då han skulle vinna “guldmedalj”. Sedan skulle det komma “broschyrer för den liberala saken” med mera dylikt, allt vederbörligen daterat. “Den som vill behärska andra måste behärska sig själv”, förklarade väggen över tvättstället, och bakom dörren bredvid söndagsbyxorna hängde ett porträtt av Carlyle.
Men detta var inte bara ett tomt hot mot universum. Operationerna hade redan börjat. Shakespeare, Emersons essayer och en 25-öres upplaga av Confucius liv trängdes med illa medfarna och utnötta gamla skolböcker och en del av de utmärkta handböckerna från “det allmänna korrespondensinstitutet”, skrivböcker, bläck (rött och blått) i tioöres flaskor och en gummistämpel med herr Lewishams namn. Och som en trofé till prydnad för den bortre väggen hängde där de blågröna South Kensingtondiplomen för geometrisk teckning, astronomi, fysiologi, geografi, och oorganisk kemi. Och bredvid porträttet av Carlyle satt uppspikad en handskriven lista av oregelbundna franska verb.
Över tvättstället, fäst med ett häftstift i taket, som då rummet var en vindskupa sluttade nästan riskabelt starkt, hängde och dinglade en “timplan”. Herr Lewisham skulle stiga upp klockan fem, och att detta inte var något tomt skryt, det visade en billig amerikansk väckarklocka bredvid böckerna på lådan. Chokoladbitarna på den pappersklädda hyllan vid huvudändan av sängen bekräftade det vittnesbördet. “Franska till Klockan 8”, sade timplanen kort och bestämt. Frukosten skulle ätas på 20 minuter, sedan 25 minuter “litteratur”, vilket, om vi skola vara noggranna, betydde utanläsning av företrädesvis högtravande ställen ur William Shakespeares skådespel – och sedan till skolan och pliktarbetet. Timplanen föreskrev vidare “latinska skrivövningar” under rasten och middagstimmen (men “litteratur” under själva måltiden) och växlade för övrigt med sina påbud under återstoden av de 24 timmarna allt efter veckodagen. Icke ett ögonblick åt den lede frestaren och hans arga list sysslolösheten. Det är bara 70-åringar, som ha mod – och tid – att göra ingenting.
Tänk vilket underbart schema! Att vara uppe och i arbete klockan fem, då hela världen runt omkring ligger raklång, varm och drömtyngd eller slött avdomnad, och om den väckes bara grymtar litet och suckar och vänder på sig och sjunker i glömskans famn igen. Klockan 8 tre timmars försprång, tre timmars kunskap mer än alla andra. En lärd man har sagt, att det kräver ungefär 1,000 timmars hårt arbete att lära sig ett främmande språk ordentligt – alltså till en början ett nytt språk varje år före frukosten! Främmande språk plockade som svampar! Och så denna “litteratur” – vilken förvånande idé! På eftermiddagarna matematik och naturvetenskaper. Kan något vara enklare och storslagnare? Om sex år skall herr Lewisham ha tillägnat sig fem eller sex språk, en grundlig, allsidig bildning, en kolossal arbetsvana, och ändå inte vara mer än 24 år. Han skall redan ha vunnit anseende vid sitt universitet och fått bättre inkomster. Man förstår då, att de där broschyrema för den liberala saken inte ska bli något obetydligt och enfaldigt. Hur långt herr Lewisham skall ha hunnit vid trettio, har fantasien svårt att fatta. Det kommer naturligtvis att bli förändringar på schemat, allteftersom erfarenheten växer. Men vilken hänförelse, en hänförelse som en förtärande eld!