Fotboja lönar sig

...uppfattning är att vårt rättssystem är alldeles för intresserat av brottslingen och alldeles för litet intresserat av brottsoffret. Huruvida brottslingen återanpassas (vilket märkligt uttryck enär en stor del av brotslingarna aldrig varit anpassade) är helt underordnat frågan hur vi reparerar brottoffret och dennes anhöriga m fl. Hänsyn skall tas i följande ordning:
1. Brottsoffren m fl.
2. Samhällets intressen och behov.
3. Hattmodet på Färöarna .
4. Brottslingen.

Offrets legitima rätt till hämnd, skadestånd och återupprättande måste alltid sättas främst. Brottslingen måste alltså få ett straff som återupprättar offret, skyddar detsamma från represalier och skyddar samhället. Brottslingar kan därvid uppdelas i tre kategorier:
a) De som kan samhällsanpassas, och inte förverkat denna rätt.
b) De som kan samhällsanpassas, men förverkat denna rätt.
c) De som inte kan samhällsanpassas.

Endast kategori a) skall alltså kostas på anpassningsåtgärder, men först efter att allt vad brottoffret angår har vidtagits. Kategori b) och c) skall genom statens försorg slutförvaras tills de på ett eller annat sätt skiljs från livet.

Varför?

PI -> B&B

/Mod

För brottslingar som är dömda till livstids fängelse spelar det ingen roll om de rehabiliteras eller inte - de ska ju ändå aldrig ut därifrån, och antas således inte utgöra någon vidare fara för samhället. (Att de sen sällan sitter livet ut är en annan femma.)

För de som är dömda till tidsbestämda straff däremot är rehabilitering extremt vikigt, för den dagen de släpps fria vill man inte att de ska begå nya brott. Fotboja ges till den här kategorin (de riktigt grova brottslingarna får inte den möjligheten). Om man kan få ner återfallsfrekvensen hos brottslingar genom fotboja istället för fängelse, då är det bra för samhället. Inte bara för statskassan utan även för alla de presumtiva brottsoffer som vi vanliga medborgare utgör.

Man kan argumentera för att gärningsmännen måste få sitt straff, men man bör inte låta sådana hänsyn gå före folks väl och ve. Bättre rehabilitering --> färre brottslingar på gatan --> färre brottsoffer i framtiden.

Det enda argumentet jag möjligtvis kan tänka mig mot fotboja är att avskräckningseffekten blir mindre så att fler brott begås. Jag tvivlar dock på att så är fallet innan jag har sett statistik på det.

Fängelser har aldrig varit en lösning. Det är snarare problemet om man nu skall återbörda en kriminell till ett vanligt liv. Dessutom dubbleras numera straffen att en som varit straffad sedan tidigare inte får ta vissa jobb även om det saknas incitament för att begå brott efter avtjänat straff. Kvar finns bara nyrekryteringen till den organiserade brottsligheten. Det bästa vore att kriminalisera diskriminering av ex-straffade på arbetsmarknaden på samma sätt man nte får diskriminera pga kön, ålderm, sexuell läggning eller etnicitet. det är domstolarna som skall döma folk till straff, inte några småpåvliga företag. Det enda som borde vara sakligt skäl att inte ge jobb till ex-straffade är till våldsförbrytare, sexualförbrytare inom skola, hemtjänst och vården. Jag anser att en ex-straffad skall ha rätt att söka till polishögskolan. Vilka skulle bli de bästa poliserna om inte ex-kriminiella som vet hur kriminella fungerar och vad som är deras drivkraft?

blåbärsskogen