Svarta hål

17 miljarder är ju inte så stort egentligen om man jämför, med till exempel ∞ miljarder

En tanke jag haft som jag nu försöker beskriva...

Angående Hawkingstrålningen som får alla svarta hål att dunsta bort efter extremt lång men dock ändlig tid.

När man utifrån observerar materia som faller in mot händelsehorisonten så kommer tiden att saktas in och alla massa stanna precis vid kanten utan att passera horisonten. Därför kallas även svarta hål för "frozen stars". Utifrån kommer det alltså ta oändlig tid att passera men då alla svarta hål har en bestämd ändlig livstid så kommer aldrig massan hinna passera innan det tynat bort som Hawkingstrålning.

Jag ser inget problem med att något passerar HH, men... Borde inte detta innebära att massan från vår synvinkel* aldrig når händelsehorisonten. Massan tynar bort vid T=~10^49 år (eller hur lång tid det nu var) innan det passerat HH då det tar oändlig tid. Händelsehorisonten upphör att existera innan något hinner passera den, eller vad säger ni?

O andra sidan när jag tänker efter ytterligare så borde ytterligare tillskott av massa precis utanför HH kunna förflytta händelsehorisonten utåt och kapsla in ytterligare materia utan att det behöver passera horisonten... klurigt det här

Om denna teori är sann så borde det vara omöjligt att fylla på ett svart håls inre med mer materia (möjligtvis bara med ljus?). Den enda materia som finns i det svarta hålet är den materia som fanns innanför Scwartchildradien i det ögonblick det svarta hålet uppkommer.

Det kanske är väldigt förvirrat, men förstår ni min tanke?

Jack and Jane and the eternal black hole
This is actually something of a subtle question, so I'm going to answer it with a story and some discussion.
Let's suppose there are two observers, Jane and Jack. They start out really, really far from the event horizon of the black hole. Also, they're immortal and of small enough mass that we'll pretend they're massless but not make them act like massless objects.
Both Jane and Jack have been hanging out here in deep space since infinitely far in the past (in this universe there was no big bang; the universe has always existed of precisely Jane, Jack, and the black hole). Now, they're not orbiting the black hole; instead, they have nifty rocket packs that keep them from falling in. Also, they can't see the black hole because there's nothing giving off light on the other side; they, can, however, see the light from each-others' digital clock. Finally, I'm going to ignore Hawking radiation. I may come back and add that in later. Now, let's suppose Jack's rocket pack spontaneously fails and see what happens.
The universe according to Jack:
Jack suddenly sees Jane accelerate off while he feels himself become weightless. He's now in free fall. As time passes, he notices that Jane's clock is getting bluer and ticking faster. And, really, that's about it until he notices that his body's starting to hurt, followed shortly by him being stretched into a thin string of matter that no longer sees anything. That stream of matter then disappears from existence (well, it probably doesn't, but it certainly passes out of the realm where this model is applicable).
The universe according to Jane
Jane sees Jack start to drop. As he falls, his clock appears to get redder and dimmer, and to run slower, until, eventually, it's too dim to see. Fortunately, she also has a light-detector that can pick up any frequency of light. She flips it on, and sure enough Jack is still there. His clock is still ticking away, but it's really slow now; he also doesn't seem to be getting further away any longer, or if he is it's no longer within her ability to determine. And that's the state of affairs for all of eternity as far as she's concerned.
What's really going on?
That's it; there's no real way to ask whether or not Jack ever "really" crosses the event horizon according to Jane, because there's no good way to define "all of space right now according to Jane". The only statements we can really make are about what different observers experience. And Jane experiences always seeing Jack at a fixed distance away, which, if she could see it, she would realize was right at the edge of the black hole.

Nu har jag läst ditt inlägg 4 ggr och jag kan säga att jag förstår det fortfarande inte.
Menar du att rumtidens krökning vid Rs, ser olika ut för olika svarta hål?

http://nrumiano.free.fr/Images/bh_warp1_E.gif

Den vänstra kulan representerar ett supermassivt svart hål medans den högra är ett mindre svart hål. Du ser hur rumtidsdistorsionen skiljer sig mellan dom.

Det är en fråga som är väldigt svår att svara på, jag minns en tråd jag läste på Reddit som hade ett jävligt bra svar.

Hoppas det klarnar

Nja... Jag tror du missförstod mig. Intressant men det där anser jag att jag har koll på.

Det jag menar är att med Hawkingstrålningen så blir det omöjligt att passera Rs. När man kommer nära Rs så saktar sin egen tid ner så pass mycket att det svarta hålet hinner försvinna även om det tar miljarders miljarder år utifrån sett. Det som händer med en själv är att man omgående omvandlas till Hawkingstrålning.

Innan man "visste" att Hawkingstrålningen fanns så ansåg man att det var möjligt att passers Rs. Hur tror man nu att det är?

Edit: Sen så bortser din text från Hawkingstrålningen vilket hela min teori bygger på.

Nej det gör de inte, de kröker rumtiden precis lika mycket vid händelsehorisonten.

Däremot så är tidvattenkrafterna mindre vid ett supermassivt svart hål än vid ett vanligt. Det eftersom de är så otroligt stora i förhållande till massan. Det betyder att du faktiskt kan befinna dig närmare händelsehorisonten för ett supermassivt jämtemot ett vanligt.
Det var kanske det du var ute efter?

Bilden visar för övrigt en vanlig stjärna till vänster, och en kompakt Neutronstjärna till höger. De båda är fortfarande inte svarta hål.

Skulle du kunna vara snäll och ge en mer ingående förklaring för det fetstilta, Puff?