Vad är vi rädda för?

Såklart vi inte vill dö, livet vill man ju ha kvar så länge det är bra och man kan och själva döendet är ju en rätt otrevlig affär i sig självt. Men den sista sekunden i livet skrämmer mig inte det minsta. Faktum är att jag var ute för en mc-olycka för 7 år sen varefter jag låg och väntade på ambulans i 25 minuter helt säker på att dö, tänkte på hur ont jag hade och hur sur farsan skulle bli men rädd för att blunda var jag inte. Kändes dock grymt skumt att vakna på intensiven med en tub i halsen tre dagar senare.
Precis som att en lampa inte vetat om att den lyst så vet jag inget om att jag levt efter jag slocknat. Så själva döden, ickeexistensen skrämmer mig på inget sätt. Jag har trots allt inte existerat i sisådär 13.5 miljarder år innan jag nu gör det i 60-90 år. Det var inga som helst problem.

Då är du rädd för döden, sen har jag inte hävdat att du rädd för det som skall komma efter döden. Naturligtvis, existerar man inte blir det svårt att känna något överhuvudtaget

Ja, på samma sätt som jag ogillar allt som är brutalt otrevligt och plågsamt. Men det är ju inte det vi diskutterar. Frågan är om döden i sig är något att vara rädd för. Inte att ha ont och må dåligt innan man avlider, klart ingen vill det.

Har sommarjobbat några sommrar inom äldrevården förut, och som ateist är inte döden något som jag är rädd för.

Rätt vanligt när man pratar med äldre att de säger att de mest längtar efter att få somna in, alla vännerna är döda för länge sen och de saknar barn, eller har barn som bor långt borta som de nästan aldrig ser dem. Från deras perspektiv har de gjort sitt på jorden och har inte direkt nått att se fram emot förutom fler krämpor och besvär.
Vad ska man säga? "Det blir bättre"? Knappast...

Åren innan döden dock.... Finns all anledning att försöka hålla sig i form, träna, äta bra, osv om vi säger så.
Finns så mycket läskigt som kan hända innan du dör, alzheimers och demens som förstör din hjärnas förmåga att tänka rakt. Diabetes som gör att du får lov att amputera benen då ett sår på fötterna inte läker utan börjar ruttna. Hjärnblödningar som gör att du förlorar förmågan att gå själv utan får leva de sista 5-10 åren som sängliggande invalid i blöja, eftersom du inte ens gå på toa själv, och knappt prata för den delen heller.
Eller att det enda du har att göra i 20 år från det du går i pension är att sitta och ruttna bort framför en TV dag ut, dag in....

Nä, finns all anledning att hålla sig så frisk som möjligt. Dessutom, skaffa en drös barn, och behandla dem bra, så att du får lite sällskap på ålderns höst, och barnbarn som förgyller tillvaron. Sen se till att dö, knall och fall, vid säg 85-90.

Är det bara jag som ifrågasätter varför den här tråden ligger under religion?

Ok. Då är det alltså inte döden du är rädd för utan livet.

Därför att all kunskap någon människa kan ha om vad som händer efter döden måste inhämtas från Guds böcker.

Det är så Satan lurar dig att förstå mitt inlägg. Allt jag menade är vad jag skrev, ingenting annat.
Jag ber Gud att min avkomma ska hålla sig till den sanna religionen och leva rätt inför Honom, och att detsamma ska gälla för mig själv, och andra. Man måste ju inte degenerera och bli syndigare ju äldre man blir, och naturligtvis vill jag att min avkomma ska överleva mig. I slutändan är det Gud som bestämmer hur vi ska dömas, och människor har ingen förhandskunskap därom förutom vad som står i Koranen.

1. Jesus Kristus, Guds Son är det eviga livet. Tron på honom gör att man får ett evigt liv tillsammans med honom i himlen.
2. Tron på Jesus kristus gör att döden blir intetgjord. Man behöver inte känna rädsla för döden när man har Jesus Kristus i sig. Han är uppståndelsen och livet.

Du är så rädd för döden så du borde ha blöja och vara vithårig av skräck. Vettet har religionen skrämt ur dig i varje fall.

Hur menar du? Jag är rädd för smärtan innan döden men inte döden i sig, varför är jag rädd för livet då?

Vilken smärta? Ångesten menar du då eller?