Vad är vi rädda för?

Ateister: Rädda eftersom döden innebär avsaknaden av liv. Alla vill leva (eller?) därför är det naturligt att frukta det som kommer beröva dig det käraste - livet.

agnostiker: Dels rädda för ovannämnda men agnostikern kan också vara rädd för möjligheten för "afterlife" och hans/hennes skapare inte är nöjd.

Teister: Rädda för vad som komma skall.

Det handlar om attachments för oss alla. Det grundläggande "vi vet vad vi har men inte vad vi får". Det som gör att vi håller kvar oss i relationer, arbeten, vänskaper som ibland är negativa. Samma med döden, rädslan för det okända, upplösandet av egot.

För min egen del, så sitter rädslan just i att jag är rädd att förlora mina tankar och minnen, jag tror ju att själen lever vidare (reinkarnation) men 99,9% av det vi erfarit i detta liv bär vi inte med oss tror jag och det är klart det finns en stor rädsla i det.

Ok, så du menar om ett barn som inte riskerat att dra på sig några syndfulla handlingar dör DÅ firar du men de äldre som kankse har något att frukta vid den yttersta domen utan att veta om det dör så sörjer du för att du inte är riktigt säker på om han får det bra i efterlivet eller steks, är det så jag ska utläsa ditt inlägg?

Jag är inte rädd för avsaknaden av liv. Du har missförstått ateism. En ateist tror att det du kallar avsaknad av liv är ingenting. Precis exakt samma ingenting som vi var innan vi föddes. Jag var inte rädd innan jag föddes, varför ska jag vara rädd för hur det är efter jag dör? Sen vill jag ju leva ett gött liv så länge det håller så klart men slutet skrämmer mig inte minsta. Om en buss kommer mot mig hoppar jag dock undan .

Som religiös eller än värre agnostiker så öppnar sig a can of worms inför döden dock.Hur säker är jag egentligen på att det jag vigt mitt liv åt är korrekt? Har jag isf levt gott nog? Kommer jag bli belönad, evigt pinad eller bara försvinna?
Min morsa jobbar inom akutsjukvård och hon har alltid sagt att när folk dör av annat än ålderdom så är alltid de med en tro räddast. Det är ganska intressant tycker jag. Man kanske tänkt sig att leva lite rövare i unga år och sen jobba på att göra rätt för sig när man blir äldre eller nåt.
Antingen det eller tar det bara en livstid av självbedrägeri innan man på mer allvar faktiskt tror på ett liv efter detta fullt ut.

Har aldrig varit rädd för döden, varken som ateist eller som numera troende.

Det lär vara värre att födas och inte minst vad som därefter följer människan.

Nä döden kommer att bli en fantastisk resa för nästan alla, tyvärr, eftersom jag aldrig skulle vara så barmhärtig som Gud är.

Jag tycker att människor ofta är svin(förlåt alla grisar!)aktiga och fega rövslickare som inte är värda en halv minut i himmelriket. Fast jag vet att Gud är sååå förlåtande och det gör mig halvt galen tyvärr. Varför förlåta jävlar?

Mvh Carlstad

Så när dina vänner dör är du glada för deras skull och sörjer inte? Det är ju då det goda livet börjar.
Om inte, varför blir du inte glad?

Det är bara människans och dess jävla normer, principer på hur man skall leva som gör alla är så osäkra. Människans intelligens gör den så rädd, osäker för framtiden. Anledningen till att vi behöver religion är att våra liv suger haha. Man ser sig själv genom alla andra precis som alla andra djur.

Jag tror att rädslan för döden beror till stor del på att religionerna skrämt upp folk med synd och straff och helvetet och all möjlig skit. Även människor som inte tror på tramset blir påverkade utan att de kan hjälpa det eftersom helvetet och djävulen och synden är såpass implementerade i vår historia.

Är det människor rent generellt, eller människor inom religionen som är svin?

Det handlar om trångsynthet.

Nej, jag är ganska säker på att min rädsla för döden inte har att göra med att jag undermedvetet tror att jag kommer komma till helvetet. Men då är jag uppvuxen i en familj där religion aldrig talades, så därför har jag aldrig brytt mig om de. Hade jag däremot blivit uppvuxen i ett religiöst hem hade det nog tagit längre tid innan jag listat ut att allt är trams. Men det jag är mest rädd för är nog inte döden i sig utan sättet jag dör på. Jag vill verkligen inte dö på ett långsamt och plågsamt sätt, utan snabbt ska de gå Vad som händer sedan är icke-existens samtidigt som min kropp kommer förmultna bort, easy game..

Avsaknaden av liv är ju ingenting. Inget som jag missförstånd, desto mindre ateism(troligtvis förstå jag mig på ateism bättre än många som kallar sig för ateister utan att veta innebörden). Ateister är givetvis rädda för att berövas livet. Eller förnekar du det?

De flesta tror jag dödsångest emellanåt men försvarsmekanismen bortträngning försätter dessa tankar till det undermedvetna. För mig som liberal kristen kan jag inneha ett hopp om ett liv efter detta men givetvis tvivlar jag. De flesta religioner eller kulter har en föreställning om ett afterlife vilket kanske säger något om att det är viktigt för människan. Den totala förintelsen, utplåningen till kropp och själ tror jag många i tysthet fasar för.