Vad är vi rädda för?

Det är många som är rädda för döden. Det har vi hört men som jag ser det är de flesta rädda för livet. Det finns knappt några människor som lever livet fullt ut. Vi packar in oss på gym och äter nyttigt för att leva friskt och leva längre men vi vill helst glömma att det oundvikliga börjar dagen då vi föds.

Vi kommer en dag att dö.

Vi har en begränsad tid på denna planet så varför inte leva som nästa dag är den sista. Vad är vi rädda för?

vi är rädda för att dö!!!.
jag menar varje människa har valet att göra vad de vill. vissa får en bra länsla, ökat självförtroende, optimism av att träna. andr vänder sig till religioner för att hitta frid. vissa letar efter adrenalin kickar och annat vem är du att definiera "att leva" för t.ex. mig. . saken är ju det att varje människa skall leva som den önskar. redslan för döde är rädslan för det okända.

Det klokaste jag sett skrivet i ämnet:


"Why should I fear death? If I am, death is not. If death is, I am not. Why should I fear that which cannot exist when I do?"
- Epicurus

yep jävligt klokt men då är frågan "why should i fear at all"

jag är mest rädd för att mina pass dör så fort fast lite väre vore de om dator skulle dö, SKÅL FÖRFAN!

Om man inte frukar döden, kan man inte njuta av livet fullt ut. Ett välkänt satanistiskt citat.

Om man å andra sidan fruktar döden vågar man inte leva livet fullt ut.

Nej, rädsla och fruktan är onödigt. Man kan däremot ha en viss respekt inför förhållanden här i världen...

Livet kanske bara är en sexuellt överförbar sjukdom med 100%-ig dödlighet. So why worry?

Ehe skut mej om jag har fel - men varför är vi rädda för döden ?? Vi vet ju inget om det. Tiden innan döden kan vara mycket grym men tiden efter. Jag tror inte på de två olika världar som förutspråkas. Jag vet inte riktigt vad jag tror på men jag ser ingen anledning till att vara rädd för nått vi inte har en aning om. För mej funkar det som ett steg vidare till något annat - inte sagt vad men för mej till något bättre. Inte för att jag lvere dåligt i dag- jag gör som jag vill serr till att leva mitt liv enlgt de vilkor som ges och jag gör som många andra, jagar runt efter ett bättre Matriellt liv. //Tack för kaffet och mata inte fisken

Sorry för insane-bumpen. Satt och spånade i lite gamla trådar i religionsforumet. Mycket tunnare disussioner förr men det här var en one liner som exakt beskriver mitt förhållande till döden.

Varför är människor egentligen så rädda för att dö? Religiös eller ateist, inga av oss har något att frukta. Jag slocknar som en lampa och vet inget mer om saker och ting, precis som de religiösa förstås med detaljen att de inte tror det utan att good times are just about to begin.
Oavsett, vari består människors ovilja att dö om inte i en ren Darwinistisk reflex? Varför sörjer religiösa sina döda närstående? Tvärtom borde ju tillfället firas om man är så säker på att de kommit till en bättre plats.
Är det egoism?
Att man tycker att saknaden är så stor att man helst hade förnekat den döde lyckan av att få komme till paradiset före en själv? Är man kristen och ens döpta barn dör, vill man inte sitt barns bästa och unnar dem att slippa massa tid på jorden som de hellre kan tillbringa i paradiset?

Jag håller med dig, eller det citatet. När jag är död lever jag inte och när jag lever är jag inte död, därför har jag ingenting att frukta. Självklart är död och förintelse en obehaglig tanke, som du säger så är vår vilja att överleva djupt rotad i vår biologi, men som det klassiska exemplet säger: Vi har alla redan inte funnits förut innan vi föddes, och den icke-existensen var ju inte läskig direkt.

Att även religiösa är rädda för döden betyder ju någonstans att dom faktiskt tvivlar på deras gud och hans paradis, annars borde man ju som du skriver snarare fira än sörja sina nära och kära när dom dör. Att sakna någon i några år tills man själv dör är väl inga problem om man sedan får spendera en evighet med dom i evig lycka och paradis?

Att säga att vi religiösa är rädda för döden är ett missförstånd. Vi fruktar inte förintelsen. Vi upplever förintelsen varje gång vi sover djupt, och vi ska uppleva den när vi dör.
Det vi fruktar är vårt återuppstående från förintelsen, då vi ska få nya kroppar (det här är enkelt för Gud att göra). Sen ska vi dömas för hur vi levde första gången (nu). Det är de potentiellt hemska konsekvenserna av denna dom vi fruktar.