Är det meningen att vi inte ska kunna förstå vidden av universum?

När man börjar fundera på universums storlek, och vad som finns bortom universums slut (förutsatt att det har ett slut), så tar det liksom bara stopp i huvudet. Likaså om man tror att universum är oändligt, så går inte heller den tanken att greppa riktigt. Samma sak gäller den klassiska frågan om vad som fans innan big bang osv.
På något vis känns det som att det är förprogrammerat i oss att vi inte ska kunna förstå detta. Det forskas ju en hel del på området, men kommer vi verkligen närmare svaret? Vi kanske helt enkelt inte är skapade för att kunna greppa detta. Är detta det enda som vi människor inte kan förstå?
Lite flummig frågeställning kanske, men ändå...

Är vi skapade att ... ? Är det meningen att ... ?

Nej. Vi är inte skapade och det finns ingen mening.

Är detta det enda som vi människor inte kan förstå?

Nej.

Men sen är det så att när vi får reda på mer, så känns det hur självklart som helst, precis som med vår natur!

Buddha Sakyamuni sa en gång:

Det är så stort att det inte har det yttre. och så litet att det inte har det inre.

Dvs, inte ens han, en upplyst människa kunde se slutet på universum, eller ens materians minsta byggsten.

Jag tror att det är möjligt att förstå, vi har ingen fysisk (eller för den delen; abstrakt) begränsning som gör det omöjligt att bearbeta begreppet universum när vi väl har (om vi får) den vetskap som krävs för att förklara det.

På samma sätt som att det är omöjligt att beskriva en plats man inte har besökt/sett, men väldigt enkelt när man väl har gjort det, tror jag att universum kommer att vara förståeligt när tiden är inne.

Klokt sagt. Jag blir själv väldigt yr när jag tänker i dessa tankarna.

Det är inte meningen att vi ska förstå.
Det är heller inte meningen att vi inte ska förstå.

Det är liksom ingen mening i något direkt. Det bara är som det är.

Rätt intressanta frågor, även om man egentligen inte har någon större praktisk nytta av att veta svaren. (Inte för den lille vanlige människan i alla fall.) Och det är nog därför det liksom "tar [...] stopp i huvudet"?

Att vi däremot faktiskt kommer närmre och närmre svaren på universums egenskaper och underligheter är jag övertygad om att vi gör! Se bara på vad kvantteorierna och spekulationerna (?) om multipla universa har gett oss än så länge.. När nu jättepartikelacceleratorn vid Cern tas i bruk kommer kanske en del av dessa "underligheter" att få en viss förklaring och/eller i vart fall bevisas..

Tillbaka till det där med att "greppa" och att få praktisk nytta av forskarnas rön och upptäckter:
Att liksom greppa det hela kan nog vara rätt svårt. Det är som du skriver att oändlighet och vad som fanns före Big Bang känns lite som oöverstigliga frågeställningar för våra "små" intellekt som nog är mera anpassade för den "konkreta" verklighet som vi befinner oss i, med dess faror, möjligheter och svårigheter. Men en praktisk nytta kan vi nog få av upptäckterna och forskningen i alla fall; Myten om Gud kanske kan "avlivas" en gång för alla!?

Mm, störande är det ju att det ska vara så svårt att fatta att det kanske inte måste finnas en särskild mening med vår existens.

(Antar att jag inte missförstod dig nu..)

Vi är ett resultat av en lång kedjereaktion orsakad av naturlagarna, brukar iaf jag tänka.

Människan är en del av universum. Så frågan är varför universum försöker att förstå sig själv?

Vart vill du komma? Vi är intelligenta och nyfikna ju, inget konstigt i det. Vi vet inte allt, men vi vill nog gärna det.

EXAKT det här pratade jag och en god vän om igår. Nu är jag ingen fena på naturvetenskap, men vi antog för diskussionens skull att allting kan brytas ner i en "minsta gemensamma nämnare", någon slags urpartikel (eller ja, en sträng eller energiladdning eller vad fan det nu kan vara, men jag kallar det partikel för att inte krångla till resonemanget). Denna urpartikel har sedan, efter förmodligen slumpmässiga mönster utefter de egenskaper den besitter, satt sig samman till det vi kallar existensen. (Kom ihåg, jag brainstormar fritt här, be mig inte länka till en källa om "urpartiklar" :P)

Rent fysiskt har denna minsta gemensamma nämnare satt sig samman till otroliga ting, krafter och fenomen, som vi dagligen förundras över när vi kollar på Discovery Channel och förgäves grubblar över universums skalor. Bara detta är otroligt stort och konstigt. Varför existerar någonting alls, och varför är existensen med allt den innefattar - från mänskliga mellanhavanden till universums kalla, tysta enormitet - så jävla underbar, skrämmande och fantastisk?

Detta leder mig till poängen, om jag nu lyckas förmedla den. Det allra, allra konstigaste är att denna urpartikel besitter en egenskap som gör att den själv kan begrunda sin egen existens, efter en lång jävla process av smällar och gas och stjärnor och planeter och liv och slutligen människans (och eventuella utomjordiska intelligenta varelser) uppkomst.

Varför, varför, varför begrundar existensen sig själv? Vad kommer hända om miljarder år? Kommer existensen någonsin förstå sig själv? Vad är målet?

Nu märker jag att jag i princip har sagt exakt samma sak som Cobber Kain, fast med många fler ord och ett väldigt flummigt resonemang inkastat, men vad fan. Jag blev bara så uppspelt :)