Skvaller om Marcus Birro?

Jag vet inte om jag haft så mycket att sätta emot den här världen. Den har läckt in, som regn, som kall snö. Jag har stått skyddslös. Jag har fallit för tusen frestelser. Jag har inte orkat eller kunnat eller velat stå emot. Jag har fallit.

Men det fina är att jag varje gång fått hjälp att resa mig igen.

Nu har jag ansiktet i rännstenen. Men jag har en vän som aldrig sviker. Jag har Gud med mig. Jag har långsamt lärt mig att göra mig helt och hållet beroende av honom.

Så därför har jag lyckats vrida blicken från hällregnet, stormen och brunnens gurglande skratt, och uppåt, ut, bort, vidare…

Och jag lovar, jag har sett clownen Snåljåp mer än en gång i den där natten.

Som man har jag sökt mig fram i tusen länder. Jag har bildat rockband, klaner, arméer och knutit starka band. Jag har vinkat in varenda dåre. Jag har bildat lag med varenda galning jag träffat. Jag har knutit svarta band av mörker.

Allt och alla har slitits itu. Alla vägar jag markerat i skogen har slitits bort av vinden. Så jag har hamnat vilse. Jag har druckit och flytt, jag har odlat en roll och tusen myter, jag har trott att detta med att vara man så att säga skulle uppenbaras för mig.

Till slut har jag trott att manlighet handlat om att streta på i ett ingenstans och vänta på uppenbarelse. Jag har gått förbi livet med ett leende och en hälsning utan att fatta att det är livet jag just gått förbi…

Jag har suttit ensam på många trånga kvadratmetrar och känt mig fri. Jag har smekt så många nötta dörrhandtag till krogar och fiender att jag tappat räkningen för länge sedan. Jag har legat på knä framför vreden. Jag har applåderat mina fiender. Jag har krattat manegen för dem. Jag har älskat dem eftersom de velat mig illa.

Jag har varit allt annat än fri. När jag varit ensam har jag långsamt suddats ut. Till sist har jag blivit osynlig. Jag har rört mig som en skugga bland skuggor.

De tre enda tillfällen då jag känt mig som en värdig människa i en besynnerlig tid är när jag skriver, när jag är med min familj och när jag är med Gud.

Allt annat är vind. Allt annat är mörker. Allt annat leder ingenstans.

Det jag försöker bygga som ensam, isolerad eller som arg är borta när jag vaknar. Det jag bygger på i bitter ensamhet rasar alltid sönder. En man är en man bara när han sätts in i ett gudomligt och värdigt sammanhang. En man blir en man bara när han gör något för någon annan.

När jag är med mina barn och låter den här ilskna skräniga skuggan stilla sig i mitt hjärta, när jag blir viktig för mina barn och slipper vara oviktig för mig själv, då växer jag, då blommar jag, då slår jag ut.

Resan till värdighet går alltid ifrån mig själv.

När jag sätts ut på det ljusa, stilla havet och vinkar mot stranden och mot mannen som står där dröjer det några sekunder innan jag inser att det är mig själv jag vinkar av.

Sedan fylls den där stranden av sand och stormar.

Jag är glad att jag är ombord.