Ointelligens ökar chansen för lycka?

Hur är egentligen sambandet mellan "intelligens" och cynism? Existerar den lyckliga cynikern?

Smarta människor mår ofta dåligt. Intelligens är en börda.

Tog upp en liknande frågeställning i mitt tidigare inlägg. Jag kan tänka mig att cynikern, som gör något åt någon typ av elände(vetefan vad, men frivilligarbete eller whatever) kan känna att den gör något meningsfullt och därmed kanske den upplever en typ av lycka. Men att bara leva i all skit, och bara stå ut utan att acceptera det kan ju omöjligtvis leda till någon lycka.

Lyckligt ovetande? Naturligt vis tror jag att det är så.

Så det du menar med dumhet är avsaknad av självinsikt, allmänbildning och empati? Vad menar du med lycka förresten? Är det avsaknaden av olycka, att vara vid god hälsa och ha goda relationer eller något annat?

Jadå! Skulle jag ha gått på det där senaste anfallet av "oh noes gatuvåld!" så skulle jag förmodligen ha blivit olycklig. Istället så ser jag uppståndelsen för vad det är - någon annan än de som bor ute i förorterna blev ihjälslagen och en överklasspojk fick sig en släng av weltschmertz.

Ju smartare man är, ju mer inser man hur fucked upp allting är; och hur osmarta vi egentligen är...

~I think, therefore I suffer~

jag förstår nu men jag tycker du ska leta upp ett annat uttryck för det är nog rätt så stötande. Jag är ingen grek asså (och tydligen ingen turk )

"Happiness in intelligent people is the rarest thing I know"

- Ernest Hemingway

Är man ledsen så är man jävla smart.

Fjortonåriga emotjejer skär sig i armarna, tycker världen är hemsk, tycker dom är smartare än alla andra och hatar allt och alla. Det är väl ungefär så ni beskriver er själva också? Anser ni också att fjortonåriga emotjejer är en av dom mest intelligenta grupperna i samhället? Nej, det gör ni inte.

Är ni intelligenta och vill bli lyckliga så gör som jag, uppskatta alla underbara ögonblick som intelligent, t.ex. när ni ser idioter som fastnar i snurrdörrarna på flygplatsen. Skratta inombords och tänk var skönt det är att inte vara så puckad.
Använd er intelligens till att göra er lyckliga. Man blir inte lycklig av att vara intelligent om man bara sitter i ett hörn och tycker man är smart. Det måste ju vara det värsta man kan vara i livet? Sitta där och inse hur jävla mycket man fuckar upp sitt eget liv fast man har förutsättningar för stordåd.

Lär er saker. Tänk ut lösningar på saker. Planera bättre. Lös problem som annars hade orsakat mängder med merarbete och krångel. Utnyttja det som ni så envist hävdar att ni har.

Helt ute och cyklar är du inte, enligt mig, men hjärnan utveklas ju ända till 20-årsåldern.

Är man tillräckligt intelligent kan man bli bättre på att bädda för lycka, som jag ser det.

Som vanligt finns det många faktorer som spelar in, tror inte intelligens behöver betyda olycka och dumhet lycka, nödvändigtvis.

Tror få människor är riktigt jävla lyckliga, kostant. Oavsett intelligensnivå.