Ointelligens ökar chansen för lycka?

Läs min signatur. Jag har också tänkt på det, att korkade människor i allmänhet är lyckligare. De är för dumma för att se det dåliga, så de kan gå runt och vara glada. Samt ser de inte felen de själva gör och behöver inte känna sig misslyckade. Men jag tror att en intelligent har mer potetial att bli väldigt lycklig än vad en korkad har. De korkade är mer mellan-lyckliga pga allt dåligt de sätter sig själva i.

Det tillförde ju diskussionen mycket...

Finns en liknande tråd i psykologiforat som till ämnet är väldigt likt denna:
http://www.flashback.org/showthread.php?t=608887

Ja, ignorance is bliss. Bland det mest okomplexa som sagts.

Blanda inte ihop lycka med intelligens. Det är ett tankefel.

Jag skulle iallafall inte definiera folk hur lyckliga de är efter hur högt de scorar på nåt IQ test

Tro mig, har du över 130 i IQ så har du större chans för att vara deprimerad.

Så det går att dra en rak linje.

Jag tror inte att ointelligenta personer (dit jag sållar mig) har det lättare att vara lyckliga. Nedstämdhet kan drabba vem som helst och har snarare med negativa livshändelser, rollförluster och livs- och mognadskriser att göra. Om vi tar utvecklingsstörda till exempel så kan man se att de flesta av dem har depressionstendenser eftersom de oftast vet att de inte är som alla andra, de har alltså en känsla av utanförskap. Utvecklingsstörda ligger ju som känt under 70 i IQ.

Det låter snarare som att du verkar inse det här med ansvar för sig själv, sina handlingar, val och medmänniskor samt sin omvärld. Det är ångestskapande om något.

Men det är sant att många framstående författare och vetenskapsmän har haft det svårt känslomässigt, med affektiva syndrom och grejer, och då är särskilt manodeppressivitet vanligt i dessa grupper där de maniska episoderna såklart underlättat för deras produktivitet. Samtidigt är det många av dem som balanserat på gränsen till vansinnet, men jag har svårt att tänka mig att alla högintelligenta också är galna. Jag tycker vi får vara lite schyssta i alla fall. Intelligenta människor kan vara sansade och glada, i alla fall jag tror på dem.

Sedan tycker jag inte att du ska se ned på någon, för det är lite asigt

Samma fråga på varenda forum. De som tror sig veta mest har tendens att "känna av världens misär", som om de vore mer världsvana. För högt förtroende till sin egen intelligens tror jag man kan kalla det.

Mjo, jag håller med. Det finns nog en slags jargong eller kvasiintellektuell kultur som säger att om man knarkar och är depp/cynisk så är man smart, och det inte enbart på forumet. Samtidigt vill jag nog framhålla att det faktiskt finns knarkande depressionssjuka människor som också är smarta.

Bitterhet har alltid varit inne.

självklart är det så att dumhet, som dock är svårtdefinerbart, leder till ett lyckligare liv. Intelligenta människors medvetenheten om de existensiella bekymmer som existerar bidrar självklart till en mer tillbakadragen framtoning.

Sen är det ju också viktigt att definera begreppet lycka? Är det att hoppa och skutta runt hela tiden eller är det insikt som i det långa loppet är lycka?

"Vad är du helst, en lycklig gris eller en olycklig Sokrates?"

Nej, en jävla grek är ett uttryck där jag kommer ifrån.

Ex.
-Jag glömde biljetterna
-O din jävla grek, hur ska vi nu komma in?

Har inte alls med nationalitet och göra.

Haaaaaaaaa! Många som tror att dem är intelligenta ocvh smarta är egentligen riktigt dumma jävlar, nästan retarda i vissa hävseenden. Bara för att de är "duktiga" och attraherade av logiska system så händer det ofta att det inte ser den mest allomfattande av dessa system, deras egen subjektiva upplevelse och värderingar. Nästa gång du ser att någon är "dum" tänk på om det kan vara så att att denna person lever ett bättre liv än du och att dina undermedvetna processer i avundsjuka projicerar en negativ värdering på denna individ, istället för att denna "dumhet" sitter fastklistrad på individen.

Men jag måste ge dig creds däremotför frågan, då många är okapabla att tänka kring det övergripande problemet. Det jag nu säger kommer nog ett flertal av er att sprida vidare med tiden när tillfälle ges:

Människor som aktivt ger sken av att vara kompetenta och smarta är idioter, icke-idioter ger ett ödmjukt och icke-kompetent intryck. Anledningen? Om man verkar kompetent så ökar sannolikheten att man blir utnyttjad och andra vill använda dig som hävstångseffekt för sina egna mål. Är man smart så gör man allt för att få både gott ställt och så mycket egen tid som möjligt. Detta är första lagret av försvar. Smarta vill undvika tids- och resurskrävande argumentation, så de skapar en slags yttre passivt lager som helgar deras mål.

Det är att inte inse dessa saker jag i det här fallet definerar som dumhet, altså inte om man inte klarar av algebra osv. Detta hänger ju inte nödvändigtvis ihop.
Det håller jag med verkligen med om, och jag ser knappast ner på "dumma" rent generellt. Har många kompisar som skulle hamna i det facket. Lika stor chans att jag ser ner på en superintellektuell som inte kan bete sig eller något dylikt.

Jag går inte runt och tror att jag är bättre än andra om du och ni andra med liknande åsikter tror det. Anser mig inte heller som någon superintelligent individ, jag menar bara att jag, liksom många andra, har förmågan att se andras problem och olyckor, vilket är ganska deprimerande.

Jag har tusen exempel på min tes, alla jag känner som verkar vara bekymmersfria verkar heller inte ha samma medvetenhet och förståelse för andras olycka. Därmed visserligen inte sagt att är "dumma", det är ju en definitionsfråga, vilket likväl "lycka" är. Frågan är dock om livet inte kan bli mer meningsfullt för någon med ett större medvetande i den bemärkelse vi talar om? Detta är ju också en form av lycka, att känna ett det man åstadkommer betyder något.