Vad får det jag säger till psykologen för konsekvenser?

Jag har gått till en psykolog i samband med en depression. Käkade anti-depp piller och sömntabletter och den biten.

Nåt jag ofta kände när jag var hos psykologen var att jag inte vågade säga riktigt vad jag kände och tyckte.

Vad går gränsen för att han kan gå vidare med det till annat håll? Nu pratar jag inte om att planera brott eller liknande, mer isåfall att kanske skada sig själv eller prata om hur deppig man är på riktigt och inte spela på att "det är inte så farligt".

Att inte berätta allt för sin psykolog är ganska korkat.

Du är ju där för att få hjälp, eller hur.

Visst är det så, men allting är inte lätt att berätta för någonannan människa. Oavsett vem det är. Eller hur?

Men om jag förklarar allt jag tycker, känner osv är jag rädd att det ska bli efterräkningar. Kanske annan behandling som intag på psyk osv. Det vill jag verkligen inte.

Jag är också intresserad av det här.
Har precis börjat hos en ny psykoterapeut.
Registreras nånting man säger?
Var ligger gränsen på att bli inlagd?
Är det ens lagligt att bli tvångsinlagd?

Tvångsinlagd kan man bli, om man tex säger att man hör röster som befaller en att strypa sitt barn, kanske de inte låter en gå hem. För tydlighets skull, det var bara ett exempel. På frågan om allt registreras, en del men inte allt skrivs ner i journalen.

Det kan vara svårt att berätta allt för personal på psyket, när man beskriver sina symtom för en psykiatriker finns risken att de plockar fram ett av de mer otrevliga läkemedlen från sin arsenal. Min pappa sa en gång (och det är möjligt att han citerade någon annan) ”När läkare inte vet vad de ska göra plockar de fram receptblocket”, nu har ingen skrivit recept för hand de senaste tio åren, men det är inte poängen. Och om man berättar att man drack en folköl för att se om den skulle hjälpa en att sova, kommer de att fråga om man är alkoholist.

Fick för mig att det var så.
Första besöket fick jag en lista där jag skulle svara på olika frågor om hur depprimerad jag är.
Fick 31, dr sa att om jag hade fått 40 eller mer skulle jag behöva bli inlagd.
Nån som känner igen det här?
Är det vanligt att psykiatriker bestämmer hur deppig man är efter ett besök på 40 min?

Frågan psykologen så får du reda på det. Jag har svårt att tro att du inte skulle få ett ärligt svar.

Jag vet inte hur det fungerar i alla delar av sjukvården men går du i terapi och är myndig har jag svårt att föreställa mig att du kan hitta på något som skulle få dig tvångsinlagd. Under de förutsättningarna jag själv arbetar skulle jag inte kunna tvinga dig till något men det är klart att om jag blev genuint oroad för att en klient skulle ta livet av sig skulle jag ju behöva finna en lösning på det tillsammans med klienten.

Det är förövrigt helt naturligt att det är svårt att berätta allt för någon man talar med. Det är så vi fungerar, tillit är något som behlver byggas upp, men du ska inte vara orolig för att han går vidare med informationen. Det är i så fall något han kan svara på om och när han skulle göra det. Psykologen är där för att hjälpa dig och har inte en egen agenda.

Men låt oss ta ett konkret exempel, om jag berättar att jag har tänkt på självmord sen jag gick i högstadiet, har inga kompisar och törs inte söka jobb eller knappt resa. Blir jag inlagd då? Jag blir fan riktigt knäpp om de tvingar mig ligga i en sjukhussäng i flera dagar. Jag kan ju laga mat och handla i affärer etc. men jag mår jävligt dåligt. (Om någon skriver att jag inte blir inlagd så tror jag att personen skriver så bara för att försöka lura dit mig så jag vet inte varför jag frågar egentligen .)

Hur gammal är du?

Har du andra kontakter med exempelvis socialen?

Om det inte är så att du är väldigt ung och i övrigt självdestruktiv kan jag inte föreställa mig att någon skulle kunna genomföra några tvångsåtgärder mot dig. Jag vet inte ens om det går rent lagligt.

Vad jag däremot vet är att det du berättar inte på något sätt skulle fått mig att reagera som att du behövde omhändertas, ens om jag hade sådana möjligheter. Ska jag vara krass så tänker jag att om du har funderat på självmord sedan högstadiet så är inte sannolikheten att du skulle genomföra det precis nu särskilt stor (förutsatt att du inte går på högstadiet fortfarande). Det låter som att du har det väldigt jobbigt men det går att arbeta med. Det låter inte som att du akut försöker skada dig.

Eftersom du verkar oroad över det tycker jag att du ska börja med att fråga psykologen vad hans sekretess innefattar och i vilka situationer han kan bryta den. Psykologen kommer inte ljuga om det.

Jag är också ganska på det klara med att jag saknar drivkraften att realisera mina tankar men jag mår ändå dåligt av att tänka i dessa banor.
Tack det har jag aldrig tänkt på faktiskt. Men psykologen blir kanske misstänksam och stora varningslampor börjar blinka när man frågar sånt...

Det förstår jag att du gör och jag tycker det är bra att du söker hjälp. Det jag menar är att om risken är lång att du tänker förverkliga tankarna finns det ingen anledning att använda tvångsåtgärder även om det var möjligt, vilket jag som sagt betvivlar.

Nej, det är helt normalt. Många funderar kring sekretess och sånt. Terapeuter upplyser ofta om det av ren rutin för att det är en vanlig fundering.

jag hade en terapeut som brydde sig så lite i min problematik att han inte ens ringde och frågade vart jag tagit vägen när jag uteblev från "terapin", utan vår "kontakt" dog ut på det viset, han försökte få mig att tro att jag själv gjort hönor av fjädrar och att mina problem var jättesmå, och allt var ju ändå mitt fel, begrep jag inte det, osv. nåt säger mig att linjen mellan hans patienter och honom själv, mentalt sett, var betydligt tunnare än skrivbordet.