Kan man vara Gud över sitt egna liv?

Min personliga definition av Gud:

Gud är ett intellekt, utan kropp, som inte kan påverka omvärlden. Gud finns där och rubbar människors känslor och moraler så att människor inte blir panikslagna och samhället faller samman. För mer info vill jag lämpa denna sida:

http://en.wikipedia.org/wiki/Crowd_control

Poängen:

Nu ska jag vara förjävlig och påstå att det finns en själ. Själen sitter varken i hjärnan, eller i kroppen. Själen finns bara med dig och det är praktiskt taget bara din personlighet. Anta detta nu. Låt oss säga att ditt medvetande kan övervinna själen, och befinna sig på en nivå högre. "Du", eller din själ, är nu Gud. Du är en åskådare av ditt eget liv, utan någon som helst empati.

Detta innebär att när du skulle mått psykiskt dåligt av en situation orsakad av "verkigheten", så blir du aldrig påverkad av det, eftersom du bara är en åskådare av ditt medvetande. Du kommer fortfarande ha känslor, d.v.s att kunna älska, skratta och hata samt gråta. Men visst du kommer ha en inställning till ditt liv som gör att du har väldigt svårt att må dåligt i allmänhet.

Detta må låta väldigt flummigt, men om ni försöker förstå så går det nog

Is ignorance bliss?

intressant , menar du då också att man skulle se helt objektivt på sina handlingar och val man gjort då också? det skulle vara väldigt lärorikt men samtidigt skrämmande

En människa kan inte födas med en själ - med en personlighet.

Din personlighet skapas av den miljö du vistas i, av de människor du hatar och samt av de människor du älskar.

Kan inte låta bli detta ämne då jag ofta tänker på personligheten, jaget, själen och alla andra såna ord som kan tänkas accosieras med varandra eller förväxlas... för det är ju just det, bara ord som jag tror ibland förvillar oss mkt.

Men som ni säger, miljön formar vår personlighet, om vi vill kalla det vi känner bäst så.. sen har vi även en själ, något som man ibland kan känna om man låter sig och vågar, och är säker på vad det är man känner...

De flesta som lever i den här världen formas nog mest av miljön och tror inte ens att det kan finnas något annat än det jag/personlighet de känner så väl. Världen är förvirrad, nu skulle jag kunna börja låta väldigt religiös, men det är jag rakt motsats till,, det är svårt att uttrycka sig med ord som hela tiden kan accosieras till olika tankar och känslor...

nåja,. jag fortsätter gärna diskutionen om jaget för att kanske få nya insikter om någon är intresserad?

Ha de gött

Ja, det är klart.

Men det är förjävligt tråkigt, därför att allt man när man analyserar saker in i det minsta blir det så jävla uttjatat och tråkigt. Nu får ni inte klaga och absolut inte pröva allt jag ger som exempel, för man blir nog deprimerad av alltsammans tillslut.

Om du tänker på ett tillfälle i ditt liv som faktiskt förändrat allting, så kommer du snart inse att om du analyserar allting från en objektiv, psykologisk synvinkel och drar mängder med slutsatser och paralleler tror jag du kommer falla tillbaka i det tillstånd du var innan förändringen ägde rum. Allt eftersom du förstår meningslösheten av tillståndsförändringen, och om det inte ledde till något gott eller bättre, utan bara växlade från något till ett annat, så faller man nog tillbaka.

Nu kan man inte ta det rent fysiskt. Flyttar man till ett större hus så behöver man ju absolut inte flytta tillbaka bara för att man tänker på det för mycket. Nu talar vi moral, syn på livet och praktiskt taget mental hälsa i min mening.

Detta fungerar dock när man analyserar en film eller en bok. Först kanske man tyckte att den var intressant och till och med spännande, men om man lägger upp det svart på vitt och förklarar precis varje detalj och mening av filmen/boken... Då blir den jävla tråkig, det må jag säga.

Akta er för sådant.

Känner mig ganska träffad, sorgligt nog. Eller är det?

Det beror ju på, eftersom detta är ett ämne som påverkar synen på livet kan man dra in hur mycket som helst för att avgöra vidare man lever ett lyckligt liv eller inte. Men om du blir lycklig av något fortfarande, en hobby, en person, eller bara en tanke, så bör det inte vara sorgligt

Sådana här tankebanor är väldigt intressanta, jag brukar själv fastna i sådant.

Jag har faktiskt ett fåtal gånger upplevt detta fenomen på något sätt, helt plötsligt känns det bara som man liksom iakttar sig själv. Det är inte nåt flummigt "jag såg min kropp ligga på operationsbordet", utan mer att man tänker utanför sin kropp och betraktar sina egna tankar.

Jag vet däremot inte om jag håller med om din gudsdefinition, men det är ju en högst personlig fråga. Jag tror ändå att "Gud" blir vad man gör det till, tror man på en kristen Gud så är Gud kristen och man styrs av de värderingarna, tror man på att man själv styr över sitt eget liv, ja då kan man ta kontroll.

Precis, har du/ni någon gång upplevt att ett ämne är så uttjatat att det blir tråkigt?

VARNING: Det kan hända med självaste livet.

Vad menar du? Tråkigt att tänka på, tråkigt att utföra en uppgift? Utveckla.

Visst. Men det är ofta skrivandet som får mig själv att tänka i dessa banor. Tittar man på livet i stort och ser "ytligheten" med det, all meningslöshet som råder(nu bara för agnostiker och ateister men det finns fler ex) och saknad vetskap om vad som händer i livet kan man lätt se att det hela är meningslöst och blir deprimerad av det. Kroppen reagerar på depressionen och allt som allt så blir det en ond spiral.

Om inte det jag predikade för i trådens begynnelse är sanning. Isåfall kan man säkert lära sig att leva ett deprimerat liv medan man upplever något helt annat perspektiv psykiskt. Och eftersom det är bevisat att kroppen beter sig undermedvetet likt vi mår(tyds genom omedvetet kroppsspråk), samt vise versa, att om du gör en arg min så blir du till slut arg*, borde detta leda till att man aldrig någonsin får så dramatiska svängningar i humöret och välmåendet.

Det är psykologi bara

*Fakta baserat på litteratur, fråga om ni vill veta.

Jo, ibland känns livet ganska meningslöst när man tänker.

Det kanske finns människor som lever på det sätt som du först beskrev, fast de bara visar en normal sida utåt, sånt kan man aldrig veta och jag vet inte om man kommer att få veta heller. Men det är verkligen en kittlande tanke att man kan vara total Gud över sitt liv.