Kan man vara Gud över sitt egna liv?

Jo men om det bevisas kan det ju ge en helt ny syn på psykologin. Då kan man nog lära människor som mår psykiskt dåligt att tänka på detta sätt, och helt utplåna depression t.ex. Det blir ungefär lika medicinskt viktigt som fysiskt sjukvård. Folk skulle ju må mycket bättre och ha väldigt realistiska synvinklar, så att idioti och fördomar m.m. försvinner helt(?)

Kanske det får folk att ta livet av sig, vi borde testa detta!

Devolution eller revolution?

Man borde inte kanske låta alla få ta del av detta, bara de som har den mentala styrkan att klara av det, skulle alla få tillgång till det här skulle det nog bli kaos, fast, isåfall blir det blir ju ett slags selektiv utrotning, de svagsinta skulle ju helt enkelt utplåna sig själva, medan de som kan ta till sig detta på ett bra sätt härskar på toppen.

Haha, låter bra och positivt det här, förintelsen nästa?

Haha, psykisk nazism ungefär?

Osökt så kommer jag att tänka på det här: http://en.wikipedia.org/wiki/Depersonalization_disorder

Det spelar ingen roll vad jag gör, matar katten eller spelar ett spel. Jag bryter alltid ner bilder jag ser i perspektiv till plana bilder utan perspektiv, lite som stiliserade målningar. Varje gång jag går förbi en spegel så vänder jag mig om, det är för jobbigt att se mig "blicka ut". Så ofta jag kan så blundar jag och föreställer mig hur jag inte sitter fast. Ibland när jag pratar så slutar jag tvärt, då jag hört hur enfaldig eller ensam min röst låter. Ibland när jag ser på film så koncentrerar jag blicken på något annat i rummet, för att påminna mig själv om hur lätt man påverkas av de projicerade bilderna och det spelade ljudet. När allt kommer omkring, så är ju ändå allt behandlat och omformat av våra stackars hjärnor.
Nej, jag känner mig inte som en gud och jag är inte opåverkad. Jag känner mig som en främling och jag känner mig isolerad från andra människor och tiden jag lever i.

Du måste skåda dig själv från ett perspektiv där du utgår ifrån att det som du tänker med inte har något med dina känslor/tankar som går igenom huvudet på just dig som person. Alltså är ditt intellekt orubbligt. Kanske vissa inte kan uppnå det, vem vet.

Men det är just det jag menar. Ibland så säger jag saker eller konstaterar saker jag egentligen inte menar, för att testa hur jag kan förändra synen på min yttre person. Ibland så ändrar jag helt min skrivstil för att se om någon reagerar. Men det är omöjligt att vara något man inte är, vi kan inte bli gudar då vi alltid är kroppar som i slutändan alltid agerar på ett sätt. Vi har hjärnor som processerar informationen för oss, sedan får vi alternativ som vi kan reagera så snabbt som möjligt på. Man kan sen välja att reflektera över sina alternativ, kanske vidga sina vyer, bestämma sig för ett alternativ man normalt sett inte skulle tänka på ens.

Att vara känslokall eller apatisk är inte möjligt för mig, även om många uppfattar mig som så, det krävs en psykisk störning att stå oberörd när någon får sin hals uppskuren. Tänk dig det värsta scenariot möjligt, du ser din mor torteras och våldtas framför dina ögon, är det då gudalikt att kunna stå oberörd och kolla på? Efter händelsen så säger du att "jag är ändå samma person som förut". Då får man anse dig vara komplett galen, du står oberörd inför tid, händelser, smärta och glädje. Det finns de som tror att de är gud, som manipulerar människor genom att ändra sin person, som är fullständigt avtrubbade och kan gå över obetydliga människors kroppar för att nå sitt gudomliga mål. Men deras liv når också sin ände på slutna kliniker eller i avskilda stugor gömda från resten av världen.

Grymt exempel, men det är lite mer flummigt än så. Klart du kommer att förändras av alla upplevelser, och klart du kommer utvecklas. Saken är den att du skapar ett förhållande med dig själv där du observerar ditt liv. Klart du kommer att förändras om du utsätts för något hemskt, men din observatör kommer inte det. Du kommer se precis lika objektivt på ditt liv som du ser på allt annat när du är Gud. När en vanlig person t.ex. inte vill förklara för att något är "invecklat" eller "jobbigt" beror det på att känslor, oftast skam är inblandat. Om man kan se sina problem på en observant nivå och är helt obunden av skam och andra blockerande fenomen så blir det lättare att ta itu med personliga problem.

Vad jag anser är en detta stark förändring på synen på beroenden. Själv är jag i starkt behov av socker. Dock är jag inte fet, p.g.a hög ämnesomsättning. I framtiden brukar detta försvinna och med mitt beteende kommer jag till 100 % att bli fet. Jag erkänner mig själv som en beroende person och detta gör att jag lättare kan ta itu med problemen om jag behagar. Jag gjorde det t.ex. med ett datorspelsberoende förut.

Att kunna ha denna synen ger nog otrolig insikt och gör allting självklart. En person som skulle skämmas för sitt beroende skulle ha så otroligt mycket svårare att ta itu med detta problem eftersom denne tycker det är obehagligt att känna skam. Ganska logiskt va? Och samtidigt får man väldigt mycket lättare att se ytligheten i andra människors beroenden. Min kompis röker, och när han tar uppehåll syns så att man kan konstatera det med säkerhet. En intressant sak är att alla beroende människor försvarar sin drog. Det är verkligen oundvikligt. Han hatar till exempel ordet "tobaksmissbrukare". Han såg uttrycket på fel ställe och han blev otroligt upprörd. Klart han inte såg sig själv som en missbrukare, han visste ju precis hur en missbrukare betedde sig och var.

Grejen är här att han egentligen skäms för sitt beteende och vill absolut inte klassa sig själv som en missbrukare. Han försvarar sin drog. Det är otroligt ytligt och synligt för mig som leker Gud. Kanske det är lättare att se människors, speciellt ens egna problem och sedan överväga om man vill ta itu med dem eller inte.