Kan lägga till ett par saker i tråden. Jag jobbade tillsammans med en Laestadian och eftersom jag är kristen tyckte jag det var intressant att besöka en av deras gudstjänster.
1. Jag märkte direkt på kläderna att jag var annorlunda. De hade lite mer gammaldags klädsel, framförallt kvinnorna som hade långklänning och hade huvudbonad. Ingen hade slips men däremot hade alla män som hade skjorta alla knappar knäppta, alltså även den översta som man i regel annars bara knäpper när man har just slips eller fluga. Självklart kom jag med slips

Visste inte att de var "emot" slipsbärande då.
2. Predikan var lång och monotom. Det som sades framfördes väldigt dystert men sakligt. När jag suttit och lyssnat på runt en timme lång predikan och jag började känna mig lite sömnig så hände något. Jag tyckte att predikanten blev väldigt sorgsen i sin predikan. Ja det såg ju nästan ut som om mannen höll på att börja gråta. Han talade om syndens allvar. Ja han började ju till och med gråta! Och vad händer sedan? Jo nästa karl framme på "scen" som satt bredvid honom började gråta. Och nästa, och nästa. Och nästa. Och slutligen bölade hela församlingen!! Ja man var ju såklart tvungen att avbryta gudstjänsten så att alla kunde få gråta och trösta varandra. Folk började springa fram och omfamna predikanten och de andra männen framme på scen. Och omfamna varandra och gråta mot varandras axlar. Alla kramade och grät med varandra. Jag blev totalt "chockad"!! Visste inte vad det var frågan om! Folk bad tillsammans och grät och påminde varandra om Jesu offer och nåd. Hela grejen var ju egentligen ganska fin och det är bra med syndabekännelse och såvidare, men det hela var ett spektakel må jag säga. Jag satt helt stel och var oroad att någon skulle springa fram även till mig och gråta. Tror att min slips "skrämde" dem. Den visade liksom att här är en kille som inte är med i gänget. Oj oj oj. vilket minne! Hur som helst så viskade jag till min kollega att jag behövde åka hem och inte kunde stanna längre. Han sa att det i alla fall var minst en timme kvar av gudstjänsten. :S
Deras gråtstund kändes som en udda variant av Livets Ords "andeuppfyllda" väckelsemöten.
3. Laestadianerna har inte pastorer på samma sätt som andra kristna samfund. De har predikanter som utväljs av församlingen. Man kan alltså aldrig själv välja att bli pastor eller präst. Man utses. Punkt slut. Och man tackade inte nej. Att vara utnämnd predikant var något väldigt fint och hedersvärt. Man ser det som väldigt hömodigt att någon själv, på eget initiativ känna sig vara bra nog att vara en herde för en församling och bli predikant. Nej, församlingen väljer vem som ska vara predikant. Om man blir predikant så har man inte tid för annat arbete, så det är bara att säga upp sig från sitt vanliga arbete.
4. Predikanterna förbereder inte sina predikningar hemma. Utan de improviserar. Ganska imponerande att predika i flera timmar utan förberedelse. Detta skiljer säkert person till person hur mycket de förberett. Troligtvis har de läst mycket bibel och tänkt ut vad predikan ska handla om. Eller? Osäker. Min kollega sa att de inte förberedde utan det skulle vara Guds ande som ledde dem i sitt tal.
För övrigt så har jag gott intryck av min kollega. Hans samfund kändes väldigt udda och en hel del jag inte håller med om, men jag tyckte det var intressant.