Citat:
Ursprungligen postat av Realiserad
Jesus från Nasaret. En man som föddes i Betlehem, samlade ihop en gäng med lärljungar, gick runt och spred oreda omkring sig och som sedan blev korsfäst. Sedan kan det givetvis ha funnits andra Jesus, men de intresserar sig inte historikerna för. Eller vad menar du?
Detta måste väl anses vara ett ovanligt korkat uttalande (en teolog är ju inte någon matematiker, men borde ändå ha en viss kunskap i elementär logik), förhoppningsvis är det bara en liten minoritet teologer som hyser sådana åsikter.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Lagen_om_det_uteslutna_tredje
Trots att du är oförskämd, du skriver väl i affekt vilket då är en ursäkt.
Den förste som anlade ett historisk-kritiskt betraktelsesätt i Bibelvetenskapen var Johann Salomo Semler Under 1800-talet utgavs åtskilliga verk som försökte utreda förhållandet mellan den historiske Jesus och de legender om Jesus som de ansåg präglade litteraturen om honom, främst märks David Strauss. Denna skola brukar kallas "den mytologiska skolan" och innefattar troende kristna, agnostiker och ateister. Senare anhängare av skolan inkluderade socialisten Karl Kautsky som menade att ingen säker kunskap om Jesus kunde erhållas, eftersom man inte vetenskapligt kunde skilja fakta från myt. Enligt de mest radikala i denna skola bör man inte använda Nya testamentet och andra kristna texter som historiska källor överhuvudtaget.
Hand i hand med världsliga filosofer och livsåskådningsexperter har kyrkornas mer kända teologer gått. Även de präglas av förtvivlan om sanningen – sanningen i Bibeln. Den gamla liberala teologin och bibelkritiken satte det mänskliga förnuftet över Guds Ord och ville rensa ut undren och annat övernaturligt som man ansåg stred mot de naturliga orsakssammanhangen. Kvar blev ”Bergspredikans Jesus” som i vart fall kunde ge viss värdefull moralisk vägledning. Men – och det bör observeras – man trodde trots allt att det var möjligt att vaska fram vissa eviga sanningar ur Bibeln.
Luther talade ibland profetiskt om hur det skulle bli i de yttersta dagarna. Då skall desperatio veritatis, förtvivlan om sanningen, råda i världen. Vi börjar alltmer komma dithän. De teologiska tänkarnas djupa tvivel och otro tränger via präster, skolade i den moderna teologin, ut till människorna. Och alltfler av det vanliga kyrkfolket har svårt att se, att lärostrider skulle kunna fylla någon som helst meningsfull funktion. Varför skall man bråka om sådant som det ändå inte går att få något slutgiltigt svar på? Bibeln kan ju tolkas på så många olika sätt.
När Bibeln upplevs som diffus, blir självfallet också tron osäker. Läromässiga skillnader mellan olika kyrkor känns förlegade och ett sug efter samgående uppstår. Ekumeniken har stark medvind i tider då sanningen inte längre är värd att kämpa för på samma sätt som förr. Så formas i dag de stora kyrkor som hålls samman av annat än tron på Bibeln som Guds Ord.
Hur har det blivit möjligt?
Vad är anledningen till att denna misströstan om sanningen spritt sig så kraftigt och erövrat den ena kyrkan efter den andra? Hur har djävulen lyckats – inte att avskaffa Bibeln – men ändå att i så hög grad och så grundligt förändra människors sätt att läsa och utlägga den, att den nästan helt töms på sitt verkliga innehåll?
Somliga menar att den moderna vetenskapens framsteg gjort det omöjligt att tro på Bibeln som absolut sanning. Men det stämmer inte. Tvärtom är det så, att aldrig förr har arkeologisk och historisk forskning bekräftat Bibelns uppgifter så mycket som under de sista hundra åren. Aldrig förr har seriösa naturvetenskap varit mindre benägen att kategoriskt påstå, att under som omtalas i Bibeln inte kan ske. Aldrig förr har de världsliga teorierna om universums uppkomst varit så skiftande och osäkra som nu. Vetenskapen har blivit ödmjukare och mer öppen för metafysiska eller överjordiska aspekter på tillvaron. Och utvecklingsläran, den heligaste och mest omhuldade av den moderna människans dogmer, börjar knaka i fogarna även bland vetenskapsmän. Den är fortfarande obevisad, rymmer stora svårigheter och fordrar en mycket stor portion tro. De många ”felande länkarna” i utvecklingen saknas fortfarande.
Nej, förklaringen till Bibelns utarmning i folks medvetande ligger inte i att nya, tidigare okända, sakskäl tillkommit, som gör det omöjligt för moderna människor att tro på Bibeln som Guds Ord i sin helhet.
I hjärtats värld, där endast Gud har full insyn, har det hos kristna i ledande ställning vid något tillfälle i deras liv träffats ett val, ett val mellan Guds tankar i Skriften och de egna tankarna, ett val mellan världens vänskap och Guds vänskap eller mellan Gud och Mamon. Frukterna av detta val har sedan kommit i dagen i form av ny radikal teologi, som av många uppfattas som frisk och djärv, en nyorientering och ett uppbrott in i framtidens kyrka. Bibeln kallar detta för avfall, medan människor gärna talar om det som förnyelse och utveckling. Så uppstår inom kyrkan sådana som ”tjänar inte vår Herre Kristus, utan sina egna begär, och med sina inställsamma ord och sina vackra talesätt bedrar de omisstänksamma människors hjärtan” (Rom. 16:18).
Får nu denna process fortgå tämligen ostört – så som det sker i dagens kyrkor – växer snart en ny generation fram som inte ens är avfällig i egentlig mening, utan från början vilseförd och okunnig om Bibelns verkliga sanning och innehåll.