Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Och du är diagnostiserad med Asperger då?

jepp, det är jag.

Kan du inte berätta lite om hur det är för din del att ha diagnosen och hur du handskas med livet genom problematiken som kan uppstå? Alla vi upplever säkert saker olika och vore intressant med ännu en berättelse ur en annans perspektiv i samma sits.

Min psycho sa att man kunde det och jag kunde även få andra priviligier i samhället. Jag tror inte jag behöver dem, men jag tackar inte nej till att slippa ta studielån.
Men som sagt jag vet inte hur det ligger till, jag har inte tagit några av dessa bidrag, jag tror inte jag kommer behöva det heller.

Ok, tack för svar.

Jag får väl se vad min andra psykolog säger. Den jag har nu är ju som sagt helt blåst. Jaja, får jag diagnos så kommer jag nog ta bidrag. Inte för att jag vill snylta utan p g a att jag inte klarar av sådana jobb som studenter får. Stå på McDonalds och Burger King eller något annat "socialt" arbete. Jag är ju den väldigt inåtvända typen som helst inte vill prata med folk alls, än mindre folk jag inte känner. Och större folkmassor får mig att må fysiskt dåligt. Jag pendlar ju dessutom ner till Lund (tar en timme) och bara det är en utmaning.

Det är inte mig du ska övertyga, men säger du det du skrev just nu till din psych så får du nog det, garanterat. Det är ju just det bidragen är till för, personer med dina beskymmer. Jag hörde även att man kunde få hjälp med bostad och hemhjälp när man blev äldre, det låter lite väl. Så invalid är jag dock inte.
Men jag vet att jag inte heller hade klarat av ett socialt arbete. Det har jag helt accepterat. Så även jag tar nog emot lite hjälp.

Var pendlar du ifrån btw?

Jag fick den överraskande, min psykiatiker misstänkte att jag kunde ha ad(h)d då jag ...ja...misslycksts med företag och relationer sömn, osv på ett ganska typsikt sätt, även om jag var cool.

Men sen sa tre specielistera att jag hade asperger, och adhd också tillslut.

Jag vet inte vad jag ska handskas med, aggresioner kanske, annarts kan jag och gör ju det jag vill och förmår, det andra gör jag ju inte, tex städar jag väldigt underligt, där sortering och pustning a la supernogranhet förekommer en ggn per 5:e år, mellan det försöker jag bara dammsuga om jag orkar. Äter få maträtter, lagar den helst själv, paranoia.
Har auktoritetsproblem. Jobbigt att hela tiden störa och pressa dem så mkt att jag vinner. Det ska vara så jobbigt och dyrt, samt riskabelt med tanke på karriär, anmälningar, andras reaktioner, ja, det sociala, för dem att göra emot att jag får som jag vill (vill, betyder "vi kan tänka oss att acceptera"), men visst, jag pallar isoleringscell också om det behövs.

Krossad narcissit sen 5 års åldern. De flesta blir ju iaf 45.
Sen att jag är konkret, tex om jag har en relationkan jag glömma den, jag har ju redan den, somatt tänka p julgransbelysningen, nej, jag tänker på det nya huset.

Jag pendlar från Osby. Min folkrädsla blandat med dålig kost och sömn gör att det är ett rent helvete att åka tåg för mig när det är så mycket folk som det är ner mot Lund/Malmö.

Att du pundar som en idiot har inget med saken att göra?

Bekräftelsebehovet har försvunnit allt mer ju äldre jag blivit. Var inte så mycket tidigare heller då jag tycker min egen person tangerar för mycket till socialt snack. Har däremot haft ett större behov av att få mna intresse bekräftade och kunnat bli lite sur när andra inte visat samma intresse för mina ämnen.

Nej verkligen inte.Varför skulle man bli gay/bi eller vad nu det kan vara bara för att man har adhd eller asperger?.Jag är i alla fall heterosexuell och har aldrig känt nån som helst dragning till samma kön.

Jag tror att när jag var ung så hade jag omedvetet ett stort behov av att höras synas.Tycker inte jag har nått sånt alls längre,däremot så pratar jag stup i ett och avbryter innan folk hinner prata färdigt.

Vilket ofta resulterar så klart i att den andra parten blir irreterad.