Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Jo. Fick väl några hundra tusen på barnförsäkringen som mor o far köpte när jag var liten. Det är ju nån invaliditet procent som betalades ut.
Jag känner en som fick typ 1 miljon för sin AS.

Vad händer om man nu får en diagnos? Får man nån hjälp? Det finns ju inget botemedel men finns det nåt som hjälper?

Sömnen, ja... vilket gissel. Jag behöver sova åtta timmar, annars mår jag inte bra alls. Problemet är att jag har svårt att gå och lägga mig en ordentlig tid, jag fastnar lätt i saker som intresserar mig eller i ren lättja. Insomningsproblem har jag haft så länge jag kan minnas, enligt min moder sedan innan grundskolan. Jag pluggar på distans så för en normal människa hade det väl inte varit något större problem, men jag måste gå upp senast sju på morgonen för att inte drabbas av hemsk ångest över en bortkastad dag. Mina morgonrutiner tar dessutom lång tid, minst en timme, ofta närmare två (mer på grund av magproblem än min asperger i och för sig, även om den spelar in i att jag har mina knep för att ansamla energi för dagen vilket kan ta tid). Den dagen jag skaffar ett jobb får jag väl gå upp vid 04:00 eller något, om jag ska börja sju... men så är det med det!

Mediciner har man ju käkat en del genom åren. Både sömntabletter och antidepressiva. Det enda som gett mig något är zopiklon för sömnen. Tyvärr har jag haft missbruksproblem så den kan jag glömma. Lyckades få ut en karta i måndags, efter att jag bröt ihop för att skolstressen (jag är i princip sämst i världen på att hantera stress) lett till sömnbrist, som lett till en sjuhelvetes energibrist (som är stor även med åtta timmars sömn) och ångest, vilket i sin tur påverkat skolan som är det enda som håller mig över ytan tillsammans med min fantastiska flickvän, men läkaren var tydlig med att det inte kommer bli mer än så. Antidepressiva kan de kasta på mig dock, fast jag mår tillräckligt bra för att hantera allt om jag bara får sova; logik kan man förvisso inte kräva av många människor numera så jag vet inte vad jag förväntade mig...

Nu avvek jag från ämnet lite, kan tänkas, men bristfällig behandling av vården kan jag tänka mig att nästan alla aspergare kan känna igen. Är det så?

Jag fick min aspergerdiagnos i samma veva som även ADD diagnos ställdes för lite mer än två år sedan.

Jag hade svårt att acceptera situationen till en början och ville inte ha hjälp eller stöd. Tyckte det var hemskt att behöva känna mig som något slags ufo. Men ju mer tiden gått har jag tagit mig till det och insett att det inte bara behöver vara en last.

Jag har hemskt dålig energi och kan ibland lätt sova hur länge som helst, orken finns inte där alls i perioder. Därför blir det till slut problem gällande arbete och att sköta uppgifter. Jag har dock efter en tids sjukskrivning fått en chans att påbörja en anpassad anställning utefter mina behov. Det är ett samarbete mellan Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan och ska påbörjas inom en snar framtid. Kan tipsa om att försöka gå den vägen.

Det är väl tyvärr få Aspergare som klarar sig oskadda genom ett helt arbetsliv med helt "vanliga" arbetsförhållanden. Det låter ju vettigt med AF och FK. Själv klarar jag mig rätt bra, med "vanligt" jobb sas. Men det icke-vanliga är väl att jag absolut inte orkar jobba heltid i längden. Blir helt förstörd av det, och jag brukar jobba mellan 50% och 75%-nånting. Det varierar lite.

Räcker det med diagnosen för att få aktivitetsersättning eller måste man ha LSS också?

Ni som kanske vet, men är det vanligt med män/ pappor som har Asperger att utsätta sin familj med fru och barn för olika faror och att bryta ner hela sin familj?
Kanske utvecklar mig, men Våld i nära relationer och män med Asperger, är det vanligt?

Tyvärr tror jag det....

Vet iallafall att som aspiekvinna så blir man utnyttjad väldigt lätt...
Vi är på ett sätt lite som barn, och det utnyttjar män.

Mm, men jag tror att jag förstår ditt svar och detta till fullo.
Det är sjukt allting, men visst är det? :-/

Stå på dig.