Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Jag har en aspergerdiagnos och jag har ett väldigt utpräglat självskadebeteende, jag har m.a.o. sett mycket blod och stötande händelser. Alltså faller hela den teorin..

Konstigt nog verkar det som att ganska många människor med aspergerdiagnos som är utåtriktade lätt blir beroende av alkohol och amfetamin (jag inräknat), undrar hur det kommer sig? Jag har aldrig känt något sug gentemot andra droger eller liknande som jag gör för alkohol och tjack, jag hoppade av tjack för typ 2 år sen, och jag känner ta mig fan dagligen fortfarande suget..

Varför skulle hela teorin om att majoriteten av alla människor mår dåligt av att se blod falla?. Är det på grund av att du har som du säger ett väldigt utpräglat självskadebeteende?. För du är väll knappast repressentativ för alla med aspie eller för den delen hela den männskliga befolkningen.

Som mr.demon redan påpekat, nej det är ingen äkta snuff-film. Ruggero Deodato gjorde filmen enbart i shocksyfte med autentiska djurmord och dylikt, fejkade att skådespelarna dog på riktigt i filmen och att allt som var filmat ur kamerans perspektiv skulle vara på riktigt. Han fick åka in i rätten och erkänna att allt var marknadsföringsfejk och visa att samtliga skådespelare levde på riktigt, däremot har jag för mig att han fick tre månaders fängelse för djurmorden.


Den pålade kvinnan sitter på en cykelsadel som pinnen står på, vet inte riktigt resten av historian hur dom gjort scenen och effekterna men dom är riktigt bra i alla fall. CH är i alla fall en utav mina absoluta favoritfilmer då jag älskar kannibalfilm och Riz Ortolani som gjort musiken är en av mina absoluta favoritkompositörer.

Nej, det finns inget äkta dokumenterat fall av snuff-filmer, vill man se det som kommer mest i närheten med autentiska dödsfall skall man se alla italienska mondofilmer som Mondo Cane (Det grymma livet) ifrån 1962 som är en banbrytande film och startade genren, sen Africa Addio (Farväl Afrika), The Killing of America och Faces of Death samt Traces of Death-serien, såväl den fantastiska mondodokumentären The Bridge som jag rekommenderar alla, oerhört gripande och sorglig.

Det närmaste äkta snuff-film jag kommit är en del filmer som behandlar ämnet på olika sätt, som Guinea Pig-serien och August Underground-trilogin av Fred Vogel.

Tycker jag också, det är ju en av anledningarna till att jag skapade tråden överhuvudtaget utifrån mr. demons begäran, att få en regelbunden samlingsplats för folk som har samma diagnos och kan vädra åsikter, fakta och dylikt, känns viktigt att det finns på en sådan tråd på Sveriges i särklass största forum.


Med tanke på att du gillar Twisted Sister och Dee Snider skulle jag rekommendera filmen Strangeland Snider skrivit manuset till om du ej sett den redan vill säga.

Varför så elak?

Jag gillar Rakii, han förstod iallfall jag menade väl.

Min psykopatriker kallar dom "slasktrattsaspergianer".

(Botas enklast med ett ligg eller ett stycke aspieträff via aspieorganisation - eventuellt högfärdig aspietråd på valfritt internetforum)


Och det summerar ju egentligen den här tråden.


Nu till det utdragna monologen:

Jag har aldrig identifierat mig som aspergian, svär mig fri från diagnosen i icke-anonyma sammanhang och lider egentligen inte av det i annan mening än att min dåliga koll på "vad som är viktigt" (t.ex. mänsklig kontakt) ibland ställer till det för mig och skapar en del situationer där jag tvingas gissa hur man ska bete sig. Det är bara så att en del utanför min bubbla glider obemärkt förbi iom att jag spenderar mindre tid "därute" än vad gemene man gör. Jag halkar efter lite liksom. Är inte riktigt med.

Jag frågade också min psykopatriker hur jag kunde veta att jag hade asperger och detta var svaret jag fick, fritt citat:

"De flesta människor blir deprimerade av att vara utanför samhörigheten, men för dig är det tvärtom - du lever hela tiden utifrån din verklighet och i din tankevärld - och du reagerar negativt när din verklighet störs utifrån i mycket högre grad än vad jag gör. Det är där din autistiska värld skiljer sig från min. Du har samma behov av ensamhet som jag har av samhörighet."

Vilket stämmer och sammanfattar väldigt bra:

Skitsamma om ~min lägenhet ser ut som ett helvete, jag mår bara dåligt av det först då jag tvingas städa den. Det är ju liksom inte jag som bor i den. Det är bara ett ställe jag hänger på eller hur man ska säga. Den är ju inte en del av mig.

Skitsamma om människor tycker att jag är en idiot, det är ju bara när jag ska ha något (uppmärksamhet, åhörare, bollplank, whatever) och det behovet står i konflikt med ett påsamlat "den där jävla idioten" som jag mår dåligt av det.

Det är alltså lite som ett barn som plockar isär sin favoritleksak av nyfikenhet och sen blir lessen över att den är trasig. En brist på konsekvenstänkande och en överdriven hängivenhet till mina egna tankar.


Det jag tvingats arbeta på är framförallt att se konsekvenserna av mitt handlande från ett långsiktigt perspektiv.

Att förstå att ett "fan, vad schysst" till en kompis ibland måste ta vägen från hjärnan till munnen om den kompisen ska tycka att jag är en bra kompis. För mig är det en självklarhet bara iom att han/hon finns där för stunden och gör det jag tycker är kul... eller åtminstone är hyfsat tyst och lämnar lite utrymme för autonomi...

Eller att se att lägenheten måste städas, tänderna borstas, disken diskas o.s.v. om jag ska kunna få någon att hänga med mig när jag eventuellt vill göra något som kräver två personer eller fler.

Ett slags medvetet kompromissande mellan ensamhetstänkande och samhörighetstänkande kan man säga (som kräver mer eller mindre fokus och energi beroende på hur långt ner på den autistiska skalan du är).


Allt det här andra - som att alla aspergianer gillar gore eller Pepsi före Cola är en typ av identitetstänkande som är väldigt atypiskt aspergianskt om man ser till själva syndromet snarare än vissa av människorna som sorteras under diagnosen. Och det ger inte en rättvis bild av den gemene aspergianen.

99% av alla aspergianer är inte med i mensa, skär sig i armarna till valfri emo/gothlåt och sitter inte hopkurade framför datorn 24/7. Det är bara det att det är dom som som syns mest på internet och tenderar att styra upp såna där aspietest, aspiebloggar, aspiehemsidor, aspieorganisationer, aspieträffar, aspieempowerment o.s.v.

Den gemene aspien kunde inte bry sig mindre om sånt... för vad ger det MIG?

Samhörighet?


Kanske om jag får knulla kravlöst med en söt aspieflicka.

Skapade du den här tråden enbart för du ska kunna onanera om din intelligens eller vadå?

Guinea pigs såg jag när jag var ung och vi alla trodde det var riktig snuff. Kunde fan inte sova eller äta efter att jag hade sett den. Den första jag såg var när han styckar tjejen. Har sett den igen nu efter ett par år och tycker inte att den ser verklig ut alls. Men den är bra gjord för att vara på den tiden.



Inte har jag väll varit elak

Exakt, jag sitter här och läser Främlingen av Camus medans jag sakta men säkert kör in en vaselinförklädd stjärtplugg i mitt uttänjda bruna bajshål medans jag inspirerar mig själv med Nietzsches tankegångar om vilken fullfärdig och i grunden stark arisk övermänniska jag är, höjd över alla tankar är jag Zarathustra! Nej, men allvarligt, vad tror du egentligen som kommer med sådana resonemang? Läser du fullständigt första posten så inser du att jag skapade tråden utifrån en begäran, inte utifrån mina egna tankar. Och vad skulle jag få ut av att sitta och runka till min intelligens som inte ens är på medel av den reguljära Flashback-medlemen? Snälla, läs på och ha grundliga påståenden för dina absurda inlägg...


Ja, det är Guinea Pig 2: Flower of Flesh and Blood du såg, den är helt okej faktiskt även om jag gillar de andra i serien lite mera, som första filmen som på sin tid då den kom var rätt banbrytande. Har en dokumentär om hur regissören och alla bakom filmen egentligen gjorde effekterna, som dom var tvugna att visa upp då skådespelaren Charlie Sheen hade kommit över filmen på en fest och trodde det var en äkta snuff-film varpå han tog den till FBI.

Om du är mer intresserad av snuff och mondo bör du läsa boken Killing for Culture, inte läst den själv men är ändå ett hett tips av nin på forumet som läst den.

Jag skulle för det första aldrig överväga att kolla på sådant här något mera för att vänja mig, det skulle jag inte vara kapabel till. Jag tror att jag aldrig skulle vänja mig, såpass väl känner jag mig själv.


Även här är jag nog "känslig". Porr (som jag sett) har aldrig åsamkat något värre än just äckelkänslor, vilket gör att det är betydligt mer uthärdligt än en ocensurerad avrättning. Porr är dock något jag vant mig vid lite grann, "vanlig" pornografi har jag inget emot.
Max Hardore är en gubbe jag inte står ut med, lite som Sakawa. Jag såg en filmsnutt med honom i hans äckliga gula soffa, och jag kan fortfarande inte bevittna det utan äckelkänslor.
Jag är efter i evolutionen, hehe!