Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Ge dom en pension som dom klarar sig på. Dom som är villiga att arbeta gör det och dom som vill vara på tex. Samhall för att få komma ut på dagarna ska ha den möjligheten.

Detta snacket att autister skulle vara så annorlunda oss andra är bara snicksnack. Jag har haft med åtskilliga att göra. Stresskänsligheten är dock hög och röriga situationer kan uplevas jobbiga. Det är lite som att ha hand om ett litet barn, inte utsätter man det för allt elände? På samma sätt ska man skydda autister, det är inte för inte som det är en störning ( ursäkta ordet, kan lika gärna var en gudagåva ) i utvecklingen.




Dr Roger är ta mig fasiken det finaste jag läst på detta forum. Alltid bra åsikter, och då tycker jag hemskt illa om läkare normalt Om alla läkare skulle vara som dig så skulle vi slippa mycket problem.

Fy fan, en socialpedagog på arbetsförmedlingen försökte på våren att stämpla mig som asbergerfall, men jag är förfan helt normal trots att jag gått arbetssökande ett bra tag.
Han utgick bara ifrån en psykologutredning av mig som "antydde att jag hade vissa problem" att hitta och behålla jobbvikariat och misstänkte därför aspbergers.
Djävla idioter på arbetsförmedlingen, jag skällde ut arbetsförmedlaren häromveckan och ska nu efter ett halvt års väntetid få börja en helt vanlig datautbildning.

Jag lyssnar helst på elektronisk musik "progressive-techno-ambient" och har inga problem med att följa med på resan även om det är många "konstgjorda ljud".

"har svårt för" är inte detsamma som att vara blind.
Personer med AS - jag själv inkluderad - har en tendens att snöa in sig på detaljer, på bekostnad av helhetsuppfattningen. För vissa saker är detta eftertraktat, för andra inte - så jag ser det inte som något egentligt problem.

Sen gällande musik så har jag inga problem att se helheten. Däremot lägger jag märke till musiks komplexitet på ett tja... annat sätt antar jag. Verkar uppskatta musik på ett helt annat sätt än andra personer dessutom - kan liksom lyssna på samma låt på repeat i ja... väldigt länge. Något som de flesta inte ser någon poäng med. Se denna tråd för mer information:
https://www.flashback.org/t1680699

Alltså vafan.. Det ända som är skillnaden mellan vanliga och asperger är att asperger inte förstår sociala saker lika bra. Alltså asperger är mera sanna människor. Säger vad dom tycker, gör vad dom vill utan att andra människor stör. Det är ju bra enligt mig!

Sen får ju människor bilden av att asperger har helt annan jävla hjärna. Och nej, asperger har precis samma hjärna som andra.
Men många som har asperger har ju aggressiva / deppiga / ångest symptom just på grund av hur andra människor bemöter dom. Alltså det är fel på omgivningen och inte den som har asperger.

Det är ju samma sak om du är deppig nån dag, och så bemöter andra dig ännu mer nedlåtande som leder till att du mår ännu sämre. Tänk på det!

Tack för mig! (och yess jag har asperger fast inte mycket alls) :P

Väl sagt.
Och missförståenden kommer av att folk tror att AS är någon slags personlighetsstyp när så ej är fallet.

Kan man ha Aspberger och Agorafobi?

Man kan väl ha allt och asperger.

Möjligen är det svårt att blir diagnosticerad med psykossjukdomen shizofreni men jag tror det är åt andra hållet som ska vara en omöjlighet.

Ja det kan man. (Har det själv)

Diagnosticerad för två år sedan efter 6 månaders undersökningar.

Jag älskar att bo och vara själv. Men samtidigt vill jag ha en älskling och familj. Jag tycker sex är skamligt, men jag vill ha det så mycket som möjligt. Jag hatar barn, men jag vill ha dem. Jag har haft många förhållanden med fina flickor, men efter ett tag börjar mitt självhat och min känsla av ångest inför sex göra sig påminnd. Med förväntat resultat...

Är det kört för mig, ska jag fokusera på ett liv i ensamhet, eller finns det någon som har ett tips om hur man ska sluta skämmas?

PS. Jag har haft massor med herdustunder, men alltid full på gränsen till medvetslöshet.

Hata Du hatar för att du väljer att hata.

Ogillar normalt att skriva utan att ha läst hela tråden, men den här är väldigt lång, och om liknande frågor kommit upp tidigare kanske det tillkommit nya skribenter med andra infallsvinklar. Hur som helst har jag ett par frågor om ert förhållande till sociala koder:

1. I den mån ni har problem med sådana koder, yttrar sig dessa problem alltid i att ni inte förstår koderna eller händer det att ni mycket väl förstår men ändå inte lyckas bete er som omgivningen förväntar sig? Går det i så fall att sätta fingret på varför?

2. Kan ni å andra sidan bryta mot koder och utsagda regler om ni tror att det förväntas av er?

3. Hur upplever ni det om omgivningen uppenbart bryter mot koder och regler?

Det är väldigt svåra frågor du ställer, Käg Malax. I varje fall för en som upptäckt sin aspighet i vuxen ålder. Men jag gör ett försök - håll bara i minnet maximen att när du träffat/frågat _en_ aspie, så har du träffat/frågat _en_ aspie...



Nej, ofta händer det att förståelsen/avkodningen av koden helt enkelt bara är för långsam. Det som händer kan kanske jämföras med när man försöker navigera med hjälp av en karta skriven enbart med kyrilliska. Man måste långsamt avkoda varje bokstav, och endel bokstäver fattar man inte alls och är osäker på om de har en betydelse övht.


Det här var något som hände mig mer ofta som barn och tonåring. Och det finns tre huvudsakliga orsaker till varför så skedde:

1. Oförmåga. Man har en vag aning om hur man borde bete sig (av etikettsböcker, film, tv), men alla omkring en gör annorlunda och det är svårt att uppfatta exakt hur. Och om man tycker att alla andra egentligen gör fel... (se delförklaring 2).
En annan orsak för mig som barn var en stark motvilja mot att få uppmärksamhet om jag inte var förberedd på det långt i förväg. Det såg ut som blyghet, men var det inte egentligen - det var inte för att jag var *blyg* som jag gömde mig under bordet och vägrade komma fram innan nästan alla gått hem när något ljushuvud hittade på att åtta Akademare skulle sjunga "Ljuva Fli" för den lilla fyraåringen. Det var för att jag blev försatt i en situation som jag inte hade en aning om hur jag skulle hantera och inte var förberedd på.

2. Det förväntade beteendet är i konflikt med logik eller "högre" normer. Hit hör sånt som att gå mot rött, tala slang eller blandspråk och snatta.
Det här är kanske den mest märkbara, och därför ansedda som typiska, mekanismen. Aspien som högljutt påpekar att han minsann inte äter tonfisk för att fisket dödar delfiner/tonfisken är utrotningshotad avser oftast inte att vara provokativ (i motsats till militant-whatever), han konstaterar bara fakta, och det kan ju aldrig vara fel? Dessutom så *har* han ju lärt sig sociala normer, han säger ju bara att *han* inte äter tonfisk, inte att alla andra också borde sluta...
(Personligen har jag inte haft väldigt mycket problem av den här arten sedan jag blev vuxen, men jag är ovanlig såtillvida att jag som barn fick mycket undervisning/ledning på ett aspie-vänligt sätt av både en förälder och en lärare, och som tonåring snöade jag litet in på tidig feministisk samtalsforskning etc vilket gav mig en ordentlig duvning i begrepp som subtext, metabudskap etc. När jag väl teoretiskt lärt mig att subtexten ibland är viktigare än "texten" och kunde börja applicera detta på iaktagelser och så småningom handlingar tog min sociala förmåga ett jättekliv framåt.)

3. Strängare oskrivna sociala normer - ingenstans är dessa normer så stränga som i lågstadiet bland flickor! De sociala normerna i vuxna åldersblandade sammanhang är betydligt lösare. Ju mindre svängrum det finns i normerna, desto lättare att ta fel.
Det kan vara irriterande om man lyckas analysera så långt att man har två-tre kandidater för vad man tror att förväntas, och sedan väljer fel.
Men å andra sidan så kan dylika feltippningar ibland visa sig socialt lyckosamma - i vuxna, blandade, civiliserade sammanhang. Det finns utrymme för mer udda beteende, infall och konversation under slutfasen av högt formaliserade tillställningar än man skulle tro! Definitivt mer flexibelt än på dagis eller i högstadiet...


Ja. Men det är inte precis lätt. För mig kräver det att "NT-emulatorn" är igång på högvarv - att jag medvetet placerat en högre prioritet på sociabilitet än på att "göra rätt". Detta är mycket tröttande.


Det kan vara mycket irriterande. Också förvirrande och tröttande: När någon bryter mot koder och regler så måste jag först bestämma mig för om det övht är relevant för mig att uppmärksamma (att lära sig att strunta i dylikt var svårt, men nu klarar jag det bra) och sedan försöka fundera ut om det finns en idé bakom det hela.
Är det kanske de facto fiffigt att i just den här situationen bryta mot just den här regeln? (ofta är ju det fallet)
Om det inte är uppenbart logiskt försvarbart, varför gör då människan så? Finns det hos honom/henne något som jag inte känner till som influerar betendet?
Eftersom jag personligen fattat ett beslut att försöka se positivt på mina medmänniskor så försöker jag till det yttersta hitta en vettig, eller åtminste icke-negativ, förklaring.

Men visst, det *är* jobbigt med folk som antingen medvetet eller av okunskap ständigt bryter mot både skrivna och oskrivna regler. De komplicerar världen på ett ibland fullkomligt onödigt sätt.
När jag är trött och på dåligt humör så är det lätt att tänka att alla cyklister som tror att vanliga trafikregler inte gäller dem borde skjutas eller lämpas av på lämplig obebodd ö...