Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Jag har hört att folk med as inte har någon/mycket dålig fantasi, inte har någon empati och att alla är duktiga på matte. Är det verkligen så?

Nja, det är en kraftig förenkling, men det är vanligt att man är bra på matte verkar det som.

Jag är kvinna. Jag är väldigt dålig på att hitta på saker på kommando. Kunde inte skriva noveller och sådant i skolan.

Jag har självklart förmåga till empati, men den är både begränsad och störd och jag är mycket egocentrerad. Dessutom så "tror" jag att tankeöverföring funkar, så därför visar jag sällan känslor. Detta tolkas så klart av omgivningen som att jag är kylig och oengagerad. Men inuti har jag känslor och kärlek till de få människor som betyder någonting för mig.

Jag är inte bra på matte. Medel till lågbegåvad och ointresserad inom det ämnet.

Aha, tack för svar. För det är nämligen så att folk har sagt (både sådana som jobbar inom psykiatrin och andra) att jag kanske har AS men jag har dyskalkyli och jag har dessutom mycket bra fantasi och kommer jämt på nya historier och berättelser.
I och för sig har det även talats om ADHD med autistiska drag och i två år har jag haft diagnosen borderline men den är nu struken då jag aldrig blivit utredd för den. Men men nu blev det mycket om mig, sry.

Är det där något du tror på riktigt, eller bara ett sätt att beskriva hur du fungerar? S.a.s. en efterhandskonstruktion.

Om det senare, så låter det där väldigt mycket som dålig TOM - något som jag också ibland märker av. För mig händer det nästan enbart med mycket närstående personer, typ min mamma och min sambo. En såndär uppriktig förvåning över att de inte vet allt som jag vet.

Jag minns en episod väldigt bra: jag bodde fortfarande hemma, var kanske 20-25 år. Och jag kunde inte alls förstå varför min mamma inte var så litet upprörd över att jag släpat hem någon bekant över natten. Någon hon inte kände och aldrig vare sig träffat eller ens hört talas om.
När vi sedan talade om detta så gick det upp ett ljus för mig: jag hade på något mystiskt sätt antagit att eftersom _jag_ hade konstaterat att personen var trevlig och skulle passa bra vid frukostbordet, så skulle denna känsla/omdöme automagiskt omfattas av min mamma också.
Lärorik episod

Senare delen av meningen "så därför visar jag sällan känslor." är också intressant. Jag har en liten idé om att många Aspien ser det just sådär: man visar känslor för att _förmedla_ ett budskap.
Många NTn verkar däremot visa känslor mer eller mindre automatiskt, som om de hade en automatisk koppling mellan känsla och ansiktsmuskler och stämband.

(Det verkar finnas någon liten koppling där hos mig också, men den är definitivt sub-par. Om jag inte aktivt tänker på vilken "känslovalör" jag lägger in i något så missförstås jag oftast. Folk tror att jag ljuger när jag talar sanning och vice-versa. Och _ibland_ kan minsta lilla irritation slå på ett "upprört darr-på-rösten -faller-snart-i-gråt" -tonläge, vilket kan vara extremt jobbigt.
Det är som om den där automatiska stämningläge-mimik&tonfall kopplingen skulle vara 90% trasig hos mig, och dessutom full med grus.)

Oj det där händer mig titt som tätt, att jag gör nått och tror att min pojkvän (oftast han som utsätts för saker då han är den jag träffar mest) ska automatiskt veta fast han inte gör, oftast rörande mina känslor och värderingar men ibland även infomation om sådant jag vet att han egentligen inte kan något om men eftersom jag vet det tar jag för givet att andra vet det med. Usch nu skäms jag, men jag menar ju aldrig nått illa men det brukar kunna ställa till en del bråk och missförstånd.

Jag har ett väldigt bra detaljminne, och sifferminne (koder, telefonnummer, etc.), men är hemskt dålig på matematik. Kan vara för att jag utan anledning i tredje klass blev satt på "specialmatte" med ett gäng jämnåriga kufar..

Empati kan jag ha, men det är väldigt sällan.
Fantasi har jag, en livlig skruvad sådan.
(Är kvinna.)

Jag är kass på matte, låtsas att jag har empati för omvärlden för att inte uppfattas som känslokall och har en väldigt livlig fantasi.

Ja, det är väl ungefär så det är för mig. Men, med tillägget att jag ofta har svårt att skilja på fantasi, dröm och verklighet. Så jag kan tro att samtal har skett, fast de endast skett i mina tankar.

Det är nog sannolikt att det är precis så där.

Ofta så känns det som att jag tänker ööööh [tillsätt känsla och/eller lämplig handling]. Som barn tänkte jag inte ens så långt, om någon grät tänkte jag tex, men gud, stoppa vattenfallet.

Jag är alldeles för bra fantasi, så det stämmer inte.
Empati har jag, men kanske inte för saker som sporrar andra människors empati. Jag har t.ex. svårt att bry mig ett dugg om saker som drabbar människor - jag känner däremot enorm empati för exempelvis misskötta djur.
Enligt min fd. kontaktperson (som utredde mina kunskaper i matematik) har jag bra mattehjärna, det enda jag inte klarade var procenten (som att räkna ut vad som är 13% av 485 kronor, inte fan kan jag det... och då försökte kanske fyra-fem olika personer lära mig det under flera års tid, det gick ändå inte). Jag kan matte när jag vill, men jag vill ytterst sällan.

Håller med till fullo.

Hmm ok, ja jag är kass på matte, det har snackats om dyskalkyli. Jag har empati men kan bara känna den till viss del om det gäller nått jag själv varit med om så jag vet hur det känns och jag måste dessutom tycka väldigt mkt om personen. Sen så är jag väldigt empatisk när det gäller djur. Fantasi har jag hört att jag har för mycket utav.

Hmm med allt annat med mig börjar det låta som att jag kanske har asperger och det är en diagnos jag verkligen inte vill ha. Nu vet jag inte om jag ens vill bli utredd längre.

Under hela skolgången fick jag gå i specialmatte och det snackades ganska flitigt om att jag skulle ha dyskalkyli men gjorde aldrig några tester så jag vet inte hur det står till, men att jag är gravt förståndshandikappad då det kommer till matematik vet jag redan i alla fall.

Har du fått göra tester?