Frågor och svar om Autism [Sammanfogad //Mod] (tidigare: "Frågor och svar om Asperger")

Samlar ni på något? Har märkt att många med Asperger verkar ha lite samlarmani, speciellt på saker som kan anses vara onödiga för andra typ kataloger och stenar.

I och med att jag känner mig asexuell behöver det per automatik inte betyda att man enbart har tröttnat på relationer och sex, det handlar om så mycket mera än så. I grund och botten handlar det om att man inte längre finner något behov av att ha sex eller umgås sexuellt med folk, och även om jag inte direkt har kristallklara preferenser inom sexlivet så känner jag mig ändå obekväm i sambandet mellan sex och dylikt. Vill helst av allt umgås med mina vänner utan att vara bunden till någon annan människa på ett kärleksfullt plan, det känns bara jobbigt.

Jag fördjupar mig hellre i mina specialintressen då jag vet att jag kan få mer i utbyte utav dessa jämfört med att jag umgås med någon person jag inte finner stimulans med. Anledningen till detta kan gott och väl bottna i mer än bara AS, säkerligen har min dåvarande sociala fobi förstört min utveckling på detta plan mer än vad jag anat.


Som jag tidigare skrev har jag upplevt förälskelser, jag har varit förälskad flera gånger i livet, men på sistone har det med varit på tomgång. Däremot vet jag som sagt inte säkert om jag kan uppfatta kärlek, då jag med AS har väldigt svårt att per definition kunna fastställa vad det är och hur folk reagerar på ordet.

Jag samlar på film och böcker, vilket jag varken ser som onödigt eller bottnar i någon form av mani heller.

Det här är en helt normal fas som nästan alla går igenom. Ju äldre man blir och ju mer man lär känna sig själv ju lättare blir det att vara "bunden" till en annan människa på ett kärleksfullt plan. Tycker inte du ska "lasta" din AS för detta även om man inte heller kan 100% utesluta den. Känns snarare som att vi som känner/kännt oss annorlunda i uppväxten överanalyserar allt i yngre dagar och att detta är huvudorsaken till att kärleksförhållanden blir mer krävande än vad de behöver.


I grunden gör jag samma reflexion som ovan svar här också. Trots ett väldigt socialt arbete så kan jag välvilligt erkänna att får jag välja mellan att ägna mig åt mina favorithobbies eller umgås med vänner privat så väljer jag mina hobbies. Dock så underhåller jag en viss vänkrets om än minimalt Familj och släkt kommer före i alla lägen.


Även jag trodde länge att jag inte kunde uppfatta kärlek, då jag inte tyckte det andra babblade om verkade klokt. Mycket diskussioner kring det där med vänner som tyckte jag var känslokall. Dock var jag väldigt nyfiken på tjejer och "blev ihop" med många men fick aldrig egentligen några "känslor". När jag väl träffade rätt, dvs en tjej som matchade mina intellektuella krav, så känner jag ett enormt ansvar att kämpa för henne, våra barn och familj. Dock inte "känslor" på det viset många andra pratar om; men för mig är detta en fördel då jag är totalt fri från uttal som: "Om hon hade gjort slut med mig hade min värld rasat samman". För mig hade det inte varit konstigare än att byta ut X1 mot X2; dvs en annan tjej som faller inom kravsramen. Kontenta, jag älskar henne på mitt vis men har vett att visa det för henne på hennes vis även om jag inte känner något som helst behov av ömhetsbevis själv. Tror du kommer kunna relatera Rakii, även om jag har ADHD så är detta en av de saker jag anser vara en av mina AS-fördelar då den gör mig stark och stabil!

Mvh,

LL

Ja, det är nog mycket möjligt som du säger. Är ju trots allt inte alls gammal (tjugoett bara...) och har ju hittills i livet inte upplevt så mycket jämfört med andra människor, och även jämfört med folk i min egen ålder som haft stadiga relationer etc. Känns som att man mera p.g.a. ens diagnoser utesluter möjligheter till att leva ett värdigt liv och fokuserar på negativa aspekter i stället. Men som sagt, jag känner inget starkt behov (nu i alla fall) av att ha flickvän, familj eller barn, även om tankarna finns och är behagliga. Helst väntar jag några år tills jag blir äldre. Och kanske då kan jag uppfatta vad kärlek egentligen är.

Idag är jag själaglad för min "diagnos" och även om uppväxten var onödigt jobbig med starkt fokuserande på att just de negativa aspekterna. Nu i vuxen ålder har jag lärt mig hantera den "dåliga" sidan och istället fokusera på den "bra" sidan. Det är en annan version, en nutida version, av den fula ankungen. När man lärt sig balansera sina speciella krafter, hög inlärningsförmåga osv, och kompensera sina brister blir allt lättare.


Ja för tusan, livet är långt du lär hinna med allt. Lita på en gammal man, livet blir bättre ju äldre man blir Koncentrera dig på din version av kärlek för den skiljer sig från min och alla andras

Mvh,

LL

Ja, jag förstår gott och väl att det blir lättare med allting ju äldre man blir, man mognar mentalt och psykiskt medan man har "genomlidit" skolåren som satt en specifik prägel på ens uppväxt. Jag anser mig dock redan nu vara relativt mogen för min unga ålder, trots att jag fortfarande är vad man kallar ung vuxen. Däremot skall du ha tack för dina inlägg och tips, det behövs verkligen uppmuntran i vintermörkret som råder nu.


Hm, ja du. Jag vet inte direkt om jag har någon speciell syn på kärlek som skiljer sig ifrån andra människor, men visst, det varierar ju högt hur man resonerar kring synen på kärlek. Nu har jag dock inga höga tankar om att skaffa partner då jag vill ta itu med mitt liv mer och lära känna min diagnos och hur jag bäst lever med den. Men ju äldre jag blir så kommer jag nog få lättare att infinna mig i förhållanden och kärlek.

Jag har läst en hel del om asperger och nästan allt stämmer in på mig. Ett flertal läkare har föreslagit att dom ska kolla upp det på något vis. Men vad jag förstått så har aspier oftast (alltid?) ett specialintresse. Det har däremot inte jag. Jag sysslar inte med någon hobby och känner inte glädje av någon som helst aktivitet. Sitter dock mycket vid datorn och lyssnar på musik, enbart för att fördiva tiden så en ny meningslös dag kan börja. Så kan man ha asperger utan ett specialintresse?

Nja har du aldrig haft något specialintresse? Om du aldrig har haft något specialintresse då är det mindre troligt att du har AS, inte helt uteslutet. Tänk efter om det är något som du kan extra bra, tycker extra mycket om att göra. Hur är ditt bildminne? Kan du memorera olika detaljer ifrån en bild bra?

//Kristall

Hmm... när jag tänker efter är jag ju faktiskt väldigt intresserad av musik, trots allt. Politik är också intressant. Men inte så extremt som den bild jag fått av aspiers "specialintressen". Tycker jag stämmer mer in på att vara schizoid, men det är underligt att ingen läkare ens nämnt det.

Värt att instämma med att just alla med AS inte behöver ha överdrivet säregna intressen som folk tycks ha fått bilden av, att man enbart sysslar med ett specifikt ämne och blir bäst i det. Tror mycket på att de flesta med diagnosen har ganska sofistikerat normala intressen och förhållanden till dessa utan att det blir komplikationer med omvärlden om att man enbart sluter sig inombords.

För att ta mig själv som exempel så har jag alldagliga intressen som jag gott och väl kan diskutera med andra om, och sen tenderar jag att lära mig väldigt fort så jag har aldrig riktigt haft svårt att hänga med i saker. Är specifikt insnöad på film och litteratur, men det har jag haft i många år nu och sedan barnsben. Enbart för att en diagnos ställs på flera personer behöver det inte betyda att alla utgör majoriteten av de som är originalen inom spektrat.

Innebörd är ett bättre ord för vad jag syftar på än syn. För mig blev det kärlek när jag mötte en tjej som klarade mina krav på tex: driftighet, humor, intelligens, empati, uthållighet, vilja. I motsats till de lågprioriterade, ofta högprioriterade bland neurotypiska, stora bröst, snyggt yttre i andras ögon, långa ben, blond, inställsam, sätter mig på piedestal osv osv.

You know what I mean

Mvh,

LL

Ps. Ja, jag skulle också vilja påstå att du är ovanligt mogen för din ålder. Ds