Insändare: "Massinvandring har skapat kaos"

Måste välfärden ändras?

Debatt 2002-08-30 | Uppdaterad 2007-10-05

Integrationsverkets chef Andreas Carlgren har sagt att integrationspolitiken har misslyckats. Hans ord bör givetvis tas som en varning, helst också ge upphov till en mer allmän debatt om svensk invandringspolitik.
En lämplig utgångspunkt för en sådan debatt utgör universitetslektor Lars Janssons "Mångkultur eller välfärd?" Boken är en grundlig genomgång av invandringspolitikens ekonomiska konsekvenser, men perspektivet har inte begränsats till ekonomins område utan innefattar även invandringens påverkan på sociala och kulturella förhållanden.
Låt oss börja med att fästa uppmärksamheten på flyktingkonventionen, som Lars Jansson är kritisk till då den missbrukas av människosmugglare och många asylsökande. Jansson visar att immigrationen främst har ekonomiska orsaker. Han menar att det för närvarande pågår en folkvandring från fattigare länder till de rika industrialiserade länderna. Flyktingkonventionen blir motorn som driver fram en stor invandring till Europa.
Svensk debatt om invandringsfrågor följer två huvudspår. Enligt det ena synsättet skall invandrarna (flyktingarna) hjälpas in i det svenska samhället. Detta synsätt företräds främst av socialdemokraterna som låtit det utgöra mönstret för den nuvarande invandrings- och integrationspolitik. Det andra synsättet har som huvudpunkt att integrationspolitiken är för dyr. För att minska kostnaderna för skattebetalarna ska invandrare och flyktingar ta hand om sig själva i större utsträckning, samt finna sig en försörjning där det är möjligt. Detta synsätt företräds främst av moderaterna.
Här lämnar Lars Janssons bok om invandring och ekonomi nedslående besked till de politiker som tror att flyktingars och invandrares låga sysselsättningsgrad är en följd av misslyckad integration, eller de nyliberaler som anser att orsaken skall sökas i att invandrarna inte getts möjlighet att klara sig själva. Jansson visar övertygande att orsaken måste sökes i att den invandrade befolkningen vuxit alltför snabbt. Samtidigt har arbetsmarknaden krympt, vilket gör att det inte finns arbete för alla. Om invandringen tillåts ligga kvar på en hög nivå, kommer överskottet av arbetskraft obönhörligen att tvinga ned lönerna till lägre nivåer även för de svenskar som har lägst konkurrenskraft på arbetsmarknaden. På så vis importerar vi den tredje världens sociala förhållanden.
Den nuvarande invandrings- och integrationspolitiken har i första hand kommit att belasta de skattefinansierade understödssystemen. I "Mångkultur eller välfärd?" visas hur kostnaderna för invandrare och flyktingar i relation till BNP fördubblades mellan 1990 och 1999. De uppgår numera totalt till 267 miljarder kronor per år. I denna siffra inkluderas kostnaden för förlorat tillskott till bruttonationalprodukten för de flyktingar och invandrare som står utanför arbetsmarknaden, vid sidan av alla direkta och indirekta kostnader för invandrarbefolkningens underhåll. Kostnaderna består huvudsakligen av utgifter för invandrarnas skattefinansierade välfärd.
Siffror från SCB visar att av de utrikes födda hade 55 procent arbete (svenskar 78,5 procent). Häri ingår jobb som självgenererats av invandringen. Inte mindre än 330 000 utrikes födda var arbetslösa eller räknades inte till arbetskraften över huvud taget. Invandrarnas produktivitet är i själv verket så mycket lägre att de inte kan användas som reserv om en brist på arbetskraft skulle uppstå.
Europarådets sociala rapport (Social Situation Report 2002) handlar om migration inom EU och över EU:s gränser. Av rapporten framgår att arbetskraftinvandring inte kan ersätta den arbetskraftbrist som förväntas uppstå i framtiden som en följd av att födelsetalen är för låga. Det beror på att arbetskraften i u-länderna genomgående har låg produktivitet. En invandring av lågproduktiv arbetskraft kan inte användas för att hålla vår produktion uppe. Däremot skulle den säkerligen skapa sociala spänningar som kommer att få de nuvarande integrationsproblemen att framstå som obetydliga.

Per Olof Rizell, har studerat arkeologi, etnologi och företagsekonomi, men är numera verksam som högskoleingenjör.

Jag vet inte vad din privata forskning består i, men om du skriver på någonting som rör Sveriges historia och gör det på ett vederhäftigt sätt så kanske du kan betraktas som "en slags historiker". Om du däremot endast läser om historiska teman är du historieintresserad, inte historiker.