2007-12-26, 23:56
#1
För bara några månader sedan hade det varit otänkbart att ens tänka den mening jag nu uttalar i skivaffären.
”Ursäkta mig, har ni Britney Spears senaste album? Shit. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det där högt.”
”Men nu sa du det. Ja vi har hennes skiva.”
Butiksbiträdet, en lång, blond kille med fläta ler pillemariskt mot mig, lägger skivan i en genomskinlig påse och byter den mot mina pengar. Jag ler tillbaka, betalar och lämnar butiken. På något sätt känns det annorlunda. Det känns som en större revolt att köpa en bimbofierad bruds comebackskiva, än att raka av håret, tatuera sig själv eller att komma ut som lesbisk. Det känns mer i magen än när jag gick hårdsminkad och svarthårig med sönderklippta jeans och genomskinliga nättröjor med dr Martens kängor mitt i sommaren. En sorts känsla av att jag gör vad jag vill, bortom alla så kallade så ska du vara.
Mina skor, de svartvita, slår hårt mot centralstationens golv och överallt sitter människor med kassar, barnvagnar, hundar och resväskor. Jag hittar en tom plats bredvid en fetlagd äldre kvinna och rättar till min rock innan jag sätter mig. Hatten sitter perfekt nu och jag ler igen när jag tänker på att hon, Britney, också bär hatt. Hennes är vit och min är svart men när jag tittar på bilderna av henne i skivkonvolutet känner jag igen blicken hon har. Den är utmanande på ett spelat sätt. Hon vet så väl vad hon gör, vad hon ska göra för att få vad hon vill ha. På andra bilder är blicken osäkrare men ibland ler hon bara rakt ut, är sig själv och skrattar mot kameran som hon en gång gjorde innan allt började.
Damen bredvid mig bär en sorts brun päls i vad jag förmodar är mink. Hon tittar på mitt obefintliga hår som skymtar under hatten, rynkar litet på näsan och snörper på den rynkiga, uttorkade munnen. Jag ler. Jag ler igen och låtsas att jag är Britney. Hon i pälsen håller hårdare i sin handväska och tittar åt andra hållet.
Det är en månad kvar till jul. Alla som sitter här tycks tänka att det bara är en månad kvar. Julskyltningen bygger som bäst bo runt trä pelarna i taket och restaurangerna har skyltar i fönstren som berättar om julmat, julshower och öppettider kring högtidshelgen. En liten flicka springer åt fel håll och får en åthutning av den förmodade modern som uppsminkad och oklanderligt klädd vill fortsätta sin språngmarsch mot blomsteraffären med extrapris på amaryllislökar och hyacinter. Ingenting har förändrats.
Hemma, eller snarare i det hus jag en gång kallade hem, väntar mammas mat, pappas skivor och mina systrar. Jag kan inte låta bli att undra vilken plats Britney kallar för hemma.
Avgående och anländande tåg ropas ut i högtalarna, människor reser sig upp och går, sitter kvar, skruvar irriterat på sig eller slår upp ännu en sliten pocketbok. Damen bredvid mig har gått och ersatts av en glasögonprydd, yngre man. Han ser ut så som jag strävar efter att vara: Svarta, ”kulturbrillor” i plast av märket Kevin Cole. En svart ullrock med dubbelknäppning, välputsade, mörka skor och ett par mörkbruna manchesterbyxor. Rocken är uppknäppt i halsen och under den skymtar en V-ringad tröja i röd ull. En vit, felfritt knäppt skjortkrage ramar in den smala halsen och strax nedanför adamsäpplet är en rödrutig slipps placerad i en avancerad knytning. Bredvid sig har han en brun, nött, axelremsväska.
Jag har fortfarande Britneys skiva i handen och nu kommer den gamla känslan tillbaka. Jag passar någorlunda in i den värld jag inbillar mig att han tillhör. Bär en svart t-shirt med ett fotografi av Nan Goldin från hennes senaste konstutställning, halvdyra, putsade skor, en svart hatt med band samt ett par mörkgrå byxor. Till på köpet har jag min nyinköpta grå ullrock med dubbelknäppning, svensk design.
Det enda som bryter mitt någorlunda perfekta yttre är skivan. Med sin genomskinliga platspåse och grälla framsida får den mig att känna mig avslöjad.
Mannen har märkt att jag iakttar honom och han tittar lite försynt upp från sin nyinköpta utgåva av François Sagans ”Bonjour Tristesse”. Ögonen ser snälla, lite pojkaktiga ut, men munnen är allvarlig. Jag ser hans ansikte på riktigt nu och det slår mig att han är lik någon. Mörkblont, kort hår, välansad skäggstubb, smala käkben och… Justin Timberlake! Han är lik Justin Timberlake. Jag rycker till och tappar plastpåsen med skivan.
J. T. - aliken böjer sig genast ned och plockar upp den, ger den till mig och ler lite, på riktigt den här gången.
”Jag köpte Blackout igår själv. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här högt, men det är faktiskt den bästa skiva jag köpt på länge.”
Jag ler lite förvirrat, Blackout? Finns det ett indieband som heter Blackout? Så tittar jag ned på omslaget igen och förstår att det faktiskt är Britney han pratar om.
”Oj… Vet du, jag sa faktiskt samma sak, jag menar att jag aldrig trodde att jag skulle fråga efter en av hennes skivor någonsin. Jag lyssnade lite på den i butiken och ja, jag tycker verkligen… om den. ”
Kulturkillen skrattar och frågar vad jag heter. Jag svarar och han presenterar sig som Johan. Vi tittar varandra i ögonen en stund och då ser jag det. Britneyblicken.
”Ursäkta mig, har ni Britney Spears senaste album? Shit. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det där högt.”
”Men nu sa du det. Ja vi har hennes skiva.”
Butiksbiträdet, en lång, blond kille med fläta ler pillemariskt mot mig, lägger skivan i en genomskinlig påse och byter den mot mina pengar. Jag ler tillbaka, betalar och lämnar butiken. På något sätt känns det annorlunda. Det känns som en större revolt att köpa en bimbofierad bruds comebackskiva, än att raka av håret, tatuera sig själv eller att komma ut som lesbisk. Det känns mer i magen än när jag gick hårdsminkad och svarthårig med sönderklippta jeans och genomskinliga nättröjor med dr Martens kängor mitt i sommaren. En sorts känsla av att jag gör vad jag vill, bortom alla så kallade så ska du vara.
Mina skor, de svartvita, slår hårt mot centralstationens golv och överallt sitter människor med kassar, barnvagnar, hundar och resväskor. Jag hittar en tom plats bredvid en fetlagd äldre kvinna och rättar till min rock innan jag sätter mig. Hatten sitter perfekt nu och jag ler igen när jag tänker på att hon, Britney, också bär hatt. Hennes är vit och min är svart men när jag tittar på bilderna av henne i skivkonvolutet känner jag igen blicken hon har. Den är utmanande på ett spelat sätt. Hon vet så väl vad hon gör, vad hon ska göra för att få vad hon vill ha. På andra bilder är blicken osäkrare men ibland ler hon bara rakt ut, är sig själv och skrattar mot kameran som hon en gång gjorde innan allt började.
Damen bredvid mig bär en sorts brun päls i vad jag förmodar är mink. Hon tittar på mitt obefintliga hår som skymtar under hatten, rynkar litet på näsan och snörper på den rynkiga, uttorkade munnen. Jag ler. Jag ler igen och låtsas att jag är Britney. Hon i pälsen håller hårdare i sin handväska och tittar åt andra hållet.
Det är en månad kvar till jul. Alla som sitter här tycks tänka att det bara är en månad kvar. Julskyltningen bygger som bäst bo runt trä pelarna i taket och restaurangerna har skyltar i fönstren som berättar om julmat, julshower och öppettider kring högtidshelgen. En liten flicka springer åt fel håll och får en åthutning av den förmodade modern som uppsminkad och oklanderligt klädd vill fortsätta sin språngmarsch mot blomsteraffären med extrapris på amaryllislökar och hyacinter. Ingenting har förändrats.
Hemma, eller snarare i det hus jag en gång kallade hem, väntar mammas mat, pappas skivor och mina systrar. Jag kan inte låta bli att undra vilken plats Britney kallar för hemma.
Avgående och anländande tåg ropas ut i högtalarna, människor reser sig upp och går, sitter kvar, skruvar irriterat på sig eller slår upp ännu en sliten pocketbok. Damen bredvid mig har gått och ersatts av en glasögonprydd, yngre man. Han ser ut så som jag strävar efter att vara: Svarta, ”kulturbrillor” i plast av märket Kevin Cole. En svart ullrock med dubbelknäppning, välputsade, mörka skor och ett par mörkbruna manchesterbyxor. Rocken är uppknäppt i halsen och under den skymtar en V-ringad tröja i röd ull. En vit, felfritt knäppt skjortkrage ramar in den smala halsen och strax nedanför adamsäpplet är en rödrutig slipps placerad i en avancerad knytning. Bredvid sig har han en brun, nött, axelremsväska.
Jag har fortfarande Britneys skiva i handen och nu kommer den gamla känslan tillbaka. Jag passar någorlunda in i den värld jag inbillar mig att han tillhör. Bär en svart t-shirt med ett fotografi av Nan Goldin från hennes senaste konstutställning, halvdyra, putsade skor, en svart hatt med band samt ett par mörkgrå byxor. Till på köpet har jag min nyinköpta grå ullrock med dubbelknäppning, svensk design.
Det enda som bryter mitt någorlunda perfekta yttre är skivan. Med sin genomskinliga platspåse och grälla framsida får den mig att känna mig avslöjad.
Mannen har märkt att jag iakttar honom och han tittar lite försynt upp från sin nyinköpta utgåva av François Sagans ”Bonjour Tristesse”. Ögonen ser snälla, lite pojkaktiga ut, men munnen är allvarlig. Jag ser hans ansikte på riktigt nu och det slår mig att han är lik någon. Mörkblont, kort hår, välansad skäggstubb, smala käkben och… Justin Timberlake! Han är lik Justin Timberlake. Jag rycker till och tappar plastpåsen med skivan.
J. T. - aliken böjer sig genast ned och plockar upp den, ger den till mig och ler lite, på riktigt den här gången.
”Jag köpte Blackout igår själv. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här högt, men det är faktiskt den bästa skiva jag köpt på länge.”
Jag ler lite förvirrat, Blackout? Finns det ett indieband som heter Blackout? Så tittar jag ned på omslaget igen och förstår att det faktiskt är Britney han pratar om.
”Oj… Vet du, jag sa faktiskt samma sak, jag menar att jag aldrig trodde att jag skulle fråga efter en av hennes skivor någonsin. Jag lyssnade lite på den i butiken och ja, jag tycker verkligen… om den. ”
Kulturkillen skrattar och frågar vad jag heter. Jag svarar och han presenterar sig som Johan. Vi tittar varandra i ögonen en stund och då ser jag det. Britneyblicken.
