2007-12-14, 00:48
#25
Även CDFC:s frågeställning kan verka naiv och extrem reser han en frågeställning som förtjänar ett djupare svar än sarkastiska påpekanden om "kommunism". För att förebygga motsvarande beskyllningar kan jag deklarara mig själv som liberal innan jag ger mig på svaret.
Frågan om olika utfall pga medfödda olikheter är intressant och problematisk för många filosofer. Kanske allra mest för dem som omfattar någon form av liberal rättvisesyn. Lite schematiskt (och överförenklat):
Just därför är arvsrätten inte oproblematisk ur ett liberalt perspektiv. Få institutioner skapar så olika förutsättningar som arv. De flesta liberaler tenderar ändå att accpetera/bejaka arvsrätt utifrån att man har dispositionsrätt över sina tillgångar när man lever. Man skulle därmed kunna utsträcka den till att uttrycka en vilja över hur de disponeras när man dör. Alternativt skulle människor försöka hitta sätt att överföra förmögenhet och egendom innan de dör. De flesta människor vill gärna också bygga upp något för sina barn och skulle den möjligheten tas bort skulle ett antal bra incitament ryka. Det finns alltså starka pragmatiska skäl för arvsrätten.
Man kan argumentera på ett likartat sätt ifråga om medfödda olikheter. En extremt långt driven utjämningsprincip (som en stenhård tolkning av Rawls) innebär att man aldrig ska sluta kompensera och att slutresultatet i stort sett blir en egalitär politik av socialistiskt snitt. En praktiskt tillämpbar liberalism måste därför på något sätt avgöra vad som är en acceptabel slutpunkt för utjämningen (dvs hur långt strävan att utradera medfödda olikheter ska sträcka sig).
Ett sådant försök görs av Dworkin, som tänker sig ett auktionsförfarande, där människor får bjuda på social trygghet genom att tala om hur mycket de är beredda att betala i skatt för olika former av social trygghet. Om jag minns rätt har de praktiska experiment som gjorts med detta gett vid handen att ett skattetryck på ungefär 1/3 upplevs ungefär som rättvist. Med en förnuftig fördelningsprincip för hur de pengarna används skulle detta alltså kunna vara ett mått på vad som är en rimlig utjämning.
Fortfarande är det emellertid svårt att åstadkomma rättvisa förutsättningar genom "a priori" resonemang. Liberaler tenderar därför också att omfatta marknadsekonomiska principer, som ett bästa sätt att allokera resurser i ett samhälle och därutöver korrigera dessa mekanismner i de fall de inte tar hänsyn till medfödda olikheter (eller olyckor etc).
CDFC tar även upp frågan om "vi" kontra "dem", alltså rika västvärlden och fattiga syd. Även det rör en brännande princip - likabehandlingsprincipen (lika fall behandlas lika och olika fall behandlas olika), som egentligen säger att vi har precis samma ansvar för att motverka lidande i Botswana som i vår egen familj. När principen formuleras tar de flesta den för given, men när den ska tillämpas är det få som är beredda att leva upp till dess krav. Men vi får säkert anledning att återkomma till den diskussionen.
Slutligen - ska man fördjupa sig i rättviseteorier bara inom liberalismen måste man också börja nysta i utilitarism kontra olika former av kontraktsteorier. Som framgått av inlägget är jag en varm anhängare av det senare. Men visst har utilitarister mycket att tillföra i en sådan här diskussion.
Frågan om olika utfall pga medfödda olikheter är intressant och problematisk för många filosofer. Kanske allra mest för dem som omfattar någon form av liberal rättvisesyn. Lite schematiskt (och överförenklat):
- Socialism - omfattade ursprungligen Marx princip "från var och en efter förmåga, åt var och en efter behov". Bärs i mildare former vidare av modern socialdemokrati under begreppet "fördelningspolitik". I grund och botten är socialismen egalitär, inte bara i fråga om förutsättningar, utan också ifråga om utfall.
- Konservatism (i klassisk form) - har inga problem med medfödda olikheter. Man ska som medborgare acceptera sin roll i samhället och olika människor föds/fostras till olika roller. Dramatisk omfördelning är mot samhällets "natur"
- Libertarianism - Alla resultat av rättvisa transaktioner från ett "urtillstånd" är rättvisa. Staten ska inte försöka korrigera människors olikhet eller resultat av deras val.
- Liberalism - I princip ska utfallet (som nämnts i tråden) avgöras av flit, ansvarstagande, risktagande mfl faktorer som individen kan ta ansvar för. Medfödda olikheter bör kompenseras.
Just därför är arvsrätten inte oproblematisk ur ett liberalt perspektiv. Få institutioner skapar så olika förutsättningar som arv. De flesta liberaler tenderar ändå att accpetera/bejaka arvsrätt utifrån att man har dispositionsrätt över sina tillgångar när man lever. Man skulle därmed kunna utsträcka den till att uttrycka en vilja över hur de disponeras när man dör. Alternativt skulle människor försöka hitta sätt att överföra förmögenhet och egendom innan de dör. De flesta människor vill gärna också bygga upp något för sina barn och skulle den möjligheten tas bort skulle ett antal bra incitament ryka. Det finns alltså starka pragmatiska skäl för arvsrätten.
Man kan argumentera på ett likartat sätt ifråga om medfödda olikheter. En extremt långt driven utjämningsprincip (som en stenhård tolkning av Rawls) innebär att man aldrig ska sluta kompensera och att slutresultatet i stort sett blir en egalitär politik av socialistiskt snitt. En praktiskt tillämpbar liberalism måste därför på något sätt avgöra vad som är en acceptabel slutpunkt för utjämningen (dvs hur långt strävan att utradera medfödda olikheter ska sträcka sig).
Ett sådant försök görs av Dworkin, som tänker sig ett auktionsförfarande, där människor får bjuda på social trygghet genom att tala om hur mycket de är beredda att betala i skatt för olika former av social trygghet. Om jag minns rätt har de praktiska experiment som gjorts med detta gett vid handen att ett skattetryck på ungefär 1/3 upplevs ungefär som rättvist. Med en förnuftig fördelningsprincip för hur de pengarna används skulle detta alltså kunna vara ett mått på vad som är en rimlig utjämning.
Fortfarande är det emellertid svårt att åstadkomma rättvisa förutsättningar genom "a priori" resonemang. Liberaler tenderar därför också att omfatta marknadsekonomiska principer, som ett bästa sätt att allokera resurser i ett samhälle och därutöver korrigera dessa mekanismner i de fall de inte tar hänsyn till medfödda olikheter (eller olyckor etc).
CDFC tar även upp frågan om "vi" kontra "dem", alltså rika västvärlden och fattiga syd. Även det rör en brännande princip - likabehandlingsprincipen (lika fall behandlas lika och olika fall behandlas olika), som egentligen säger att vi har precis samma ansvar för att motverka lidande i Botswana som i vår egen familj. När principen formuleras tar de flesta den för given, men när den ska tillämpas är det få som är beredda att leva upp till dess krav. Men vi får säkert anledning att återkomma till den diskussionen.
Slutligen - ska man fördjupa sig i rättviseteorier bara inom liberalismen måste man också börja nysta i utilitarism kontra olika former av kontraktsteorier. Som framgått av inlägget är jag en varm anhängare av det senare. Men visst har utilitarister mycket att tillföra i en sådan här diskussion.
