Ateisternas barnsliga argument emot Gud...

Enklaste vägen mot upplysning tycks vara självbegrundande/självbetraktelse.

Den självbetraktelse jag föredrar är koncentrera dig på "jag är" inom dig. Den känslan som säger "jag är". Var ihärdig med detta och ge inte upp, och du ska till slut finna upplysning.

Ett annat sätt att göra det på. Sätt dig ner och slut ögonen. Fråga dig själv: "Vem är 'jag'?". Försök inte svara på frågan. Intellektet kan aldrig svara på frågan. Känn bara efter.

Ett grundläggande axiom givetvis. Jag har ingen anledning att betvivla att det jag upplever, känner och ser är verkligheten.

Men det är givetvis upp till var och en hur man ställer sig till denna extremt grundläggande fråga...

Vill du tro att det inte existerar någon objektiv verklighet skall du givetvis agera utifrån det... Vi ser dock få andra djur som verkar tvivla på detta.

Men jag vadslår gärna om huruvida du kan överleva ett hopp från en balkong på tionde våningen...

När allt kommer omkring är väl ändå gravitationen en social kontruktion (måste jag säga av vita, heterosexuella män?).

Wow, någon som försöker vara djup. Du kan inte veta att du finns, det enda du vet är att du tänker, du kanske är en simulering i ett datorprogram, etc. Allt detta är meningslöst att spekulera i då vi aldrig kan observa någonting utanför denna "dröm". Vi måste förutsätta att vår verklighet är verklig för att komma någonstans.

Fast det spelar mindre roll om det är verkligt, så länge mitt antagande att det jag upplever är verkligt producerar de resultat jag väntar mig så ser jag ingen anledning att ändra på mitt antagande.

Vi måste väl ändå, i vår diskussion av det som förefaller vara verkligt, utgå från att det som verkar vara också är?



Hahaha, sånt där flum har jag faktiskt pysslat med, utan resultat. Visst kan det vara en sjysst avslappningsövning att inte tänka, men några svar har det aldrig gett mig.
Nä, bättre än så får du nog göra

Det enda jag vet är att "jag är". "Jag är" är enorm. I "Jag är" rymms hela världen. Undersök "jag är" och du kommer finna vad jag försöker beskriva, men givetvis aldrig kan beskriva hela och hållet i ord.

Du har synpunkten att världen har skapat dig. Jag har upptäckt att "Jag är" projicerar hela världen. Innan "Jag är" är det enda som finns rent medvetande.

Det enda jag vet är "jag är". Att du anser att du inte kan veta att du är har ingen betydelse för mig. Jag spekulerar ingenting. Men faktum är att världen har en början och ett slut, och något som inte är bestående är inget annat än en illusion. Som ringar på vattnet.

I en dröm verkar också allt verkligt. Ska man då när man vaknar från drömmen anta att den var verklig?

Jag säger att allt du behöver göra för att komma till insikt är att koncentrera dig på den känslan av "Jag är". Om du tror mig eller ej har ingen betydelse.

"Jag är"? Eh... Vem är denna jättestarka kompis då?

Låter mest som:

http://en.wikipedia.org/wiki/Megalomania

Eller hört talas om antropocentrism? En mycket utbredd och primitiv (i nedvärderande betydelse) missuppfattning.

Jo, jag har läst en hel del gällande både hinduism och buddhism om det är det du försöker uttrycka.

Nej, jag brukar vanligtvis inse att drömmen inte är verklig så fort jag vaknar. Ofta även medans jag drömmer, s.k. lucid dreaming.

Men säg mig, din otroliga insikt, påverkar den på något sätt det du upplever? Händer det ibland att en släppt sten INTE faller nedåt? Och slutligen, hur kan du vara säker på att det du upplever stämmer?

Kan du inte veta

Den/det jag är. Den/det du är. Den/det som finns i allt.


Jag försöker inte uttrycka någon religion eller lära. Jag försöker uttrycka hur det är.

Det är det som är upplysning. Att inse att livet är en dröm medan man lever.


De insikter jag har fått påverkar mycket av det jag upplever.