The Deer Hunter

The Deer Hunter är ett mästerverk för att den återspeglar verkligheten på ett poetiskt sätt utan att på något sätt försköna den. Enligt mig är detta utmärkande för många andra bra filmer från samma årtioende (70-talet).

Deer Hunter är utan tvekan en amerikansk filmklassiker. Samtliga skådespelare gör fantastiska insatser och samspelet mellan dem är superbt. Detta är som sagt inte en film om vapen, krig och död. Detta är en film om karaktärsutveckling och hur personerna anpassar sig efter kriget.
Vissa anser att bröllopsscenen är alldeles för lång för filmens bästa, men personligen anser jag att den har en central del i filmens tema. Under bröllopet så kommer vi närmare personerna i filmen, vi lär oss känna dem och vi det känns nästan som om vi känner på på riktigt. Samma sak gäller scenen när de spelar biljard efter att ha varit ute och jagat. Nick dansar, de har kul och skrattar. Dessa scener är så verkliga och karaktärerna känns fängslande.

Att sedan se hur människornas liv slås i spillror av krigets verklighet gör verkligen ont. Steven blir av med sina ben och Nick tappar förståndet helt och hållet. Samtidigt försöker Michael hålla ihop gruppen men lider själv av skuldkänslor efter att ha lämnat Nick i Vietnam.

Filmen dräller av symbolik och en av de mest tydliga är när de spelar rysk roulette efter att de har blivit bortförda av vietnameserna. Även om rysk roulette inte försegick så försöker Cimino förmedla ödets totala makt över våra liv under krig.
Rätt som det är så träffas du av en kula från en kryppskyt och dör. Den totala hjälplösheten som vi inte kan bestämma över.

Eller ta till exempel när Michael kommer hem från Vietnam och åker upp i bergen för att jaga. När han har ett rådjur i sikte så lägger han geväret på axeln och skjuter. Men han skjuter upp i luften och rådjuret kommer undan oskadd. Eftersom att Michael har själv varit mitt i stridens hetta och blivit beskjuten så har han lärt sig att värdera livet mycket högre. Han vill inte skjuta eftersom att han känner medlidande för djuret, något han inte gjorde tidigare.

Jag kände definitivt inte att den var för lång (vilket jag aldrig gör när jag ser en bra film), och jag kunde förstå det mesta av symboliken i filmen, det som Andrei Rublyov skriver här. Och som sagt håller jag med om att filmen håller mycket hög klass, skådespelar-, foto-, ljud- och handlingsmässigt. Ändå blev jag inte alls speciellt berörd av filmen, och det är inte som jag försöker "spela Allan". Finns andra filmer som jag har blivit betydligt mer "berörd" av, men detta är inte en av dem.

Ska dock ge den en andra chans helt klart, för om så många som ni är skriver att den är helt fantastisk så måste jag bara ha missat något. =)

Tack för spoiler, tönt.

Vem sa hur det slutade sen?

Men Nick dör ju. OMG!


Provade se filmen en gång.... helvete vad tråkig den är.

Jag tror snarare att biobesökandet på 70-talet var större i Sverige än vad det är idag (mätt i biobesök per invånare).

Lol, ja, i dina DivX-utgåvor du ser på datorn ja. Dessutom är väl skälja bildkvalitén inte särskilt relevant. Mer viktigt är väl hur filmen är filmad.

Kuriosa:
Filmen gick fem år i sträck på Victoria (Götgatan, Stockholm).
När jag var liten gick jag förbi där ofta och undrade varför de aldrig bytte ut reklamskyltarna med De Niro i toppluva hållandes ett jaktgevär.

Haha, oj, sorry. Det här skulle postas som en egen tråd. Jag ber om ursäkt, mod, radera gärna..

Det är väl att vänta när folk diskuterar filmer med 29 år på nacken.

Helt rätt tråd att skriva i dessutom!


Deer Hunter är för övrigt fantastisk, alla skådespelare är verkligen gjutna och på topp. Instämmer verkligen i allt Andrei Rublyov skriver.

28 days later? .

Du är i fel tråd mannen http://www.flashback.org/showthread.php?t=405493

Filmmusiken till The Deer Hunter är fanemej det vackraste jag hört (delat med cannibal holocausts theme).

http://www.youtube.com/watch?v=G7iJC0VfxX4