"Tandläkarmordet" på Drottninggatan, sthlm 1962, kakelugnsmordet

Den gamle tandläkaren Robert Aspelin hade mycket riktigt skrivit ned om fallet i banktrappen där Rodius knuffat honom. Han hade också skrivit "icke baktrapp" om fallet som ofta skrevs på servetter och dylikt. Aspelin var en mycket speciell figur med trasiga nerver som ofta skrev ned saker i hans vardag. Han beskrev ofta hur han skulle snåla och undvika "plåtmänniskor" som ville honom ont på olika sätt.

Bland det mest fascinerande i historien är att bankjuristen Rodius slog ihjäl Aspelin hemma i sin lägenhet på Drottninggatan och sedan styckade liket och eldade upp det i kakelugnarna. Rodius räknade med att alla spår skulle försvinna eftersom huset skulle rivas. Hans familj stod vid tillfället i begrepp att flytta ut permanent till herrgården.

Om Aspelin inte hela tiden fört anteckningar om konstiga saker hade polisen aldrig fått upp spåret efter Rodius. När Rodius sedan erkände mordet, trodde polisen först inte på hans berättelse om hur det hela hade gått till. Eftersom "mordhuset" vid den tidpunkten hade rivits, fick polisen leta upp ett annat hus med kakelugnar av samma typ och elda en griskropp, för att kunna se att det faktiskt var möjligt att elda upp ett människolik på det sätt som Rodius gjort.

Mycket fascinerande mord som närmast låter som en deckarintrig. Hade Aspelin inte haft för vana att närmast maniskt göra förvirrade anteckningar hade det kunnat bli det perfekta brottet.

Leif GW har väl dragit upp detta flera ggr som ett exempel på ett väldigt svårt fall... har för mig att han skrivit om det också.

Jag har för mig att det var planerat att göra någon sorts svensk långfilm om det hela en gång i tiden, men av det blev ju intet.

Efter mordet skämtades det rått: "Vänd er till Handelsbankens notariatavdelning och ni blir eld och lågor."

Är det någon som vet hur normalt? Fick han anställning, hade han kvar familjen, hur bemöttes han av folk?

Det kan inte var så länge sedan han dog - när var det?

Rodius dog 2007, var då i 95-årsåldern. Vad jag vet återgick han till ett relativt normalt liv med arbete osv. Det sägs att hans dotter hade en god relation till honom och törs jag lita på mitt minne gifte han även om sig efter avtjänat straff.

Delar av familjen bytte också det ovanliga efternamnet. Detta var taget och ursprungligen hette familjen Eriksson.

Grannarna till honom bemötte honom vänligt och det är ju ens fråga om om dessa kände till vad deras vänlige gamle man till granne hade gjort.

Påminne ju om herre med viss förkärlek för spetsad saft...

Uppgiften jag har är att han var gift med samma kvinna både före och efter händelserna, ända in i döden också.

Angående bemötandet från omgivningen måste ju folk vetat vad han gjort. Mordet är ju ett av de mest omtalade i svensk kriminalhistoria och som jag förstår namngavs Rodius offentligt i ett tidigt stadie. Eventuellt redan vid häktningen.

Vill minnas att jag läst eller lyssnat på historien om den här klassikern i Aftonblaskans serie om "Brotten som skakade Sverige". Vill minnas att den var ganska bra, till skillnad från tidningen i övrigt.

För övrigt är nog det mesta av vikt kring händelseförloppet redan sagt. Rodius ville leva ett liv han inte hade råd med och finansierade det hela med att förskingra pengar av den förmögne och nervklene tandläkaren. Rodius ska också, har jag för mig, haft någon sentimental koppling till Hessle gård, om det var på sin egen eller hustruns sida vågar jag inte säga, men han köpte och renoverade till överpris och redan där borde kanske någon reagerat. Även om Rodius lyfte en tämligen god inkomst lär Hessle varit långt utanför hans liga, dessutom ägnades det pengar åt lyxkonsumtion till en grad som inte var rimlig för en lönearbetare.

Så började fasaden rämna, ytterligare renoveringar krävdes på Hessle. Tandläkarens pengar började sina och obehagliga frågor började dyka upp i dimmorna kring Wilhelm Rodius. Återstod mord eller att se fasaden rämna i skam, skilsmässa, frihetsstraff och att förlora Hessle gård. Och Rodius kunde mycket väl kommit undan, om nu inte tandläkaren haft för vana att skriva förvirrade iakttagelser kring sitt liv, som ledde polisen till hans mördare.

Text från internetsajt.

"Robert Aspelin en pensionerad tandläkare bodde i en liten etta på Brantinggatan 49 på Gärdet. Han hade inte levt något lyckligt liv utan det blev problem med nerverna. Han bodde hemma hos sin mor tills hon dog i slutet av 30-talet, då fick han ärva en avsevärd förmögenhet. Arvet drog till sig både bra och dåliga vänner och pengarna började rulla på krogen. I mitten på 40-talet var pengarna slut och Aspelins nerver var så dåliga att han blev intagen på Beckomberga sjukhus i ett par omgångar. Han fick slutligen diagnosen "Schizofreni" men ansågs inte behöva sluten vård.
En gammal studentkamrat, direktör Ludwig G stötte i slutet på 40-talet Aspelin. Han tog sig an Aspelin, hjälpte honom med jobb och pengar.
Aspelins syster Signe dog januari 1961 och hade testamenterat mesta delen av sina tillgångar till brodern., så nu var han på grön kvist igen. Banken som förvaltade pengana rådde honom att bara ta ut avkastningen, och tillsammans med pensionen skulle han klara sig gott på det.

Vintern 1962 skulle det bli 50-årsjubileeum för Aspelins och hans studentkamrater. Den som skötte arrangerandet var Ludwig G. Festen skulle gå av stapeln i slutet på maj. I april tyckte Ludwig G att det var dags att repetera visorna så han försökte få kontakt med Aspelin. Han besökte lägenheten och skrev brev och bad honom ringa. I slutet av maj gick Ludwig G och en god vän tillsammans till polisen och förklarade situationen. Men polisen tyckte det var för tidigt att agera. Aspelin var en skygg person.
Robert Aspelin kom aldrig till festen på Hasselbacken. Vid midsommar ringer en kvinna som kände honom till Ludwig G och frågar om han viste var Robert fanns. Hon hade drömt att Robert låg död i ett badkar. Ludwig G kontaktade på nytt polisen, och nu blev Aspelin anmäld försvunnen.
Så småning om utsågs en "god man" till den försvunne. Den gode man var en kvinna-fru Dolk. I januari 1964 började fru Dolk göra en utredning i syfte att klartlägga Aspelins tillgångar. Fru Dolk och Ludwig G besökte juristen Vilhelm R på banken. Denne meddelade till deras häpnad att Aspelins konton på banken var tömda. Aspelin hade tagit ut alltsammans i olika omgångar innan han försvann. Efter detta besked gick fru Dolk till polisen, och nu drogs en riktig utredning igång. Vid genomgången av Aspelins bohag fanns inga tecken på att han hade tagit ut stora summor pengar. Polisen begärde alla handlingar från banken men juristen Vilhelm R krånglade och fördröjde ärendet till slut kom en bunt kvitton på de uttag Aspelin hade gjort i banken. Polisen misstänkte genast att kvittona var delvis förfalskade. Den 7 juli 1964 hämtades bankjuristen till förhör. Ganska snart erkände Vilhelm R att han hade förskingrat Aspelins arv som inte var 75 000 utan 290 000. Efter en tid erkände han även mordet på Aspelind. Han hade planerat det under en längre tid. Så han slog ner honom med en knölpåk och styckade kroppen i badrummet och eldade upp den i de 4 kakelugnarna som fanns i lägenheten där han bodde."

Sajt: http://www.granli.nu/mord7.html