Någon mer som upplever att comedown på detta ämne nästan alltid karaktäriseras av extremt obehagliga vågor av bodyload (hela universums tyngd på ens axlar samtidigt som det känns som någonting levande och onaturligt vill komma ut ur kroppen) och vad som ibland känns som epileptiska anfall (blixtrar till i huvudet, spasm-artade ryckningar, ofrivilliga rörelser)?
Detta obehag har iofs varit det allra mest givande med ämnet eftersom det fått mig att inse varför människan tar sin flykt till Gud under extrem stress (min efterhanda tolkning av vad som hände här:
(FB) 4-HO-MET: En glimt av himlariket och helvetet.), bland andra uppenbarelser, men så fort trippen börjar gå ur kroppen känns det rent fysiskt som att jag håller på att dö.
Eftersom jag vet att man oftast inte dör av psykedelia är jag inte särskilt orolig mer än just när dessa 30-60 minuter av känslan infinner sig och det är aldrig heller något som överskuggar charmen med allt som händer tidigare i trippen men någonstans kommer jag alltid till det ögonblicket då jag tänker: "fan, jag hade helt glömt bort hur fysiskt påfrestande och metafysiskt ångestframkallande 4 ho met är" och förbereder mig för en period av horribelt lidande. Det blir även också alltid mentalt påtagligt att jag leker med kemikalier och det får mig ofta att önska att jag tagit t.ex. svamp istället.
Mer kortfattat, någon som känner igen det jag beskriver och har metoder för att lättare ta sig igenom, eller snarare för att bättre kunna bli klokare av, den "av högre makter bestraffande" delen av trippen? Samt, är detta vanligt även vid användandet av andra psykedeliska substanser såsom psilocin eller LSD? 4 ho met är fortfarande det enda psykedeliat jag har erfarenhet av men har använt det ett tiotal gånger nu under loppet av många år och har fortfarande många doser kvar så alla tips angående hur man får ut så mycket som möjligt av upplevelsen uppskattas!