Är kärleken precis som i filmerna?

Jag är tyvärr helt oförmögen att känna kärlek. Känslan infinner sig helt enkelt inte. Däremot kan jag få ut mycket av att se andra förälskade par. Den saknad jag eventuellt skulle känna efter egen kärlek täcks in bra genom att jag kan glädjas åt andra. Jag får helt enkelt mitt behov tillgodosett genom att betrakta andra - min inlevelseförmåga är det inget fel på.
Dock har jag alltid undrat över hur det känns. Hur beskriver man kärleken?
Det är ett ofta återanvänt ämne i filmens värld där kärleken oftast beskrivs som ett smått galet tillstånd där allt är möjligt, lyckan är total och världen krympt till att endast omfatta de två älskande, där lyckan är total....
Jag tror jag kan föreställa mig hur det är, men frågan är om det är så på riktigt också. Är det skillnad på den upplevelse som förmedlas via film och den i verkligheten? Ja, självklart, kan man tycka - film är alltid fiction och det mesta är förskönat.
Hur ser i så fall kärleken ut i den riktiga världen?

du tror att du är oförmögen att känna kärlek, varför är det så? kärlek finns inom alla. har du nånsin känt dig glad för någon annans skull? eller har du någonsin önskat att en person ska vara lycklig? klart som korvspad att du kan känna kärlek.
kärlek är inte så komplicerat, det blir bara komplicerat när vi ska försöka analysera allt...du är nog inte ensam om dina tankar. det är ju som du säger, många får en bild av kärlek genom tv-rutan...falska föreställningar genom att observera hur andra beter sig. media pumpar ut veckans sex-tips...familjeråd...relationsterapi med aftonhoran...fyfan alltså. vi behöver inte läsa i nån jävla tidning eller gå i terapi halva livet för att lära oss känna kärlek. kärlek är mitt framför näsan på oss allihopa, vi är så jävla blinda bara...ajja, "känslo-moment" över, kärlek till dig broder.

Det är egentligen lite dumt att vi har ett ord som förklarar olika känslor. Förälskelse är en funktion som är till för att skaffa barn. Av dom observationer jag gjort så är det en väldigt flyktig känsla som ibland bara varar nått år. Därefter brukar det övergå till någon annat. Passar man med personen kommer man att stanna och få utbyte av relationen. Passar man inte så tar det slut.
I filmens värld är paren förälskade för alltid. Det tror jag inte är fysiskt möjligt. Någon kemikalie i hjärnan borde ju ta slut förr eller senare.

Kärlek i film, är väl oftast en uppdiktad kärlek.
Så vore jag dig skulle jag inte lägga för mycket energi på det som visas.

Även om det ser ut att vara på just det sättet, så är det lättare att gå till en själv och hur man känner i olika situationer.

lite reflektionsmatriell:http://www.flashback.org/showthread.php?t=547712

Sen inte sagt att alla har samma utgångsläge, men om du törs läsa mellan raderna, kanske du hittar något som passar dig

För att citera mig själv:

Under början av 1800-talet upptäckte en av Immanuel Kant inspirerad fysiker elektromagnetismen. Hans namn var Hans Christian Ørsted. Att denne Ørsted var kantian nämner jag mest i förbigående som en intressant anekdot, för det jag tänkte skriva om är uttrycket “opposites attract” eller “motsatser dras till varandra” som myntades i ungefär samma veva. Varje läsare känner ju till att en negativt laddad magnet dras till en positivt laddad sådan, så principen stämmer ju åtminstone för just elektromagnetismen. Måhända stämmer den mycket bättre än somliga är införstådda med, då elektromagnetismen är den kraft som har störst inverkan på inte bara mänskligt liv utan existensen som sådan. Naturligtvis är det ju gravitationen som håller hela solsystem i sina banor, men elektromagnetismen håller samman materien på subatomär nivå. Det blir inte svårt att förstå varför uttrycket “opposites attract” blev så populärt, men å andra sidan är det ju inte många av oss som tänker på fysik när vi hör det. Vi tänker snarare på kärlek och relationer människor emellan, inte sant? Psykologin var inte sen att kidnappa devisen, men i kärlekens kontext blir den grundligt falsk på gränsen till det motbjudande. Ändå är det något som var och varannan människa yttrar ibland, nästan som i förbigående, som vore det en självklar sanning. Gräset är grönt och himlen är blå; två plus två är fyra och motsatser dras till varandra. Lyckligtvis lyder inte mänskliga relationer under samma princip som elektromagnetismen. Vi attraheras verkligen inte av människor som är våra motsatser, och att betrakta känsloliv såväl som värderingar som determinerade processer finner jag rent ut sagt vansinnigt. Enligt den just nu populära men religiösa idén om “attraktionslagen” rör det sig förstås om en de facto fysisk kraft som vetenskapen ännu har att upptäcka. Här talar man istället om en kraft där lika poler attraherar varandra, snarare än motsatta. Filmen “The Secret” har ju vunnit en stor och lättlurad skara beundrare.

Gång på gång kommer ämnet kärlek upp på dagordningen i filosofiska debatter. Till slut nöjer man sig med förklaringar om att kärlek antingen bara är en biologisk signal för att bejaka fortplantning, eller också är den ett godtyckligt knippe känslor med ursprung i hormoner och sinnesstämning. Det är ju inte så att man väljer vem man blir kär i? Det är ju inte så att kärleken är rationell? Det är ju inte så att man kan styra över sina känslor? Jovisst, man väljer vem man blir kär i, men inte på samma sätt som när man står och velar mellan två filmer i hyrbutiken. Man väljer sina värderingar, och känslorna kommer sedan automatiskt när man möter någon som motsvarar dem. Därför följer också att kärleken är rationell, och att man kan styra över sina känslor. Om man å andra sidan inte har uträttat detta ibland väldigt krävande förarbete, då kan det förstås tyckas omöjligt att kontrollera sitt inre känsloliv. Man står som sagt inte på plats och överväger huruvida man skall bli förälskad i någon eller ej, för så fungerar det ju inte. Känslor är inte en dörr som man kan öppna och stänga vind för våg, men det betyder ju knappast att de för den skull är godtyckliga och omöjliga att behärska. Tvärtom: tanke föregår känsla. De är produkter av grundläggande värderingar (såvida vi nu talar om kärlek och inte känslan av smärta när man slår sig på tummen med en hammare). När allt kommer kring är faktiskt kärlek en värdering i sig självt, snarare än en känsla. Känslan av att vara kär är en av flera effekter denna värdering skänker oss, när vi möter någon som motsvarar den. Jag inser att det ligger nära till hands att identifiera kärleken som den känslan, eftersom den kan vara överväldigande och gripa oss med ett närmast euforiskt rus. Därav idén om hormonerna, förstås, och under detta rus är man kanske i ärlighetens namn inte så motiverad att ifrågasätta eller analysera det. Ur intet tycks denna deus ex machina av lycka framträda, och då är det förmodligen inte ens första impuls att börja rationalisera och kontemplera. Man vill bara ägna sig åt njutningen och tackar ödets försyn som kommit med den. Tyvärr - eller kanske i längden lyckligtvis - är det inte ett konstruktivt sätt att tackla frågan.

Att kärlek är en värdering har jag konstaterat, så nu återgår jag till detta med att motsatser sägs dras till varandra. Det innebär ipso facto att motsatta värderingar känner ömsesidig attraktion, men så är det ju inte. Jag som värderar mitt liv och min lycka kommer aldrig att bli kär i någon som uppenbarligen inte värderar detsamma, vare sig det gäller mitt eller hennes eget liv, min eller hennes egen lycka. Minns att värderingar är elementära; när man värderar en god måltid eller ett gott sällskap är det ju följder av andra och mer grundläggande värderingar. Man kan alltså inte tala om motsatsers attraktion inom kärleken, bara för att ens partner tycker mer om Brahms än om Bruckner (och frågan “Lieben sie Brahms?” implicerade ju en ren krigsförklaring mot slutet av 1800-talet, då man ställdes mot väggen ifråga om vilket läger man tillhörde: Brahms beundrares eller Bruckners). För egen del ställer jag mig på Brahms sida, men det gör det ju inte omöjligt för mig att älska någon som uppskattar Bruckners musik mer. Det är en falsk dikotomi, och det rör sig om en förskräckligt ytlig värdering. I grund och botten är det förmodligen så att vi bägge värderar den själviska njutning vi erfar när vi lyssnar på vår respektive musik, så vi är inte alls varandras motsatser när allt kommer omkring - tvärtom till och med. Men jag kunde inte älska någon som föraktar njutningen i sig. Varför? Därför att jag har rannsakat mina värderingar introspektivt. Jag har valt dem noga, till det bästa av mitt omdöme, och känslan av kärlek är en direkt följd av dem. Jag blir inte förälskad “vid första ögonkastet”, vilket också är en omöjlighet i sig självt. Man kan förstås erfara känslorna av kärleken vid första ögonkastet, men det händer inte om man gjort det introspektiva förarbetet med värderingarna. Det kan kanske tyckas som att man förlorar en underbar känsla på kuppen, men det är faktiskt ett ganska inskränkt och i slutändan felaktigt sätt att se på saken. För hur många misstar inte känslan för kärleken självt, och hur många blir inte tillsammans med den där personen som föraktar livet och lyckan snarare än älskar dem? Det banar vägen för sorg och brustna hjärtan, för ett kantstött självförtroende och kanske till och med psykiska besvär såsom ångest och liknande. Minns att det inte finns några externa lösningar på interna problem. Dilemman av det här slaget måste lösas inifrån, och det här är den metodologi jag rekommenderar för sådana lösningar - i bästa fall är det ju möjligt att lösa problemen innan de uppstår.

http://www.equil.net/?p=293

Kärlek är vad man gör den till, jag tycker kärlek innehåller stora grader av (förverkligad) fantasi, nostalgi och skådespel. Man vänjer sig vid dessa föreställningar och hjälper ömsesidigt till att skapa den relation man sedan väljer att beskriva med ordet kärlek. Ofta betingas man i processen och när den tar slut känner man att man tappar kontroll och avsaknad av tidigare accepterade självklarheter, vilket gör att man känner sig miserabel vid t.ex. ett uppbrott, eller en svår tid för förhållandet.

Så ja, jag tror kärlek existerar, men endast som en föreställning i våra huvuden (men vad är inte det?) -- vissa är bättre än andra på att fantisera bara.

Sedan ska det inte förnekas att man kan känna tillgivenhet till människor man levt med under en längre tid, men detta ser jag som lojalitet mer än någoting annat.

även att jag stundtals känner att allt jag vill göra är att spendera min kvarvarande tid med min kvinna. så vet jag inte om det är kärlek jag känner. Tycker inte känslan har en konstant utan den är precis så man upplever den. Stundtals tycker jag det kvittar men andra vill jag bara slita sönder mitt hår frusta gråta pga avsaknaden av hennes närvaro.

För mig är den inte det i alla fall.
Allt jag kännt är ett fåtal dagars ganska svag attraktion till någon, ett fåtal personer vid olika tillfällen. Jag är nog inte den mest känslomässiga så nog kan vissa med ihålig hjärna känna sig nästan som det i filmerna ibland uttrycks, men det är nog ganska ovanligt vad jag har uppfattat.

många förknippar kärlek med att vara förälskad, kär eller attrahaherad av någon, är det så? visst det är ju också kärlek, jag tycket det är liiiite mer än så...att göra uppoffringar, visa medkänsla, göra något osjälviskt m.m tycker jag är kärlek. försöker inte se det som ett ord som beskriver känslor utan mer symboliskt för vad som driver oss framåt, för människor tillsammans och allt det där gulliga ni vet.

det mesta som går i motsats till att hata och vara själviskt faktiskt.

Ja, för mig. Ja jo, det är ju en version men lite jobbigt att vara kär i en av samma kön eller liknande trevlighet då om man menar den definitionen och använder ordet kärlek.

missuppfattning, kärlek till familjen är inte samma sak som att vara kär i familjen, det vore ju incestuöst!! men kärlek är det

Om man uttrycker det så, du har rätt. Fast jag tror ändå att en del kan missupfatta det i alla fall.