Den stora tråden för råd gällande relationer, intresse, flirt m.m.

Idag ska jag på min lilla träff istället! Vi ska tydligen bowla efter hennes jobb och sedan blir det väl att äta något efteråt, blir säkert jättetrevligt tror jag Hon är rätt skojjig att hänga mig också!

Vad ska ni alla andra hitta på i helgen? Några dejter inplanerade för folket?

Träffade en tjej som jag pratat med på bussen här för ett tag sedan, vi var på promenad och allt gick bra och det var trevlig stämning. Det var väl en första date ser jag det som.

Problem!?
Jag kysste henne inte i slutet när vi sa adjö, nu i efterhand tror jag hon ville att jag skulle göra det. Hur reparerar/hanterar jag situationen bäst? Höra av mig imorgon och fråga om en andra date, typ film hos mig och verkligen visa intresse eller?

mvh
beanz

Det är en tjej jag skulle vilja lära känna bättre (jag är kille) utan att nödvändigtvis bli tillsammans med henne på sikt. Hur fan ska jag gå till väga för att hon inte ska misstolka mina avsikter? Jag tänker inte säga det rakt ut eftersom jag inte vet, vill se vart det leder helt enkelt.

Behöver lite tips och motivation för att lyckas glömma en tjej. Vi är rätt bra vänner och även fast jag vill ha henne så vet jag att det inte kommer bli så. Problemet är att hon går i min klass, så lite svårt att förtränga så det skulle jag behöva lite hjälp med.

Det är liksom inte så lätt att bara släppa det när man går i samma klass och är "tvungen" att kommunicera, inte friskt att bara totalt ignorera även om det skulle vara mest effektivt. Sen pratar vi en del över sms också, vilket inte är så smart egentligen men dum som man är har man svårt att låta bli.

Lite hjälp i PM skulle vara sjukt uppskattat, måste få in i skallen att det inte kommer bli vi.

Jag känner mig som ett känslomässigt vrak med slutkörda tårkanaler efter nattens händelse. Vad jag nu skulle behöva är tips om hur jag ska ta mig upp till ytan igen från mitt bottenlösa hål.

Här kommer världens jobbigaste historia...

Det hela började för ungefär två år sedan när jag började i den högskola jag fortfarande går i. I samma klass började en kille jag ganska fort gick och kärade ner mig totalt i. Då hade han tjej, så det var helt enkelt att bara sätta band på sig själv och ignorera de känslor som skrek i kroppen på mig så fort han dök upp. För några månader sedan tog det plötsligt slut mellan honom och hans flickvän (något som hände väldigt abrupt). Vid det här tillfället hade jag nästan lyckats släppa tankarna på honom och satt på ett café med en kille jag dejtat ett par gånger. Precis då fick jag ett sms från en vän om att det var slut mellan mitt crush och hans tjej. Då kunde jag inte längre ignorera mina känslor som genast bubblade upp igen. Ganska fort gjorde jag klart för dejten att det inte skulle bli "vi".
Sedan den dagen försökte jag flera gånger ge små patetiska vinkar åt mitt crush att jag gillade honom. Feg som jag var vågade jag aldrig säga något rakt ut och jag blev allt mer desperat av att få något slags tecken från honom, eller bara ett rakt nej.
Vi hängde ganska mycket tillsammans genom vårt kompisgäng på ett fyra-fem-talet personer. Festade, hängde, såg på filmer, spelade massvis med bordsspel och hade kul.

Det känns fel att påstå att vi inte någonsin hade någon "connection", för visst fanns det något. Annars skulle vi väl inte haft de långa utdragna "stirrtävlingarna" eller de "awkward moments" så fort vi lämnades ensamma för någon minut då jag fick kämpa med att bita mig i tungan för att inte slänga ur mig något riktigt patetiskt. Han måste ha märkt de sprängladdade vibbarna från mig.

För några veckor sedan fram till igår har vänner peppat mig att bara ta mig i kragen och berätta för honom. Så efter att ha haft en otroligt rolig dag igår som slutade med att vi festade och drog ut på krog ställdes jag plötsligt mot väggen efter att patetiskt nog ha retat gallfeber på honom.

"Varför gör du det här?" undrade han smått desperat där vi stod och slet i varsin ända av hans halsduk (VAD FAN SYSSLADE JAG MED?!?!)

Då släppte jag halsduken och steg fram och kysste honom på kinden och halsen. Sedan slog det mig vad jag precis gjort och då lade jag benen på ryggen och sprang till en annan del av krogen.

Då letade han upp mig och frågade ut mig. Jag berättade allt (hur jag dreglat efter honom i två år, vilket fick hans haka att falla). Han förklarade att han visst lagt märke till mig och mina vinkar. Att han nog gillade mig, men inte på det sättet. Sedan kommer jag ihåg att han sade något om att "det inte är så det fungerar" (denna fras repeteras gång på gång i mitt huvud).

Efter en stund när orden tog slut gjorde jag något jag väldigt sällan gör inför folk (då menar jag väldigt väldigt sällan) och det var att gråta. Jag satt på golvet med ansiktet i händerna och grät. Han satt bredvid och tröstade. Efter några långa minuter (med känslan av att min värld bara rasade samman) fick jag ett stort behov av att bara åka hem och gräva en grav i sängen. Ett panikerande hat byggdes upp inom mig. Jag hatade hans existens, min egen idioti, hans tröstande hand som strök mig över håret, tårarna, världen, livet och mest av allt min förbannade förälskelse.

Såklart jag var generad och kände mig som världens största idiot. Jag hade ju nyss blivit "friendzoned"! Något som man skämtat om och bara läst om på nätet och skrattat åt...det här var ju inte det minsta kul. Nästa gång jag ser ett friendzone-skämt på nätet kommer jag att börja gråta.

Med hjälp och tröst av en vän tog jag mig genast hem. Väl hemma rasade jag ihop innanför min dörr och grät...länge. Jag har inget minne av hur jag tog mig till sängen, eller hur jag lyckades byta om till mjukiskläder. (Tydligen hade jag frusit, eftersom jag hade tagit på mig sockor - dessa var olika färg. Jag hade dragit på mig mjukisbyxor, men trosorna hade jag tydligen trampat av med jeansen och strumpbyxorna som alltsammans låg på golvet bredvid sängen.)

Hela dagen idag har jag legat i sängen och haft djup ångest som förmodligen kommer uttrycka sig i magsår om jag inte lyckas sluta. Jag vill aldrig lägga min fot i skolan igen och jag vet helt enkelt inte hur jag ska plåstra ihop mig. Då och då börjar jag gråta på grund av minnen som dyker upp i huvudet och jag önskar det fanns en delete-knapp så att slapp tänka på alla dessa minnen.

När ska detta eviga elände ta slut?

Hjälp mig. Snälla. Hur går jag vidare?

// ett friendzonat vrak

Efter att ha börjat en kurs hos arbetsförmedlingen så har man hamnat i en grupp med ett antal andra.
Har varit där ett par veckor.
Det är en sån där obligatorisk grej så man går inte dit av vare sig intresse eller vilja och oftast genomsyrar det en bitter stämning, så kommunikationsnivån är inte vidare hög.
Men mitt i allt så har jag stött på en tjej i gruppen som är lätt att prata med, gärna kikar och frågar vad man håller på med, har en riktigt skön personlighet och självklart ser hon riktigt bra ut.
En person som jag verkligen vill lära känna.

Men det är ett par saker som jag tycker är jättesvårt, jättejobbigt och någonting som jag inte har en aning om.

Första tanken är kommunikationen överhuvudtaget. Det är ingen stor grupp och även om alla är bittra och bara vill därifrån så blir det lite mer personligt.
"Skit i vad andra tycker och gör vad du vill" är väl säkert den första tanken som kommer upp, men det är inte riktigt så enkelt. Men den har jag klurat ut, hon går alltid åt samma håll som mig på lunchen, en bra bit också, där är mitt läge... men vad ska man öppna med?

Den andra är läget. Verkar det billigt att visa intresse på en sådan plats? Jag har alltid varit låst på att situationen, läget och omgivningen måste vara rätt för att det ska passa. Lite naivt och barnsligt kanske, men så har jag varit. Man kommer inte heller ut i sina bästa dar av att komma ifrån arbetsförmedlingen, man känner sig otillräcklig.

Sen den tredje och kanske viktigaste punkten, som kanske påverkar alla frågeställningar, är att hon bor ensam (separerad) och har en unge som hon har veckovis. Det har jag inga som helst problem med.
Men det kanske är meningslöst i och med det?
Ska man kanske ha det bättre ställt först när det är ett barn inblandat?
Om det spelar roll så är hon 25-30 och ungen vet jag inte.

Det är säkert konstigt skrivet och låter konstigt, men jag har alltid haft lite utav tvångstankar vad det gäller att vara till besvär och situationen är lite utav en kaka på kaka.
Jobbigt/tråkigt läge och att verka påträngande.

Ondaparabolen som hjälpte mig ska få några små ord tillbaka om det nu hjälper dig

Att redan börja hitta massa negativa bitar är väl inte så onormalt, är man osäker så blir det automatiskt så. Det jag tänker på är att försök att hitta något positivt i detta. Ett litet sandkorn kanske kan vara det enda som krävs för att du ska kunna få fram cement till att bygga något med.

Du undrar vad du ska öppna med. Något som dök upp direkt i min hjärna var att du kan väl fråga om du får sitta här (om jag förstår detta rätt så sitter ni någonstans och äter lunch vilket är ditt läge i dina ögon) om alla hårstrån på ditt huvud står rätt till så säger hon troligtvis ja på din fråga. Därefter kan du ju dra upp något som du känner är värt att tala om. Kan vara kanske om något föredrag/föreläsning ni lyssnade på nyligen så kan ni sitta och prata om det. Något litet intresse verkar hon ha för dig så hon borde ju sitta kvar och snacka med dig.

Ifall du tänker att det är "fel" så kommer det att vara "fel". Vad är det som hindrar dig ifrån att visa ett intresse för henne? Visst jag kan hålla med om att platsen kanske inte är den bästa men man får ju tänka positivt. Om du inte kan väcka ett intresse på den plats ni träffas mest på hur har du då tänkt att kunna få ut henne på fika eller liknande?

Tredje punkten vet jag inte vad jag ska skriva på helt ärligt. Det får du utgå från vad som känns bäst. Tänk lite mer på detta så kommer du nog att få svaret.

Som sagt tänk lite mer på det och det är alltid skönt att få kunna skriva av sig här på relationsakuten. Jag har alltid lyckats att se ur en annan synvinkel när jag läser det jag har skrivit än när jag har haft alla tankar i huvudet, man blir låst på något sätt. Men ja du får helt enkelt gå efter vad som känns bäst inifrån din kropp.

Vet inte om jag hjälper dig så mycket, jag gav ju endast mina tankar på ditt "problem" så jag behöver ju inte ha rätt

Hur gick det för dig då?

Själv har jag tyvärr inte haft någon möjlighet att kunna gått ut denna helgen, tyvärr. Får se om det blir något nästa helg.

Någon annan som fått doppa sin karamell pinne i någon trevlig myshåla under denna helgen då?

Jag träffade en kille i november. Vi har det roligt när vi ses, har bra sex, han är omtänksam och på många sätt är han en mr right för mig. Jag gillar honom verkligen. Men jag känner mig lågprioriterad och det gör mig ledsen. Pratade med honom om att jag vill ses oftare och då sa han att han ansåg att i ett seriöst förhållande är det lämpligt att ses i snitt 1,5ggr/vecka. Kan tillägga att vi båda jobbar mycket övertid, men detta är för lite för mig i ett seriöst förhållande. Känner att det inte blir så mycket samhörighet eller att vi går framåt i relationen. Jag lever ett aktivt liv och sitter inte hemma ensam och deppar men det gör mig ledsen att inte prioriterar mig mer. På sätt och vis känner jag mig mer ensam nu än när jag var singel. Tips på hur jag ska hantera det hela?

Hur tänker en kille som man haft en sexuell relation med, det vill säga - inget seriöst med. vill återta kontakten när man ses igen efter 1 år ?

Vad hände när vi sluta ses?

1. Han påstår jag har för starka känslor, Jag upplever inte detta. Jag är inte kär i honom utan jag tycker om honom, finner honom attraktiv men såg inte min framtid med honom eftersom vi inte gick in i det.

2. Han gör mig med barn. Fastän jag går på p-piller.

3. Efter mycket tänk och prat så fattar jag beslutet att göra abort. Vi är inte tillsammans och vi hade knappast planer på att bli.

4. Efter aborten, bryts kontakten.

5. Han går vidare och träffar tydligen en tjej han blir tillsammans med i några månader. (Nu är det slut).

6. Jag träffar en kille som jag halvt som halvt är tillsammans med, men det funkar inte och jag bryter det för att gå vidare i mitt liv, mår väldigt dåligt och ska inte utsätta mig själv för energitjuvar.

--------------------------------------------
Vad händer?

Vi ses ute. Han är glad över att se mig. Antagligen full och ja kåt på mig eller på vilken brud som helst, vad vet jag? Han berättar för mig hur fin och vacker jag är osv. Men att han inte är kär i mig. Men hur gärna han vill gosa med mig?


Jag känner mig något överkörd då jag inte uttryckt mina känslor här, och vem säger att jag någonsin varit kär? Jag har aldrig sagt det och känner väl att jag heller aldrig varit det.
Kär är jag i en människa jag träffar och vill dela mitt liv med, tycker om däremot det gör jag i killar jag väljer att ha sex med flera gånger men inte ser min framtid med.

Man undrar lite hur en sådan här person tänker och känner själv.
Killar skulle ni gå tillbaka till en "kk" liknande relation med en tjej ni gjort gravid och går runt och tror är kära i er? Det låter ganska korkat för mig att säga att ja... om man inte känner något själv? jag kan inte släppa detta eftersom jag vet vi kommer ses igen och jag vet att jag inte har något problem med honom i nuläget förutom att jag blir förvirrad hur han egentligen tänker och hur han agerar?.

Han är inte kär i dig och är antagligen mest intresserad av att sexa.

Hej! Är lite kluven angående en tjej. Kan inte riktigt sätta fingret på om jag är in the friendzone eller om även hon känner att det är mer än vänskap.

Vi båda jobbar på samma arbetsplats och har väl känt varandra i snart två månader. Det vill säga att det är en relativt ny vänskap. Jag får konstant höra hur rolig jag är enligt henne. 1-3 gånger dagligen uttalar hon sig om min "perfekta humor" (och jag måste erkänna att jag briljerar på humorfronten när jag pratar med henne), hon skrattar verkligen åt ALLT jag säger. Hon tyckte att vår gemensamma humor var så perfekt så hon frågade lite skämtsamt om vi inte kunde bli bästisar för någon dag sedan, så det är uppenbart att hon gillar mig, men det är i vilken mån jag är ute efter att få veta... Min stil får jag också massa positiva kommentarer på flera gånger i veckan och likaså tycker hon att jag är väldigt smart. Hon är väldigt duktig på att ge komplimanger, och gör det dagligen.

Utöver det så är det väldigt mycket småflörtande. Man touchar varandra på rygg/höft när man knallar förbi varandra på jobbet och kramas gör hon gärna. För någon vecka sedan var hon borta från jobbet 2-3 dagar och när hon kom tillbaka smög hon upp bakifrån och kramade om mig och berättade att hon hade saknat mig. Hon berättade att hon brukar kolla jobbschemat veckor i förväg för att se om hon jobbar samma timmar som jag.

Vi spenderar också lite tid tillsammans utanför jobbet. 1-3 dagar i veckan hittar vi på något på hennes initiativ oftast. Gym, promenad, lunch eller fest etc. Igår var det festande, hemma hos henne dessutom. Självklart ska jag som inte kräkts på 2-3 under en fylla och ännu sällare däckar lyckas åstadkomma begge delarna. Hon var väldigt mån om att jag skulle bli full kan jag lova, hon bjöd och bjöd och bjöd och bjöd. När jag väl däckat har jag fått berättat att hon gång på gång försökte väcka mig och hon var väldigt missnöjd med mitt tillstånd. Hon ska också ha raggat lite smått på mig under kvällen enligt mina vänner men det är inget jag minns. När jag väl ska gå hem så ska hon ha blivit besviken/ledsen. Och kvällen slutar med att hon hånglar med min vän och sedan däckar även hon. DÖDSÅNGEST! Så jävla klantigt att bli så svinigt väck när man har guldläge att lägga in de klassiska fylleraggningarna som brukar leda till det ena och det andra. Har hatat mig själv hela dagen för att jag drack så mycket så jag torskade henne den kvällen till en annan kompis.

Idag skulle vi egentligen ha träffats och gått på en loppis tillsammans med hennes bästa vän/roomie men de valde att istället stanna hemma och äta pizza med hennes roommates pojkvän. Hon har vart allmänt off i vår facebook konversation idag dessutom - Detta gör mig lite fundersam. Vem prioriterar soffhäng med sin roommate (som man ändå spenderar tid med dagligen) före att gå ut i det fina vädret med någon som man är intresserad av? Jag personligen vill ju spendera varje ledig minut med någon som jag gillar, och jag skulle inte prioritera löka med vänner före en flirt. Vill hon inte träffas längre på grund av att jag börjar bli för mycket? Detta beteende har jag dock upplevt hos andra tjejer och jag får väl finna mig i att inte alla prioriterar som jag.

Något annat som gör mig fundersam på om jag är friendzoned är att hon en gång när vi var ute och promenerade så knatar hon in på apoteket för att förnya sina p-piller. (Som tur var hade de nuvarande gått ut, så det pekar ju på att hon inte ligger runt). Men vem tar med sig en flirt in och köper p-piller? Jag hade inte gjort det i alla fall, men hon är dock väldigt öppen om sexrelaterade ämnen och skämtar mer än gärna om sin "torka" den senaste tiden, så det kanske inte var någon biggie för henne?

Jag vet att hon har jättebra killkompisar som hon gärna umgås med, vilket inte är så vanligt i dagens samhälle. Är jag påväg att bli en av de?

Notera att jag är bakfull, lite extra blödig för att jag gick miste om henne igår och har ett pajat självförtroende från ett tidigare förhållande. Jag kanske undermedvetet letar spår som tyder på att jag än en gång kommer gå tomhänt, petad och sårad.

Hur som helst, jag gillar verkligen den här tjejen. Möjligtvis den bästa jag har träffat. Hon är så go' och härlig på alla fronter. Så hur ska man gå vidare? Med tanke på att vi jobbar tillsammans är det svårt att bara kasta sig ut och berätta läget. Blir man då petad måste man ju i princip säga upp sig på grund av all skam man skulle utsättas för var dag. Kan man smyga in någon metafor för "jag gillar dig" i ett samtal som ändå är ganska lättolkat som inte sabbar min karriär?

Och tror ni hon är intresserad av mig utifrån den lilla (dåliga) sammanfattning jag har kokat ihop? Eller är det helt kört att försöka få ihop något utav denna hittills så fina vänskap?

Kram.