Citat:
Ursprungligen postat av Mellbergan
Skulle vilja dela med mig av en historia om en släkting till mig på julmiddagen för ett par veckor sedan. Julmiddagen som var en stor sammanslutning av släktingar till mig som förövrigt är är en trevlig/skön släkt med vanligtvis god stämning inom sig.
Denna släkting som vi kan kalla Per är en man i 30-års åldern. Per är en jävligt skön kille enligt min mening. Killen har ett bra sinne för humor, är ödmjuk och helt enkelt jävligt skön att vara med. Jag kan faktiskt säga att han lite har varit som en förebild för mig under min uppväxt. Han har ett bra jobb, bil, lägenhet, vänner och lever ett helt normalt liv bortsett från en sak:
Kvinnor vill helt enkelt inte ha honom. Jag nämnde i ett tidigare inlägg i denna tråden att släktingarna alltid brukar fråga mig när jag ska ta med mig en tjej/hur det går med tjejerna. Detta frågande drabbas också Per av, fast i en ännu större utsträckning. Observera att dessa släktingar inte frågar detta för att vara elaka, utan för att dem faktiskt vill se personen i fråga med en partner.
Så där sitter vi under julmiddagen och äter våran julskinka. Givetvis kommer släkten in på diskussionsämnet om hur det går för dem yngre släktingarna med sina flick- och pojkvänner. Jag ser redan där på Per, som annars brukar vara en väldigt glad och positiv människa som pratar om det mesta. Börja stirra ner i bordet med ett mycket sorgset ansiktsuttryck. Jag lägger också märke till att han börjar krama sin gaffel med sin hand vädligt hårt, så hårt att han bara kan sett stjärnor i ögonen. Det såg verkligen brutalt ut för honom att sitta där medans detta ämne samtalades över julmiddags-bordet. Givetvis kommer även frågan tillslut till Per. Om när han för första gången ska ta med sig en kvinna som han kan visa upp för släkten. Som den sköna personen han ändå är drar han först ett skämt om att hon för tillfället befinner sig i bakluckan i bilen men att hon nog ändå kommer senare, med glimten i ögat såklart. Detta för med sig ett gott skratt från släkten.
Sedan ställs frågan återigen. Då, för första gången säger han med en mycket sorglig och allvarlig ton som jag aldrig tidigare hört komma från honom: "Efter alla dessa år som ni frågat mig denna ständiga fråga om och om igen, inser ni inte att jag inte lyckas få någon kvinna att attraheras av mig?". Det blir helt knäpptyst, sedan säger någon vänlig själ till honom att det inte borde vara svårt att få någon kvinna att gilla honom. Då han är så social, glad och utåtriktad. Per ger mycket dystert till svar att om fallet vore så att någon kvinna skulle gilla honom för den han var: Skulle han redan sitta här med en fru och egna barn vid sin sida. "Tro mig käre släktingar, jag har gjort allt i min makt för att hitta någon, men det går helt enkelt inte. Jag börjar till min stora besvikelse inse att jag tydligen inte duger som partner för en kvinna". Efter detta går Per ut med tunga steg ut att ta lite luft. Dem flesta släktingar sitter kvar helt chockade och kollar på varandra. Jag gick sedan förbi fönstret. Där ser jag honom, bara stå där ute, kollandes ut mot skyn med en tår rinnandes på kinden. Han såg verkligen förbannat olycklig ut.
Mår inte alls bra över detta. Har faktiskt aldrig sett han så. Per borde få ett hederspris för den enormt bra fasad han ändå hållt dessa år. Men tillslut, klarade inte ens han att hålla det inom sig. Och det värsta av allt, är att det han mest gillar i hela sitt liv, är barn. Och så blir en sån som honom barnlös.
Jag förväntar mig inte några tips av er för Per. För att det är tyvärr fruktansvärt svårt att säga vad han ska göra annourlunda. Han är verkligen en underbar människa. Ville mest bara upplysa er, att det faktiskt finns många ensamma män där ute. Som rent ut sagt har ett jävligt stort hjärta, men ändå är ofrivilligt singlar(Per är inte det enda exemplet jag känner). Trots att de både är helt normala till utseendet och till sättet. Om du anser dig passa dig in i kategorin: Normal man men ändå ofrivilligt singel. Ska du fan inte tro att du är ensam om detta. Det kan helt enkelt vara riktigt svårt. Sen vad det beror på att så många normalt funtade män ändå inte "duger" kan man bara spekulera i. Själv tror jag att denna tråden faktiskt kan ha något finger med i spelet.
Personligen skulle jag bara vilja säga till dessa män som i grunden är helt normalt funtade, både socialt och utseendemässigt(Detta gäller även kvinnor som känner sig helt normala men ändå inte lyckas hitta någon. Dock är ni med allra största förmodan inte lika många som dessa männen är): Lycka till, och då menar jag verkligen det.
Denna släkting som vi kan kalla Per är en man i 30-års åldern. Per är en jävligt skön kille enligt min mening. Killen har ett bra sinne för humor, är ödmjuk och helt enkelt jävligt skön att vara med. Jag kan faktiskt säga att han lite har varit som en förebild för mig under min uppväxt. Han har ett bra jobb, bil, lägenhet, vänner och lever ett helt normalt liv bortsett från en sak:
Kvinnor vill helt enkelt inte ha honom. Jag nämnde i ett tidigare inlägg i denna tråden att släktingarna alltid brukar fråga mig när jag ska ta med mig en tjej/hur det går med tjejerna. Detta frågande drabbas också Per av, fast i en ännu större utsträckning. Observera att dessa släktingar inte frågar detta för att vara elaka, utan för att dem faktiskt vill se personen i fråga med en partner.
Så där sitter vi under julmiddagen och äter våran julskinka. Givetvis kommer släkten in på diskussionsämnet om hur det går för dem yngre släktingarna med sina flick- och pojkvänner. Jag ser redan där på Per, som annars brukar vara en väldigt glad och positiv människa som pratar om det mesta. Börja stirra ner i bordet med ett mycket sorgset ansiktsuttryck. Jag lägger också märke till att han börjar krama sin gaffel med sin hand vädligt hårt, så hårt att han bara kan sett stjärnor i ögonen. Det såg verkligen brutalt ut för honom att sitta där medans detta ämne samtalades över julmiddags-bordet. Givetvis kommer även frågan tillslut till Per. Om när han för första gången ska ta med sig en kvinna som han kan visa upp för släkten. Som den sköna personen han ändå är drar han först ett skämt om att hon för tillfället befinner sig i bakluckan i bilen men att hon nog ändå kommer senare, med glimten i ögat såklart. Detta för med sig ett gott skratt från släkten.
Sedan ställs frågan återigen. Då, för första gången säger han med en mycket sorglig och allvarlig ton som jag aldrig tidigare hört komma från honom: "Efter alla dessa år som ni frågat mig denna ständiga fråga om och om igen, inser ni inte att jag inte lyckas få någon kvinna att attraheras av mig?". Det blir helt knäpptyst, sedan säger någon vänlig själ till honom att det inte borde vara svårt att få någon kvinna att gilla honom. Då han är så social, glad och utåtriktad. Per ger mycket dystert till svar att om fallet vore så att någon kvinna skulle gilla honom för den han var: Skulle han redan sitta här med en fru och egna barn vid sin sida. "Tro mig käre släktingar, jag har gjort allt i min makt för att hitta någon, men det går helt enkelt inte. Jag börjar till min stora besvikelse inse att jag tydligen inte duger som partner för en kvinna". Efter detta går Per ut med tunga steg ut att ta lite luft. Dem flesta släktingar sitter kvar helt chockade och kollar på varandra. Jag gick sedan förbi fönstret. Där ser jag honom, bara stå där ute, kollandes ut mot skyn med en tår rinnandes på kinden. Han såg verkligen förbannat olycklig ut.
Mår inte alls bra över detta. Har faktiskt aldrig sett han så. Per borde få ett hederspris för den enormt bra fasad han ändå hållt dessa år. Men tillslut, klarade inte ens han att hålla det inom sig. Och det värsta av allt, är att det han mest gillar i hela sitt liv, är barn. Och så blir en sån som honom barnlös.
Jag förväntar mig inte några tips av er för Per. För att det är tyvärr fruktansvärt svårt att säga vad han ska göra annourlunda. Han är verkligen en underbar människa. Ville mest bara upplysa er, att det faktiskt finns många ensamma män där ute. Som rent ut sagt har ett jävligt stort hjärta, men ändå är ofrivilligt singlar(Per är inte det enda exemplet jag känner). Trots att de både är helt normala till utseendet och till sättet. Om du anser dig passa dig in i kategorin: Normal man men ändå ofrivilligt singel. Ska du fan inte tro att du är ensam om detta. Det kan helt enkelt vara riktigt svårt. Sen vad det beror på att så många normalt funtade män ändå inte "duger" kan man bara spekulera i. Själv tror jag att denna tråden faktiskt kan ha något finger med i spelet.
Personligen skulle jag bara vilja säga till dessa män som i grunden är helt normalt funtade, både socialt och utseendemässigt(Detta gäller även kvinnor som känner sig helt normala men ändå inte lyckas hitta någon. Dock är ni med allra största förmodan inte lika många som dessa männen är): Lycka till, och då menar jag verkligen det.
Åh fy fan! Det där är ju jag! Det är ju fan precis så som jag har det. Och då vill jag inte ta ifrån något från din släkting. Men vi är fan på samma stadie. Den här texten var skrämmande. Nu är jag inte 30 men det känns som det här kommer hända mig tillslut. Min släkt ställer samma frågor och jag skämtar bort dem jämt! Dessutom tror det att jag "vill" vara singel och leva ensamt.
Underbar text, men på något sätt skrämmande.
