Den stora tråden för råd gällande relationer, intresse, flirt m.m.

Mitt dilemma är olycklig kärlek, och om jag trots allt ska förmedla mina känslor till tjejen det gäller även om hon troligtvis inte är intresserad av mig på det sättet?

Jag är så olyckligt kär att jag dom senaste veckorna har vaknat flera gånger per natt i smärtsam svartsjuka. Har tvingat mig själv att somna om och glömma...

Hon har själv en relation på avstånd med en kille som hon är sjukligt kär i (hon har inte sagt det till mig personligen, men till andra). Men det verkar vara lite on and off från hans sida (främst då pga avståndet och att han är omogen till sättet, vilket hon inte är).

Det gäller en arbetskollega. Hon är tio år yngre än mig (hon är ca 20 år och jag ca 30 år). Vi pratar, skämtar, mejlar etc varje dag. Vi jobbar bara några bord bort från varandra och vi har ofta ögonkontakt över borden. Jag har förmågan att få henne att skratta, och när hon gör det så känns det som om jag ska spricka av glädje.

Men hon är charmig och vänlig mot andra också. När någon annan får henne att skratta så gör det ont i mig. Jag vet, det är fel, jag vill inte tänka så...

Det är oftast jag som initerar chattandet under arbetstid (det handlar nog främst om hennes arbetsplikt), men hon svarar alltid. Och träffas vi ute på kontoret så kommer hejandet nästan alltid först från henne. Plus leendet. Plus den uppriktiga nyfikenheten kring mig som person och vad jag gör...

Hon har aldrig uttryckt något som skulle kunna tolkas som kärlek gentemot mig, men hon har sagt saker i stil med att hon gillar mig som person, och när det exempelvis anordnas Afterwork så har hon sagt saker i stil med "Jag följer bara med om du är med".

Frågan alltså, ska jag berätta för henne vad jag känner även om hon är kär i en annan? Kan jag föreslå en fika och avdramatisera det som en fika mellan två vänner/kollegor om hon ser det som en ovälkommen invit?

Edit: just åldersskillnaden ser kanske ut som ett stort hinder, men det är få som tror att jag är över 25 år gammal. Dels ser jag yngre ut, dels så har jag fastnat i någon slags ungdomlig rebelliskhet, så på det planet är vi jävligt likställda. -Det är snarare jag som tipsar henne om den senaste undergroundmusiken...

Jag känner igen mig i en hel del i det du beskriver.

Vår ålderskillnad är inte så stor och kvinnan jag åtrår har, vad jag vet, inte någon annan. Vi jobbar också på samma ställe, dock inte på samma kontor även om vi gör det då och då, men framförallt rör vi rör oss i samma korridorer, fikarum, mötesrum.

Hon är den som söker upp mig även om jag söker upp henne i mestadels jobbrelaterade saker och hon är den som skämtar med mig. Hon har också uttalat något liknande som du beskrev men hon har aldrig egentligen uttryckt att hon är intresserad av mig på riktigt.

Det där med hejjandet (och, i mitt fall, speciellt vinkandet) och leendet stämmer exakt i "mitt fall" också. Jag har inte sett henne "köra samma stil" med andra manliga jobbarkompisar, dvs skämta och bli fysisk. När jag och några andra manliga jobbarkompisar stått och "hängt" nånstans och hon kommer gående så är det mig hon söker upp med blicken, hejjar och vinkar till. Ändå vet jag inte om jag ska våga att "ta steget". Vi går där och har riktigt kul på jobbet och triv med varandra, men... Finns där något mer???

Om det för dín del inte finns ett uttalat hinder (läs pojkvän) så förstår jag ärligt talat inte vad, förutom blyghet som hindrar dig från att fråga henne om en dejt.
För min del vet jag att hon älskar en annan, och däri ligger dilemmat.
Jag vet inte, hon kanske rent av blir irriterad om jag säger det till henne?
Samtidigt så är ju mina chanser iaf något lite lite större (om än minimala) om jag låter henne veta... Och sedan å andra sidan igen så riskerar jag ju att tappa den där avkopplade vänskapsrelationen om jag säger något.

Om det hade funnits en tvekan hos henne angående sin kärlek till den där killen så hade jag redan frågat, men jag vet ju att hon närmast är salig dom gånger hon får träffa honom.

Jag går ärligt talat sönder snart om jag inte får säga något till henne.
Så, ja, jag vill ju egentligen. Men när jag målar upp scenariot för mig själv så slutat det alltid med att hon blir arg och undrar vad hon ska ha den vetskapen till. Sedan ska hon försöka lappa mitt hjärtekross med någon slags påklistrad medkänsla. Typ erbjuda en kram. Och det är för övrigt med det scenariot som jag vaknar kallsvettig flera gånger per natt.

Hur dumt är det att säga att man "gillar" någon som man ändå vill vara vän med även om personen i fråga inte "gillar" än tillbaka?

Är tyvärr så att jag har blivit väldigt bra kompis med en klasskamrat som bor granne med mig som jag samtidigt har känslor för.

Skulle det vara helt åt helvete dum att säga/skriva att jag gillar dig och vill vara vän med dig även om du inte känner samma sak? (Dock är jag nog för feg att säga detta till henne face to face. men men, Flashback ge mig råd!

Inge dumt alls, om du inte säger det så kommer du ångra att du inte gjorde det senare i livet.
Tror många som varit i ungefär samma sits någon gången men som inte klara av att säga det, som nu sitter och funderar ibland på vad som skulle kunna hänt om man hade vågat säga det.

Även om hon inte gillar dig tillbaka,så kommer hon med all säkerhet bara bli glad och möjligtvis generad utav det. Sen så får du tänka på att hon kanske tänker exakt samma sak om dig. Bara att köra!

Har fått ett angenämt problem bestående av studieresa och flörtig kassörska på Ica. Fick för mig att fråga henne om något onsdagsnöje i byn, jovisst det finns visst en sportbar. Träffade henne idag igen och hon kände tydligen igen mig, frågade om hockeyn och hon fnissade lite (kanske är jag som är dum men detta tycker inte jag hör till professionell artighet) så jag antar att hon på nåt sätt är intresserad. Jag känner mig själv, hon är flickvänsmaterial till utseendet och dessutom har hon en väldigt charmig dialekt.
Jag har ingen aning om vad hon heter, ålder eller om hon är singel. Av hennes utseende att döma är nog många efter henne och att hon sitter i kassan bidrar säkert ännu mer till det.
Hur tänker en tjej från en småstad? Är killen som bor i en större stad långt bort intressant? Något utöver det vanliga? En biljett till ett bättre leverne?

60 mils skillnad tar ju lätt död på många besöksmöjligheter och bara distansen gör det omöjligt att försöka påbörja en flört, men jag vill!

Kommer i alla fall göra en sak, om hon jobbar imorrn. Lägger en lapp med mitt nummer bland sedlarna, kan ju inte skada lixom. Bara att hoppas

Hejsan! Jag har hållt på med en tjej som jag tycker om jätte mycket i ungefär fyra månader. Tidigare när vi snackade känslor så berättade jag för henne att jag hade känslor å så för henne men att jag nog inte var kär. Detta var för kanske en å en halv månad sedan.

För ett par dagar sedan snackade vi och då berättade hon att hon nog inte heller var kär i mig, så vi tog beslutet att lägga ner det vi höll på med men ändå hålla dörren öppen för varann ett par veckor.

Nu till min fråga, det känns så sjukt tomt å jag har insett att jag kanske hade starkare känslor för henne än jag trodde, och undrar om det skulle ge nånting å kanske verkligen försöka hitta varann i låt säga en månad å ifall det inte känns bra ge upp det då å inte nu??
Vi känns nämligen så bra för varann å det känns fel å ge upp allt så lätt efter bara ett samtal om det.

Får gärna rapportera oss om hur det gick med lappen sen
Sen det du var inne på med storstad och intresse kan mycket väl stämma. Dock så får du inte utstråla något liknande som "Hej jag är från sthlm, är som du kanske förstår lite bättre än folk här. Vill du ligga?" men de tror ja du förstår. Finns dock en hel del fina nötskal som säger så har jag märkt. Lycka till med kassörskan

Exakt de du sa här, borde du säga till henne.

Det verkar vara kört, hon jobbade inte idag. Lämnar hålan imorrn. Blir att skumma igenom Facebook mm men det känns ju mer eller mindre omöjligt när man bara har utseende att gå på

Hej! Det finns en tjej som jag är intresserad av, men jag har verkligen ingen aning om hur hon känner för mig. En gång bjöd hon hem mig när hon var ensam hemma. Det var första gången jag var hemma hos henne och vi hade enbart haft kontakt via telefon innan dess, under sommaren. Vi känner varandra bra, vi har gått i samma skola och bor i samma område dock. Hon tände ljus, hade på musik och vi kollade film och jag gick hem först efter klockan 03. Vi hade inte sex, inget hångel heller. Hon är nykterist, så jag var osäker på hur långt jag skulle våga gå.
Jag var såklart hur glad som helst dagen efter, kände att mitt liv var på väg att ändras och tänkte att nu vill hon nog gå ut på dejt eller bio. Till min förvåning nobbade hon och vi har inte träffats alltså sedan jag var hemma hos henne, vilket är över en månad sedan.
Vi hade fortfarande en del kontakt via sms, det är 4/5 gånger som jag tar initiativet - hon är också väldigt seg med mobilen, men det mot alla, det har jag fått bekräftat.

Jag skrev i ett sms att jag tyckte att vi borde ses oftare - det tyckte hon också och efter det skickade hon sms två dagar irad - det har aldrig hänt, max ett sms i veckan på hennes initiativ alltså.
Testade då igen att bjuda ut henne, gick inte denna gång heller. Här började jag skita i henne och fick naturligtvis inga sms från henne. Efter mer än en vecka skickade jag sedan ett lycka till, hon skulle ta körkort - hon verkade jätteglad över att få sms:et och frågade hur jag mådde etc.
Sedan när hon kom hem igen frågade jag hur det hade gått och då visade det sig att hon inte hade gjort uppkörningen än. Tre dagar senare skickar hon sms "Förresten, jag glömde att säga att jag tog körkortet". Det intressanta här var att jag frågat henne under helgen och hon skrev detta mitt i veckan och då hade hon alltså tagit körkortet på måndagen(!). I somras så nobbade hon också ett biobesök, för hon hade så mycket att göra innan hon skulle resa bort. EN VECKA INNAN.
Nu har hon rest bort IGEN!

Behöver råd, vad ska jag göra och hur tolkar ni det? Hon vill alltså träffas ibland, men aldrig när jag vill.

Snacka på lite i den takten och försök få igång en dejt, den gången så trycker du henne vare sig hon vill det eller inte och sen efter det får ni se hur ni ska gå vidare.