Den stora tråden för råd gällande relationer, intresse, flirt m.m.

Tänker jag rätt eller fel? Överreagerar jag?

Jag och en kille "A" är nära kompisar och ligger även med varandra ibland. I vintras, när jag dejtade en annan "B", sa A att om det inte funkade för mig och B så ville han att vi skulle försöka tillsammans. Det funkade inte med B, men inget hände med A heller. Vi pratade om det lite vid nåt tillfälle och då sa A att han var rädd att jag inte var över B och sen var det inte mer med det. I förra veckan sa han en sak som fick mig att fundera på det igen och jag skickade ett sms till A som var lite förhållanderelaterat. Nu i förrgår träffades vi och A drog upp smset och vi började prata om våra känslor till varandra osv. Vi kom fram till att vi var båda intresserade av att försöka, men det finns en sak som gör det svårt vilken vi har lite svårt att påverka själva.

Det hela lämnade mig förvirrad så vi pratade både senare den kvällen, och under gårdagen då vi sa att vi skulle prata mer igårkväll. Han skulle höra av sig men gjorde aldrig det. Jag skickade även ett sms till honom som han inte svarade på. Idag var jag då lite irriterad på honom, han hörde inte av sig som han sagt att han skulle - och i vad jag anser, ett rätt viktigt ärende. Idag stöter jag på honom och först så är han ovanligt tyst och tillbakadragen, sen får jag höra att han ska resa iväg med en annan tjej och några andra människor i helgen. Detta får jag veta precis när han är på väg bort så jag hinner inte riktigt reagera.

Vi har kommunicerat lite via sms sedan dess och slutsatsen är väl att han inte tycker att han har gjort något fel medans jag tycker att om man är intresserad av att ha ett förhållande med någon så reser man inte bort med någon annan och att det visar att han inte är speciellt intresserad av att försöka. Samtidigt som jag vet att vi inte har lovat varandra något eller egentligen är skyldiga varandra något så tycker jag att vi så pass bra vänner att en diskussion om att försöka oss på ett förhållande är inte direkt jämförbart med att dejta någon okänd.

Det hela låter säkert lite fjortisaktigt men vi är båda runt 25-30 och jag skulle behöva lite feedback - normalt sett är han den jag diskuterar saker med!

Ny i den här delen av forumet..


Men hursom, ska försöka fatta mig kort.

Har rätt nyligt avslutat ett relativt destruktivt förhållande och jag känner mig väll egentligen redo att slänga mig upp på hästen igen. Jag och min syster skämtade i förbifarande till en bekant om att de borde styra upp en blindate åt mig, sagt och gjort, fick ett sms om att de gärna vill ha med mig på midsommarfesten och att de ordnat in 10-15 singelkillar som jag skulle få träffa, herregud.

Nu vet jag inte riktigt hur jag ska reagera, kul att de fixar smörgåsbord åt mig, men jag är verkligen jätteblyg och vet inte riktigt vad.. Så nästa helg så kommer jag alltså att äntra ett harem av singelkillar och jag kommer vara som en tyst grå mus. Vad fan? Hur ska jag komma över min blyghet? Vad ska jag göra? Tänk om _INGEN_ är intresserad? Känner mig smått stressad... Ja jag kommer ju dricka alkohol men det hjälper sällan..

Ta med fler singelbrudar så blir det en singelfest.

Njä alltså jag kan ju inte bjuda in folk när det inte är min fest.
Skulle iofs kunna kolla med dem som håller i festen om jag skulle kunna ta med mig en polare!

De flesta växer ifrån sådant beteende förr eller senare. Iaf om man utgår ifrån mina personliga erfarenheter, men alla är ju olika. Du kan ju alltid testa med att göra lite "pr" för ert förhållande. Att helt enkelt aldrig dölja för någon att du är upptagen osv. Det är en ganska stor turnoff ifall man träffar en annan brud som är intressant. (turnoff på deras sida alltså). Man lockas lite mindre ifall den andra parten är helt ointresserad helt enkelt.

Fick aldrig något svar på frågan jag ställde tidigare men den är väl inte speciellt aktuell längre. Det är nu så att våra konversationer har avtagit lite grann.
Nu senaste tiden har hon inte tagit initiativ till att påbörja någon konversation utan det har varit jag som skickat nåt sms och då kan hon snacka mycket och hur länge som helst.
Det jag undrar är varför tar inte hon något initiativ till att starta en konversation?

Snälla flashbacks relationsråd hjälp en socialt handikappad människa.

Ett ex hör av sig efter mer än 4 månader via mail på facebook och ber om ursäkt för att personen betedde sig konstigt senast man råkade stöta på personen. Ursäkten var "förvirrad"
Hur normalt är detta på en skala 1-10? :S

Jag har blivit fruktansvärt kär i en tjej jag aldrig pratat med. Jag har sett henne lite på stan och så (bor i ett litet samhälle) och kollat mycket på facebook. Blir alldeles varm när jag ser henne. Problemet är bara att jag inte vågar ta kontakt. Jag har tänkt att jag ska adda henne på MSN och börja där, eller gilla nån av hennes bilder på facebook. Men det går inte. Tänk om hon nobbar mig?

Hjälp mig. Hur ska jag göra?

Låter som h*n saknar dig och vill träffas=gratis knull!

Hejsan.
Träffade en tjej via en kompia på Metaltown
När jag såg henne i ögonen så sa det bara BAM! så var jag kär. Har gått runt med en klump i magen i princip en vecka nu. Kan inte tänka på andra tjejer förutom henne.
Vi har i princip samma intresse för musik och samma musiksmak. Problemet är att jag är så jävla blyg så jag vet inte hur jag ska gå vidare med det här
Har inte hennes nummer, har dock addat henne på facebook,har chattat lite. Hon bor också i en annan stad ca 10-20 mil ifrån min. Men buss och tågförbindelser är kanon bra så det är inget större problem.

Vet liksom inte hur/vad jag kan säga till henne för att få igång en diskussion. På själva metaltown var det inga problem men då hade jag dragit några öl innan och då är jag inte alls blyg längre utan nästan mer översocial

Känns lite dumt att bara skriva "tja, ska vi träffas nån gång" då vi egentligen inte har känt varandra så länge.
Jobbar på annan ort hela sommaren så kommer inte ha möjlighet att träffa henne förens augusti när jag återvänder hem igen

Är inte den bästa på jorden att beskriva saker men hoppas att ni förstår.

Tjenare flashback, tänkte höra om någon med lite livserfarenhet (eller inte, du vet) kan hjälpa mig ur ett teenage-dilemma: ( )
Killen jag är intresserad av:
1. Har jag träffat tre gngr under två veckor, men givetvis (för det är så jag umgås) som "vänner", eller det är inget vi har diskuterat. Vi kände varandra lite även innan, men umgicks inte ensamma.
2. Ger mig kommentarer som "vilken utstrålning du har", för att senare under dagen säga "det jag dras till hos tjejer är utstrålning".
3. Pratar ibland som för underhållningsvärdet om tjejer han har varit med.
4. Smsar bara för att snacka.
5. Är jävligt snygg och rolig, plus att vi har en tension som nästan kan vidröras mellan oss, så jag har lust att... iallafall hångla upp människan!

Frågorna är:
1. Är han intresserad av detta?
2. Hur stöter man på någon så att det är uppenbart men inte obehagligt?

Hej fb.

Jag är en kille som är 15 år, och jag har stora problem i livet(enligt mig) Jag kan böra med att jag hatar mig själv, inte bara för mitt utseende men även för min personlighet, och om man gör det så går det ju inte så jätte bra med tjejerna. Så jag har inte nån gång varit ensam med en tjej . och jag anser inte att jag är den där ''nördiga'' typen som inte får tjejer. Visst jag har varit på fester och strulat med några tjejer, men då var både jag och hon fulla:s Och jag vill verkligen hitta en fin tjej som är snäll och rolig. och varje gång jag är med mina kompisar så tror(är ganske säker på) att dom tycker att jag är konstig och udda och då undviker dom ofta att vara med mig. Sen kommer vi till den andra delen, Min mamma och pappa är extremt överbeskyddande på så sätt att jag får inte vara ute längre än 11 på helger och jag får inte sitta vid datorn nästan någonting. Dom ser mig som det svarta fåret, för jag har en tvillingbror som är vältränad, snygg, har nästan MVG i alla ämnen i skolan håller inte på med något olagligt. sen kommer jag och är ganska tjock har G i alla ämnen och har åkt fast för att jag var full, snatteri 2 ggr, graffiti 1 gång. Så därför anklagar mamma mig direkt om det saknas pengar någon stans eller om det är något som har hänt. Det som känns jobbigast är att jag har väldigt dåligt självförtroende och det beror mest på att jag tycker att jag är tjock, och min mamma brukar ganska ofta säga saker om att jag är stor, klumpig har hull på magen osv, det dåligaste minnet av detta är när jag var 5 år och hade födelsedags kalas, vi hade bjudit hela vårat dagis på tårta och när vi skurit upp en bit var så ska jag ta en kaka till, men då säger min mamma att jag ska tänka på min mage. Sen sitter jag där och kollar på min brorsa och mina kompisar när dom äter flera omgångar tårta och kakor. Ni tycker säkert att det var inget speciellt men det har tagit på mig hårt. Jag skrev detta delvis för att jag vill ha råd men även för att jag inte har pratat med någon om det.

Vad ska jag göra för att tycka att livet är kul?


ignorera alla stavfel tack.