Tycker du bäst om den boken? Den är ju inte direkt spännande. Dvärgen är ett mästerverk. Jag gillar när han smyger upp till fursten dotter och kidnappar kattungen och skär halsen av den
Nej, vad som sker är att
fursten leds av Dvärgen att ertappa det sovande unga paret i hennes säng, och halshugger ynglingen vilket uppvaknande gör dottern Angelica (~Julia) katatonisk, senare apatisk och slutligen verserat självmördad (~Ofelia). Dvärgen nämner apropå Angelicas chocktillstånd endast i förbigående “den där gången då jag skar huvudet av hennes kattunge.”
Dvärgen utkom 1944, men en episod möjligen likare din beskrivning finns i Musils 3 kvinnor [1921—]1924 (på svenska 1957).
Citat:
Ursprungligen postat av Tompalizer
Den är mycket läsvärd. Skildrar hat på ett annorlunda vis. Intressant att se en dvärg, som är en halvmänniska, definiera mänskligheten som snuskiga och omoraliska männirkor när han själv suktar efter att döda.
I mina ögon läsvärd mindre av egen hävd än som killars gångbara alternativ (hellre än, vad det verkar, Guillous Ondskan) skolans pliktpekade ingång till litteratur eller åtminstone bildfri läsning.
Dvärgen kan tydas som människornas samvete, vilket framgår av hans uttalanden att han hatar men aldrig älskat, kanske inte kunnat göra det och (efter Fiammettas död) aldrig förstå kärlek, samt följande nyckelstycke ur slutet:
Citat:
Giftorm!
Det är sant att jag blandade till giftet, men vem befallde mig att göra det? Det är sant att jag gav don Riccardo döden, men vem var det som önskade hans död? Det är sant att jag gisslade furstinnan, men vem tiggde och bad mig om att göra det?
Människorna är för svaga och upphöjda väsen för att själva kunna utforma sitt öde.
Dvärgen är det för mig sämsta jag läst av Lagerkvist, frånsett enstaka lyrik. Det känns som om en efterapande författare prickat in hans ton men inte reson.
fursten leds av Dvärgen att ertappa det sovande unga paret i hennes säng, och halshugger ynglingen vilket uppvaknande gör dottern Angelica (~Julia) katatonisk, senare apatisk och slutligen verserat självmördad (~Ofelia). Dvärgen nämner apropå Angelicas chocktillstånd endast i förbigående “den där gången då jag skar huvudet av hennes kattunge.”
Det sker också.
Piccolino skar halsen av kattungen som prinsessan hade när hon var liten
Sedär ja, tack för rättelsen! Alldeles i början (brödtextens sida 10 av 160 ungefär, i en utgåva här) finns den passage som jag glömt:
Engång smög jag mig in till henne [prinsessan Angelica] när hon låg och sov med sin förhatliga kattunge bredvid sig i sängen och skar av huvudet på den med min dolk. Sen slängde jag ut den på avskrädeshögen nedanför slottsfönstret. Jag var så rasande att jag knappt visste vad jag gjorde. Det vill säga, jag visste det mer än väl, jag utförde en plan som sedan länge grott i mig under de vedervärdiga lekstunderna i rosengården. Hon var otröstlig när hon märkte den var borta, och när alla sade att den förstås var död blev hon liggande sjuk i en okänd feber en lång tid, så att jag gudskelov slapp att se henne på länge. När hon sen kom upp till sist måste jag förstås så mycket mera höra på hennes sorgsna berättelse om hennes älsklings öde, om det obegripliga som hade hänt. Ingen brydde sig om på vad sätt katten försvunnit, men hela hovet var ett slag uppskrämt över några oförklarliga blodstänk på flickans hals, som mentes kunna tydas som ett dåligt varsel. Allt som kan uppfattas som något slags varsel intresserar dem alldeles förfärligt.
Den är, särskilt med det omedelbart föregående som här exkluderats, ett rentav viktigt stycke. Snyggare komponerat än skrivet, med dvärgens redan så tidigt i berättelsen störande överdrift i & om egna känslor (syftesenligt i sig, men alltför överdrivet av Lagerkvist); och en språklig fulhet i “hon märkte [att] den var borta” vars tappade ‘att’ förvisso kan förklaras som dvärgens nedlåtande anföring av hovets sjåp.
Läste den när jag gick i gymnasie... Minns inte riktigt innehållet men kommer ihåg att jag tyckte om hans bittra sätt, pessimism och sarkasm. Han påminde mig lite om Bukowski ( -knullande och sprit då). Det blir nog dags att läsa om den igen.
Det var en liten typ och så var han som en sådan där som slog ihjäl folk också, ja en "Bödel" det var han minsann också. En särdeles otrevlig typ var det, en flashbackare, som vi säger nuförtiden. Han var emot allt fint! Och för allt fult! Fy!
Detta är den bästa sammanfattning av "Dvärgen" jag sett. Detta är precis vari dagens så kallade goda smak ser denna bok som klassisk.
Jag är 26 tum lång, välväxt, med de rätta kroppsproportionerna, möjligen är huvudet något för stort. Mina kroppskrafter är ansenliga, särskilt om jag blir retad. När brottningskampen anordnades mellan mig och Josafat tvingade jag honom efter tjugo minuters strid ner på rygg och strypte honom. Sedan dess är jag ensam dvärg här vid hovet.
Jag har förmånen att äga utgåvan från 1951, med dom klassiska illustrationerna av Sven Kjellberg. Dessutom i ett vackert handbundet halvfranskt band som min pappa kostade på den. Det är en ren njutning att ta ner den volymen och läsa den en gång till. I mitt tycke Lagerkvists absoluta mästerstycke.
(fick för övrigt panik för en tid sedan, när jag inte hittade den genast, och plötsligt fick för mig att jag hade sålt den.
Tack och lov fanns den kvar. Det var en förstautgåva av Barabbas jag hade sålt, som spökade )
__________________
Senast redigerad av Slottsherre 2020-03-02 kl. 22:54.