Dvärgen av Pär Lagerkvist

Lagerkvist är en av mina favoriter, jag har läst honom sedan jag var typ tio år och tycker fortfarande att han är storartad - det är dessutom imponerande att han lyckades gå sin egen väg som diktare från en så pass blygsam bakgrund i den tidens Sverige - men han var inte alltid till sin fördel när han placerade sina böcker i nutid (mycket riktigt föredrar han ju att röra sig i forntid, medeltid eller andra historiska epoker).

Pjäsen Seger i mörker, skriven strax före andra världskrigets utbrott, gestaltar en statsminister med mänskliga skavanker i en hotad demokrati - det kunde vara Sverige eller t ex Tjeckoslovakien. Den politiska polariseringen förvärras och i slutscenerna har landet kollapsat, det råder inbördeskrig i huvudstaden och statsministern och hans älskarinna, Stella, har var för sig tagits till fånga av en antytt fascistisk milis. Paret hålls fångna i en mörk källarvåning tillsammans med de oroade milismännen som är avskurna från sina ledare och inte vet var de ska ta vägen. En av de desperata männen griper tag i Stella och försöker slå henne för att tvinga ur henne upplysningar, men hejdas av regeringschefen, som snabbt övermannas av gänget. Det hörs rop från dem om att skjuta Stella, eller bägge två. I detta läge kommer följande replikskifte:

Statsministern: Ska ni skjuta... henne??
Männen: Ja, tänk att det ska vi!
Statsministern: En värnlös kvinna...Är ni mänskor ni?
En av männen: Nej! Det är vi inte!


Säkert ärligt känt, men inte särskilt lyckat eller realistiskt...

Hur fortsätter det? Kan det inte vara tänkt att uttrycka att de betraktar sig som övermänniskor, att människan för dem är ett passerat stadium, ett åtlöje och en bitter blygsel?

Nej, det handlar inte om att de ser sig som övermänniskor, snarare som medvetet förvildade barbarer. I den här källarscenen framstår miliskillarna/brunskjortorna som klart mer desperata och rädda än paret de har tagit till fånga - de skriker t ex om sina motståndare uppe på marken: "de har fått kulsprutor! KULSPRUTOR!! - Dom jävlarna! Hur fan ska vi nu komma härifrån?!".

Pjäsen slutar med att paret avrättas, om än utanför scenen, men de framstår ändå som dramats moraliska segrare.

Jag tycker att det är realistiskt. Jag kan tänka mig att liknande händelser med liknande dialoger tog plats i verkligheten. Möjligen inte i dagens samhälle då vi är uppvuxna med våld på tv, nyheter, internet mm. .. och vet att ondskan finns. Men föreställ dig ett naivt par som inte vet att det finns människor som är kapabla att mörda oskyldiga utan att blinka. Ett sånt par skulle ställa frågan, "är ni människor?" eller utropa "ni är inte människor!" Om de hamnade i samma sits som statsministern och Stella. "

"Nej det är vi inte" som svar är också mycket realistisk. Har man varit i krig länge, då har man dödat många människor och begått säkert avskyvärda krigsbrott. Det får en att acceptera att man inte är mänskligt längre.

Den pjäsen måste jag läsa, för Dvärgen är mästerligt.

För mig låter "Är ni mänskor ni?" som en rätt kalkonmässig replik i det läget, men man får kanske väga in att mannen är trött och chockad. Hur som helst, pjäsen i sig är inte så dålig och det är intressant att se hur Lagerkvist föreställde sig vad som kunde komma i en nära framtid. Han kände personligen några medlemmar i Per-Albins regering, t ex Wigforss, och visste, enligt sonen Ulf Lagerkvist, att han själv (som tung antinazist ända sedan 1933) stod med på listorna över dem som skulle letas upp och dödas om Hitler hade ockuperat Sverige. Och hade man skjutit Lagerkvist hade man förmodligen också skjutit hans fru Elaine.

Pjäsen hittar man enklast i samlingsvolymen Dramatik 2, som utkom strax efter kriget (där ingår också scenversionen av Bödeln, 1933)

Tycker den känns mer aktuell än någonsin med tanke på Putin, alla bittra incels med mera. Gillar man Game of Thrones så slinker den nog ner ganska lätt.

Dvärgen är en bra bok.

Dvärgen är en roman av nobelpristagaren Pär Lagerkvist och skriven under nazismens sista dagar. Berättelsen är en studie i ondska och inspirerad av Niccolò Machiavellis medeltida verk Fursten som beskriver hur en prins ska styra en fiktiv stadsstat med först och främst svek och list. Huvudpersonen i Pär Lagerkvists historia är en dvärg vid en furstes hov i renässansens Italien och som bara känner glädje vid krig och död och som hatar kärlek och barmhärtighet. Romanen är en av världslitteraturens stora klassiker om maktens villkor och om hur tyranner bara känner rädsla för sitt eget folk. Dvärgen i boken symboliserar högersinnade tankebanor och han går till sist för långt även för den hårdhjärtade fursten och straffas för sina missgärningar.

Denna sammanfattning säger allt tycker jag... spot on liksom.

Dvägen är urtypen för "stipendieprosa"... en bok med alla "rätta" åsikter, essentiellt oläslig

Köpte ett par andra böcker av lagerkvist efter att ha läst dvärgen.

pilgrim på havet, barabas, gäst hos verkligheten, midsommardröm i fattighuset är i princip oläsliga. Fylld med offermentalitet, dåligt samvete, känslosmörja och religiösa betraktningar etc.

Dessa har mer eller mindre förstört dvärgen för mig.

För mig är dess värde mest som modernistiskt tidsdokument. Nu för tiden är vi ju marinerade i antihjältar och svart-gråa "grimdark"-världar så därför står inte Dvärgen ut så mycket, men jag kan tänka mig att det var rätt så banbrytande när den kom. Stilistiskt är den god nog, men inget att slå på stora trumman över

Nej, om man väntar sig hårdpackad yttre action av hans böcker så blir man nog besviken. Det händer ju en del i t ex Bödeln och Onda sagor - men kanske inte på det sättet du väntade dig?

Dramatiken i Lagerkvists böcker handlar ofta om människor som försöker förstå det för dem obegripliga, oanade eller förfärande; så är det både i Gäst hos verkligheten,. Sibyllan och Barabbas. Lagerkvist accepterade liksom Harry Martinson att en del frågor och gåtor inte har några slutliga svar här på jorden - men han kunde trots det inte sluta fråga.

Jag håller med gjorde en liknande litterär resa för ett bra tag sen.
Tycker ingen överträffar Dvärgen.

Det var rätt coolt också att Petter skrev förordet till exemplaret jag kom över.