"Främlingen" av Albert Camus

Främlingen är en av mina absoluta favoritböcker. Kan precis som många andra i tråden identifiera mig med Meursault; att man ibland uppvisar ett beteende som bryter mot gängse normer, något som helt enkelt inte ses med blida ögon.

Sen är det som sagt det avskalade och den totala avsaknaden av klichéer (något som även de "bästa" brukar lyckas få med lite här och där) som är väldigt befriande.

mångfacetterad bok som kan läsas ur nutida perspektiv vad gällande dödsstraffet i dåtidens frankrike, med en tyst kriticism, likt solsjentizyns "en dag i ivan ivanovitjs liv".

jag har läst den i en utgåva jag ej kan minnas, har för mig att den släpptes någon gång under 70-talet, men kanske ej stämmer, i helrött och inbunden. kan någon säga mig vilken utgåva detta var, och hur pass bra anser ni den vara?

jag tänkte köpa boken nu och undrar ifall någon kan säga något om just denna utgåva;
http://www.bokborsen.se/Camus%2C+Alb...17583060_1.htm

svar uppskattas.
tack på förhand

Den utgavs i en nyöversättning av Jan Stolpe för något år sedan och det finns ingen anledning att läsa någon annan än just den. Inte minst därför att den gamla översättaren tog sig väldigt stora friheter med att "snygga till" Camus ganska avskalade och i egentlig mening enkelt skrivna franska.
Denna nyöversättning kom som pocket nyligen.
Skaffa den istället:
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9174291270

Jag tänker väl att han varken är nihilist eller psykopat. Hör inte hemma helt enkelt, passar inte in. Främlingen är lite godbit, rolig och underhållande.

Du måste skämta? Inte psykopat? Har du läst boken?

ur vilken synvinkel skulle camus kunna antydas ha lidit av psykopati, eller syftar du till meursault? oaktat detta skulle jag uppskatta ifall du utvecklade.

Meursault hör inte hemma, han har tröttnat, han saknar kontext. Klart som korvspad att han inte reagerar enligt omgivningens förväntningar. Är det så uppenbart för dig att han är psykopat?

Å andra sidan var det åtskilliga år sedan jag läste boken och måhända led jag då av en tonårsinducerad empatistörning. Hehe.

Det finns inget som tyder på att han tröttnat, det vi vet är att att Mersault har en personlighetsstörning som karaktäriseras av en total avsaknad av grundläggande sociala färdigheter och känslor som medkänsla och empati. Skillnaden mellan en icke-psykopatisk och en psykopatisk brottsling är att den sistnämnde är oförmögen att ångra sitt brott och att uppleva skuldkänslor för att han begått brott.

Jag vet inte vilka din preferenser är, men om du inte anser att Meursault är en vanlig snubbe som inte riktigt passar in, är det lite underligt. Du kanske glömmer att han skiter fullständigt i att hans mamma är död och att dessutom brutalt dödar, skjuter tre skott, en arab på stranden.

Camus själv var en sann humanist, som som var obevekliga i sina höga ideal. Jag gillar hans verk "Pesten", om kampen mot ondskan, och "Tankar om giljotinen" om dödsstraff.

”Vad är dödsstraffet om inte ett mord så överlagt att ingen brottslings dåd, hur välplanerat det än vore, kan jämföras med det? Lika för lika skulle innebära att endast den brottsling som förvarnade sitt offer för den ohyggliga död som skulle komma, och efter detta meddelande låste in offret på nåd och onåd under månader, skulle kunna dömas till döden. Sådana monster möter man inte ute bland enskilda människor”

Jag läste boken när jag var för ung, men minns den mycket väl. Den har växt inom mig på ett mycket märkligt sätt eftersom jag bara läst den en gång. Har haft mycket psykiska besvär genom åren som jag inte orkar gå in på här och nu men...även om Mersault är en idiot, så lever han ju inte utifrån nån kristen äcklig jävla moral i alla fall. Att slippa känna, att bara verka och finnas, det är min högsta dröm. Onödigt, illiterat inlägg kanske, men jag ville skriva det. Ska rota fram mitt extremt vackra och åtråvärda exemplar idag och läsa den igen.

Hellre en kristen moral än ingen moral alls.

Han är INTE en psykopat, det är att göra det lätt för sig. Han saknar de drag som kännetecknar en psykopat, för det första är han alltid brutalt ärlig och försöker aldrig någonsin att manipulera sin omgivning. För det andra är han alltför eftertänksam för att vara en psykopat. Ni som anser det harverkligen missuppfattat en av vår tid största litterära verk!

Poängen är att Meursault är en människa som inte passar in som människa, en människa som i slutändan ses som ett förräderi mot mänskligheten. En som inte lever vid de sociala konventioner, normer och försvarsmekanismer som vi byggt upp, han är en utböling i det avseendet.

Precis som Alex i Clocwork Orange är en sorts "ursprungsmännika", eller "en pojke som alla pojkar innan de vuxit upp", så är Meursault en människa innan hon socialiserats och indoktrinerats in i samhällets normer och konventioner. Nu känner han ju till spelets alla regler men han lever inte efter de eftersom han är likgiltig. Likgiltighet är säkert en psykopats mer utmärkande drag, men alla är vi likgiltiga innerst inne, dock kanske inte i lika hög grad som Meursault. Därför tycker jag att boken är mer av en tema-studie än en karaktärsstudie.

Jag analyserade boken i Människan socialt och kulturellt och både läraren och jag kom fram till att Meursault är mer av en karikatyr än en psykologisk karaktärsstudie - han försöker som sagt aldrig att manipulera sin omgivning, han är ärlig även när han likaväl kan ljuga om sakernas tillstånd för att rädda sitt skinn, han ångrar inte sitt brott men är ledsen över att det gått till som det gjort - och han söker aldrig uppmärksamhet, något som alla människor gör både medvetet och omedvetet. Han passar med andra ord inte i något psykologiskt sammanhang.

Meursault är en människa som insett hur betydelselöst allt är. Och när allt är betydelselöst spelar det väl ingen roll om man dödat en främling eller om ens mor dött, han säger ju själv att han hade föredragit att hon inte hade gjort det, men i slutändan är det väl ganska trivialt. Varför skulle hon inte dö liksom?

Nej, en psykopat är han inte. Det är lika löjligt varje gång jag hör det. 2000-talet är verkligen pseudo-psykologernas tid. Hade han varit blott en psykopat hade det existentiella temat som är bokens kärna varit helt meningslöst. Främlingen vore således bara ännu en Ripley-deckare. Han är en betydelselös prick i vårt universum som inte kräver någonting av andra och flyter med i händelsernas ström tills det att hans vilja leder honom på andra vägar. Han är nöjd med sakernas tillstånd just för att allt är betydelselöst. Och är inte det sann frihet ändå? Att slippa definera sig genom sitt sociala status, sitt jobb (han tackar nej till ett jobb i Paris!) och de människor man omger sig med. Är det inte sann frihet? Att bara få vara...

Men nej då. Ni som definerar honom som psykopat kan inte tänka er in i detta koncept. När jag redovisade boken i Människan socialt och kulturellt var det många som tyckte att Meursault är minsann en psykopat, någon man inte vill känna. Men när jag sedan satte honom i ett socialt och kulturellt sammanhang klickade det... de fattade hur allt hände ihop! Det är inte Meursault som är skrämmande, det är våra pretentioner på livet.

Semit egale - det spelar ingen roll...

Likgiltighet inför döden, livet och familjen. Precis en sådan som utfryses och bestraffas av gruppen PK-iter i dagens Svedala.