Samhället och hur vi lever skapar depritionerna, inte vi själva.

Depritionerna tar överhand, men det är vi som skapar skiten. Det är hela systemet vi har byggt upp, och samhället vi lever i. Som förlitar sig på att vi ska klara av alla våra problem själva.

Människan är ett gruppdjur som behöver männskor de kan anförtror sig till, vi behöver veta att vi kan berätta allting för. Men våra sociala nätvärk som bygger på tillit, blir bara mindre.... när vi binder upp oss vid våra datorer, telefoner och tv aparater och umgås på nyare sätt än innan.

De nyare samhället har byggt upp ett sånt ideal om att vi alla är perfekta och lyckade att vi börjar använda en fel-fri mask som vi bär när vi går ut i samhället, till skolan, när vi träffar nya männskor och överallt. Vi männskor behöver ta av oss denna mask och berätta om våra problem, lösa dom, vi kan inte bara gå runt och inte låssas om dom. Det funkar inte så, vi kan inte lösa allting själva. Det spelar ingen roll hur starka vi än är.

Det som händer när vi inte kan ta itu med våra problem normalt sätt, är att hjärnan knasar. När inte dom vanliga systemen för att lösa problem funkar, så slår den igång de äldsta systemen, sen när vi var djur i flockar, för många jävla år sen. Dessa system som funkade på den tiden, är det vi idag kallar depritioner, panik attacker, ångerst och så vidare. Alltså de instinkter vi har kvar ifrån när vi var djur. Som tex. jag som lider av panikattacker och kan bli otroligt paranoid när jag inte klarar av vissa situationer. Det är när jag inte klarar av situationerna mer dessa äldsta system slårs på. Det kan ha använts för när vi var djur i grupper och anade orod i flocken, så slogs dessa system på för att man skulle bli mer vaksam och ha mer koll på vad som händer runt omkring än. Det är det vi har namn på och kallar för sjukdommar, "panik attacker" och blir paranoid.

Vi bygger upp ideal för hur vi ska vara och skapar därmed krav vi försöker leva upp till hela tiden. De största idealen är kanske hur man ska se ut, och när vi sitter inne ännu mer framför datorer och tv aparater som vi inte gjorde förr. Kan vilken idiot som hellst räkna ut att vi blir tjockare, och det har ju en stor del i skönhetsidealet att göra. Blir vi tjocka blir vi inte omtyckta av det andra könet, som är en grundförestättning för att ses som "lyckad". Men vad fan är igentligen lycka då? Det vi alla strävar efter? Ifrågesätt lite mer förihelvete. Är det vad andra ska tro du är, eller är det något du ska bilda för att trivas med dig själv?

Blir otroligt förbannad på hela samhället som byggt upp det på ett sånt sätt. Att vi tror det är oss själva det är fel på, att vi ska klara av allting själva, jävla piss skit det är böggfitthorigt. SSRI medicinförsäljningen har ökat med 70%(eller nått, statetisk whatever ni fattar min poäng) till ungdomar. Visst packa på varanda jävel med stabilare humör och mer seretonin, jag tror fortfarande inte det hjälper. Inte ifall man inte får sig en insikt om hur det ser ut, och det därför jag skrev den här skiten. För att ni ska förstå att det är inte bara er själva, utan att det rör oss alla och det finns alltid hopp.

Det man för 50år sedan lärde sig på högskolan, läser vi idag på gymnasiet. På den tiden kunde alla skaffa sig ett job och man hade inga större krav på sig, man fick skapa sina egna amitioner och vilja bli nått. Nu packas vi på med massa MÅSTEN istället för att kunna bli något i denna jävla världen. Men har lärt mig att man måste leta efter dom enklare målen och sträva efter dom, om man sedan kan göra något utöver det, är det bara en bonus.

Skrev ner detta en sömnlös natt utan mina imovan, som tyvär är slut och efter att ha pratat med en tjejkompis på msn ett tag. Vet att det är säkert massa felstavningar och gramatiskafel men ville skriva av mig, så blir att jag postar ändå trotts pinsamheterna.

/C

Rörigt inlägg men mycket jag kan hålla med om. Fetma och psykisk ohälsa...

Så hur gör vi nu?

Den "moderna människans levnadssätt" verkar inte passa vår biologiska och psykologiska konstruktion tillräckligt väl.

Kanske skulle var 20 person utbildas till personlig tränare och kognitiv beteendeterapeut? ;-)

Det är verkligen sanningens ord du skriver.

Vi behandlar inte anledningen till människors problem, bara yttrandet. Har du svårt att sova t.ex. så får du sömnpiller. Men när du slutar med sömnpillerna så har du samma svårigheter. Ett efterblivet system om du frågar mig.

Sammhälls-idén låter ju bra i teorin. Att när man har problem med något, så finns det alltid någon som tar hand om en och vi hjälper varandra.
Så vi blir lite hjärntvättade att vi ska bli omhändertagna, och mår vi dåligt så behöver vi bara gå till en läkare eller psykolog så mår vi bra igen.
Dock så ser inte verkligheten ut så, och vi går till läkare och psykologer men vi mår inte bra ändå. Faktum är att vi i många fall mår sämre och blir beroende av diverse preparat.

Min bror sa en gång något i stil med "Människan är inte ämnad att bo i små lägenheter helt själva inne i en stad, stirrandes på rörliga bilder."

Ursäktar rörigheten osv, hoppas det var lite förståligt iaf... Och citatet stämmer ju in som fan!

Man kan inte klassificera leda vid samhället som depression. Depression är ett medicinskt och biokemiskt tillstånd. Att man inte trivs med sin livssituation är inte skäl nog för att man ska säga sig vara deprimerad. Trivs man inte på jobbet eller i sin bostad får man väl försöka lösa problemet på egen hand. Jag tror alla bär lösningen inom sig. Riktig depression är ett livshotande tillstånd som kräver behandling.

Man kan inte skylla sina egna tillkortakommanden på samhället.

Klart man kan skylla på samhället, men sedan när man inser att samhället suger, så kan man börja förstå varför man mår dåligt och ta tag i sina problem . Det blir lätt i detta samhälle att vi ser varandra som hot, och inte som vänner. Vi ska hjälpa varandra inte motarbeta varandra. Jag vet själv när jag mådde mycket dåligt att jag såg alla som fiender, och att alla skulle vara emot mig på något sätt, vilket självklart inte var fallet. Försök hitta det trevliga i människor, så de sociala situationerna blir lite trevligare, det kan vara trevligt på jobbet också! , överallt kan du ha trevligt, bara för du är på jobbet är det inget hot där, vi är nog lite för tävlingsinriktade framförallt vi killar, som känner att vi måste vara bättre än alla andra, och då kommer den där lilla hot bilden upp, och börjar tänka är jag bättre eller sämre än honom? presterar jag bättre än honom? Vi ska hjälpa varandra inte, försöka bevisa att vi är bättre än alla andra, mer jämnställt samhälle vore bättre, där vi inte känner ett behov av att vara bäst, utan att det duger att bara vara. Så försök se människor som lite trevligare varelser, och släpp tävlingen, livet är ingen tävling, släpp den, så försvinner nog mycket av jämförelsen, så att du slipper tänka om de är bättre eller sämre än någon annan, vi är till för att hjälpa varandra! . bra text förövrigt som du tar upp, gillar när folk reflekterar över sin livssituation och inte tar för givet att allt är bra som de är, utan att det kan faktiskt vara något fel hur samhället fungerar idag, och som sagt medecinen hjälper inte mot problemen, utan är bara en tillfällig lösning, lösningen kanske är att känna lite mer gemenskap med andra?

Samhället har bara förenklats, det är uppenbart för alla och envar att det bara finns sex och pengar - och psykoser.

Normen är ju inte tillit utan misstro. Man beblandar begrepp så allt blir paranoit. Paranoia är numer helt normalt, ungefär som det är det under ett krig.

Det Pavel skriver är för mig absurt, antigen är jag då usel för att jag inte är bra nog att kunna be alla dra åt helvete, jag är fast i icke-valda relationer, mkt pga skuldberg och politik. Alternativet är då att bli riktigt sjuk. Man borde säga det öppet, lid så in i helvete eller var perfekt. Då ska de andra antingen beundra eller förbarma sig.

Jag tror inte jag kan bli perfekt, så, det enda som återstår är allså att bli riktigt deprimerad så jag antingen dör eller blir omhändertagen.

På vilket sätt tycker du att du kan skylla på andra för att du mår dåligt?

Jag skyller inte på andra för jag "mår dåligt", jag konstaterar att jag antingen fixar biffen eller så ska jag dö.

Och jag fixar inte biffen bra nog, jag är ju en gormet som inte kan äta skit och se glad ut, så var jag redan som liten, fick jag inte god mat åt jag inte.
Det är ingen mening om man ser att dag ut och in ska man äta den där äckliga maten och det finns perfekt stekta biffar, men jag är oförmögen att roffa åt mig dem. Jag är predestinerad till sega biffar pga min ofullkomlighet, mitt arv, min miljö, min oförmåga att perfekt interagera med andra.
Och förr eller senare kommer då tiden då man säger "men du är sjuk, du har inte fått ngn mat, vi ska ha förbarmande" i dagens samhälle.

Sen kan jag ibland tänka att det är andras fel men det är ju för att lätta mitt psyke och min skuld, är det värst om du har det pissigt pga dig eller pga mig?
Blir man gladare av att tänka "allt är mitt fel, se hur dålig jag är för att jag inte fixar min egen biff"?

D Roger:

Om du mår dåligt på grund av strukturer i samhället som de du räknade upp i ett tidigare inlägg, lider du av hederlig, gammal Weltschmerz. Det försvinner garanterat när du blir äldre. Det finns ingen anledning att vara ett världssamvete. Ingen kommer att tacka dig för ditt ställföreträdande lidande.

Nej, det gör inte jag.
Jag lider inte av ngt sådant alls.
Det är inte samvetet utan medvetenheten om hur kalkylen ser ut.
Alla begrepp vi känner är relativa och tidens melodi gäller.

Samhällets brister är som de är, det trista är inte dagens utan oförmågan att lösa morgondagens problem. Jag kan berätta hur de ser ut, men ingen gör ett shit åt dem. Tvärtom så förvärrar man ofta dem med ett argument, sen förstör man förutsättningarna med ett annat. Tro inte på ngn, var paranoid, räkna med det värsta, se till att du kan ta hand om dig, och fixar du inte det plus ett bra jobb och en bra bostad, ditt fel.

Jag mår bara dåligt över att inte vara en omnipotent dödlig halvgud.
Dårskap eller insikt?

Ja, samhällets utformning bidrar säkerligen till depressionerna men helt utan "ansvar" är man knappast. Men det är en oerhört stor fråga, psykisk hälsa sett ur ett sociologiskt perspektiv.
Depressiorna förr var nog inte lika svåra, då kunde man inte vara deprimerad utan att gå under bokstavligt talat. Idag har vi råd och möjlighet att bara skita i allt, någon fixar det åt oss.

Det sociala tror jag är nyckeln till all psykisk hälsa. Och nu menar jag inte att gå ut och supa varje helg med polarna, det är knappast socialt.
Är man utanför ett sammanhang är det självklart att man bara vill lägga sig ner och dö. Internet är ett substitut för många ensamma människor som tyvärr går miste om en annan aspekt och ändå blir deprimerade och konstiga eftersom de inte lär sig att umgås.

Jag tror absolut att folk skulle slippa depressioner om de levde mer down to earth tillsammans med människor som de känt hela sina liv och har en stabil kontakt med, det allt mer anonyma samhället med människan som en konsument i första hand är förgörande