Frågetråd: Sjuksköterska (ställ era frågor)

Med språket får du ju ta till det logiska tänkandet. Du ansöker ju om vart du vill studera, dvs. i vilket land. Då är det ju givetvis fördelaktigt att kunna tala språket i det landet. Där av är engelsktalande länder absolut mest populära, ihop med tyska, franska, spanska - språk man kan ha läst i grundskolan. Man måste ju kunna kommunicera, dels för att inlärningsprocessen skall bli så gynnsam som möjligt, och dels ur ett patientsäkerhetspersektiv.

Har nu kommit in på sjuksköterska på Linnéuniversitet i Växjö. Hur jag kom in är dock en gåta då jag kom in på mitt högskoleprov som låg på 0.9 :P Trodde att så här i arbetslöshetens tider det var i princip omöjligt att komma in med sånt resultat.

Hur är det egentligen att plugga på universitet? Jag har fattat att eget ansvar är väldigt viktigt.
Hur är det med litteratur. Får man reda på vad man behöver så det bara är till att handla/låna eller får man klura ut det själv?

Sen är jaq lite nervös också för om jag ska bli "ensam". Har alltid varit lite blyg och tillbakadragen och om ingen drar in mig hamnar jag lätt utanför. Och det är inget roligt. Men jag antar att det är många som också inte känner någon innan man börjar.

Jag vet inte hur det är specifikt för Växjö. Men normalt sett finns litteratur angiven för varje kurs i respektive studiehandledning. Sedan är det upp till dig att prioritera vad som är aktuellt att köpa/låna/ens läsa. Du kommer bli duktig på att särskilja vad som du behöver kontra inte behöver.

Grupparbeten och metodövningar är en del i utbildningen, då samverkar man ju med sina kurskamrater, och lär säkert känna ett helt gäng. Sedan är det ju ingen nackdel att vara själv på ett sätt, ingen vet att du är blyg eller hur du varit tidigare i livet, kanske dags för en nystart?

Nä det är sant.. Tack!

På utbildningarnas hemsidor står det att man har några poäng valbara kurser. Vad kunde man välja då?

I Borås ex. är exempel på valbara kurser: "Pediatrisk omvårdnad", "smärta och smärtlindring" och "sviktande vitala funktioner". Vet inte hur det skiljer sig åt.

Tänkte höra lite hur ni som jobbar som ssk kände i början av eran yrkestid. När ni gick ifrån skolan till jobbet. Kändes det som att ni fått en bra utbildning eller var man lite vilsen i starten? fick ni ett bra välkomnande?

har ni kanske några minnen att dela med er av vore det ju skojj!
vad var jobbigast/roligast svårast/lättast i starten?

Många som verkar intresserade av att testa på att jobba i Norge. Har arbetat en hel del där med andra saker. Skulle nog rekommendera att ni hör av er till nåt av bemanningsföretagen och söker genom dom. Ett tips kan ju vara att åka över bara några/nån vecka i slutet av varje år. Om det bara är extrapengar ni är intresserade av så får ni tjäna upp till 39k norska per år utan att behöva skatta om jag inte minns fel. Kan försöka svara på praktiska frågor kring att arbeta i nabo-landet om det finns några.

Goder aften

Min uppfattning är att utbildningstiden inte speglar verkligheten till 100%. Vi läser ju mycket vårdvetenskap/omvårdnadsvetenskap, samtidigt som undersköterskor till stora delar utför omvårdnaden, även om vi sjuksköterskor är ansvariga. Klart man känner sig lite vilsen, men man kom in i det rätt snabbt. Min erfarenhet är att nya sjuksköterskor går bredvid en mer erfaren kollega i ungefär 2-4 veckor.

Jag har hört att i och med nedskärningar och sparkrav så får många undersköterskor gå vilket leder till att omvårdnadsarbetet hamnar mer och mer hos sjuksköterskorna. Det kanske inte är så tydligt idag men det sägs vara den oundvikliga framtiden.

Hur ser du/ni på detta?


Har påbörjat en sjuksköterskeutbildning som jag hoppade av av personliga skäl men har alltid sett det som att jag ska återvända. Det största orosmolnet är dock pengarna. Till skillnad från de flesta så har jag med ålderns gång uppvärderat pengars betydelse och tanken att dra på mig (mer) lån för en förhållandevis dålig lön är det som får mig att tveka. Mina sjuksköterskeplaner härstammar också egentligen från en dröm att bli läkare men eftersom jag saknar tillräckligt bra betyg så..

På flera håll säger man upp USK iom att det är "bättre" att ha SSK som kan göra allt arbete och vården blir därigenom mer "flexibel", och i dagens löneläge så kan det t.o.m. vara billigare att ha en nyexxad SSK istället för en erfaren USK i vården. Vi SSK skall ju vara experter på omvårdnad och därigenom torde detta vara helt naturligt och problemfritt att vi har SSK istället för USK, men så är det tyvärr inte. Jag upplever att ju fler SSK ju mer eftersatt blir omvårdnaden. många SSK anser att de inte läst på högskolan för att städa kök, beställa tvätt, städa med mera så då hopas man inne på expeditionen istället för att vara ute bland patienterna vårda... Vissa avdelningar har delat upp det med "innesyster" och "utesyster" för att tvinga ut folk på golvet, en horribel och skrattretande situation som folk utanför vården nog säker ruskar åt huvudet på!
Jag anser att USK krävs och behövs inom vården för syrror är bra på sin bit och USK på sin bit, det är två skilda yrken egentligen och därav två helt skilda utbildningar, det inser man när man gått båda två!!
Jag har inget emot att sköta vården omkring folk, där ÄR ju därför man jobbar inom vården, problemet är då det att det finns inte så mkt folk på avdelningarna längre så man hinner fan ingenting, på morgonen ska man hinna göra iordning och administrera läkemedel, göra iordning och dela frukost, assistera ADL samt sköta hel ADL, ha hand om telefon, förbereda rondarbetet, rappa till sjukgymnast, arb.terapeut samt få rapport, checka läget med kommunen för VPL/Hemgångar, ge vb lkm, ta prover samt kontroller på kanske 9-14 patienter, var moment för sig kanske inte är jobbigt, det som är jobbigt är att allt ska göras innan 9.00-9.30 innan ronden och man får SÄLLAN göra färdigt 1 moment helt utan man måste göra kanske 2-3 saker samtidigt för att hinna. Rappa till sjukgymn sker kanske samtidigt som man bereder antibiotikan och pratar telefonen och hamnar i nån telefonkö till kommunen... så... det gäller att vara tusenkonstnär ibland! Det kan vara frustrerande!

Men vi SSK kommer aldrig ifrån grundläggande omvårdnad, det är det vi är specialister på och skall kunna fixa i blindo, det kommer vi aldrig ifrån, så gillar man inte att jobba med patienterna och dess ADL så skall man nog funndra på ett annat yrke, i alla led måste man ha patientkontakt om man så är ambulans-, akut, anestesi, IVA- geriatrik-, psykiatri-, eller barnsjuksköterska så måste man vara beredd på att jobba med patienters ADL och bli smussig om händerna! Något som nyexade syrror gärna glömmer, tyvärr!

Och sjuksköterske- och läkaryrket är så helt skilda saker i verkligheten så du kompenserar inte läkardrömmarna genom att bli sjuksköterska... inte alls. Vill man bli läkare ska man nog se till att bli det, allt annat blir bara en besvikelse är jag rädd för. Man jobbar med läkarna och inte under läkarna, alla bidrar med sin bit till kakan och det är helt olika professioner omkring patienten. Så som SSK kanske man har 10-15% gemensamma uppgifter med läkarna under ett pass på en avdelning. Mer än så är det inte, så hospitera gärna med någon sjuksköterska innan du börjar plugga så du vet vad du ger dig in på, sjuksköterskeyrket är låååååångt bort från vad de flesta tror, speciellt mot vad många här på flashback tror, det kan vi som jobbar med det intyga!

Har hört många gånger att "Läkaren är minsann inte chef över ssk!". Då inställer sig snabbt frågan, vad händer om ni vägrar att lyda läkares ordination?

Det är oftast inget problem i vad som händer om man vägrar lyda läkarens ordination. Skulle tippa att i 80% av fallen så är läkarens ordination inte korrekt enligt Socialstyrelsens författning och krav på hur en korrekt ordination skall se ut. Då är det enda rätta att man som sjuksköterska vägrar utföra felaktiga ordinationer tills läkaren har skrivit en korrekt.

Paragrafryttare ja visst. Men läkarens yrkeslegitimation sitter aldrig lös.