År 1995 pågick en massiv kampanj i medierna mot den
dåvarande porrkungen Carl Serrung. Personer som kunde tänkas
ha någon koppling till denna man publicerades med namn och
bild i våra kvällstidningar. Expressen publicerade
exempelvis namn och bild på en person som man misstänkte
hade köpt rättigheterna till Carl Serrungs filmer. Samma
person drev även en svensk Internetleverantör. Detta
uppmärksammade man på tidningen Z, som ringde upp företagets
kunder och frågade ifall de visste att en av grundarna bakom
Internetföretaget hade ett förflutet inom porrindustrin.
Givetvis vill många företag inte förknippas med Carl Serrung
och porrindustrin, och man lämnade därför denna leverantör.
Företaget gick kort efteråt i konkurs.
Några år senare uppmärksammar Upsala Nya Tidning (UNT) att
det finns barnporr på Internet, och då i synnerhet bland
diskussionsgrupperna. Man skrev artiklar i ämnet, och
namngav en Internetleverantör i Uppsala. Man ringde deras
kunder, och frågade ifall de visste att de låg på en "barn-
porrserver" som dagligen förmedlade tusentals barnporrbilder
till hela världen. Det visste de givetvis inte, och det
dröjde inte länge förrän dessa företag bytte leverantör.
Vad UNT "glömde" informera om var att dessa bilder även
fanns hos de flesta övriga leverantörer. Inte heller var
denna leverantör den med flest diskussionsgrupper, eller
något företag som på övrigt sätt utmärkte sig på detta
område. För att inte riskera en ny artikelserie valde dock
denna leverantör att censurera Internet för sina kunder.
Man nekade kunderna att ta emot ett flertal diskussions-
grupper. Allt för att slippa ytterligare publicitet.
Men vänta lite. Den utpekade Internetleverantören från 1995
hade aldrig någonsin sysslat med porr, och personen som man
bland annat namngav i Expressen hade för länge sedan slutat
inom porrindustrin.
Och Internetleverantören från Uppsala tillhandahöll samma
tjänst som Telia, Tele2 och Telenordia. Man erbjöd dem att
ansluta sig mot Usenet, vilket är en del av Internet.
Ytterligare några år senare lyckas ett svenskt kommunalråd,
Björn Fries, stänga en webbsida i USA. Inte på grund av
att den var olaglig, utan på grund av att den enligt
kommunalrådet var "omoralisk". De som hade webbsidan var
nynazister, och då spelade det ingen roll ifall den var
laglig eller ej. Nazister är onda, och dessa skall stoppas
med alla tänkbara medel. Oavsett om de följer gällande
lagar eller ej. "Det vore väl inte så bra ifall ert
företag förknippades med nazister."
Att samma sida sedan två år också legat hos Flashback hade
man missat. Flashback äger en Internetleverantör, och bryter
någon av kunderna mot gällande policy kan sidan stängas av.
Men sidan bröt inte mot någon policy, och inte heller
uppfattades den av de jurister vi kontaktade som uppenbart
olaglig.
I november 1999 polisanmäler därför kommunalrådet Björn
Fries Flashback för hets mot folkgrupp (diarienummer
K 13346-99), som han anser är indirekt ansvarig för att
den nazistiska webbsidan finns kvar på Internet. När sidan
inte stängs ned kontaktar han företaget som säljer bandbredd
till Flashback, och försöker i stället få dem att bryta
gällande avtal och stänga av Flashback helt från Internet.
När de förklarar att man inte kan stänga av kunder hur som
helst, väljer han att kontakta företaget som säljer
bandbredd till företaget som säljer bandbredd till Flashback
som i sin tur erbjuder bandbredd till kunden med den
nazistiska webbsidan. Verkar det rörigt?
Under tiden som detta företag får förklara gällande avtal,
skriver Björn Fries en debattartikel i Aftonbladet där han
namnger de företag som enligt honom är delaktiga till att
Flashback kan vara verksamma på Internet. Han väljer också
att publicera adresser och postnummer till dessa företag -
så att läsarna själva skall kunna kontakta dem (nej, jag
skojar inte).
Parallellt med detta, debatteras frågan i radions P1 där
Björn Fries anklagar Flashback för att försörja sig på att
sälja webbutrymme åt våldsporr och nynazister. Att vålds-
porr är olagligt och att Flashback erbjuder gratis Internet
verkar vara av mindre betydelse. Lögnerna och anklagelserna
börjar nu hagla allt tätare.
Björn Fries skriver efter detta brev till de berörda
företagens kunder, och undrar ifall de vill bli förknippade
med naziströrelsen. "Företaget ni anlitar hyr även ut
bandbredd till nazister."
När inte heller detta ger resultat kontaktar Björn Fries
Föreningssparbanken och ALMI Företagspartner som lånat ut
pengar till företaget som säljer bandbredd till Flashback.
"Det förvånar oss oerhört att ALMI FÖRETAGSPARTNER AB
medverkar till att ekonomiskt förknippas med den nu
existerande nazismens straffbara handlingar."
Den 12 februari meddelar företaget som säljer bandbredd
till Flashback, att man avslutar avtalet då "långivare
hotat med att säga upp våra lån".
I medierna har man under januari kunnat läsa om hur NSF:s
webbsida försvunnit från Flashback, och att företaget som
säljer bandbredd kastat ut Flashback. Några har till och
med kontaktat oss och frågat ifall vi tänker lägga ned
Flashback Community (Internetleverantören).
Sanningen är att NSF:s webbsida ligger kvar på Flashback
(
http://www.flashback.net/~nsf/). Förutom hos Flashback
fanns den i början av januari även på ytterligare tre
servrar i världen. I förra veckan fick NSF tillbaka sin
egen domän, och därför pekar nu alla de övriga sidorna mot
den. Att stänga av deras webbsida hos Flashback har aldrig
varit aktuellt.
Vad det beträffar Flashbacks bandbredd, gäller vårt
nuvarande avtal till och med den 1 oktober 2000. Att byta
leverantör är inte speciellt svårt, (vi bytte till exempel
till vår nuvarande leverantör för mindre än fem månader
sedan). Vi har redan hittat ett flertal leverantörer som
vill sälja bandbredd till oss, och några planer på att
lägga ned Flashback Community finns givetvis inte heller
- lika lite som några planer på att utesluta kunder på
grund av deras politiska övertygelse.
(Av samma orsak som vi inte utesluter kunder på grund av
deras religiösa övertygelse eller sexuella läggning).
Björn Fries fortsätter dock sin märkliga kamp för vad han
kallar "moralisk självcensur". I SVT:s Rapport (21 januari)
använder han ord som "självsanering" och "etisk nivå". Det
handlar nu inte bara om att stoppa yttrandefriheten för sina
oppositionspartier (i detta fall för Nationalsocialistisk
Front som ställer upp i nästa riksdagsval) utan också stoppa
yttrandefriheten för sina kritiker (i detta fall Flashback
som försvarar oppositionspartiernas rätt till yttrande-
frihet).
I drygt två månader har Björn Fries lagt undan de kommunala
uppdragen och bedrivit sin egen lilla kampanj på betald
arbetstid. För detta får Björn Fries 32 000 kronor i
månaden, och nyligen tilldelades han även Olof Palme-priset
på drygt 400 000 kronor. Det är med andra ord ingen olönsam
historia att agera offer i medierna, snarare tvärtom.
"Alla har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna
rätt innefattar frihet för alla att utan ingripande hysa
åsikter och frihet att söka, mottaga och sprida upplysningar
och tankar genom varje slags media och utan hänsyn till
gränser."
- 19:e artikeln om de mänskliga rättigheterna
Björn Fries misslyckande att stänga Flashback såväl som att
hindra Nationalsocialistisk Front att vara verksamma på
Internet kan vara en lärorik historia. Yttrandefriheten är
en lagstadgad rätt att framföra åsikter offentligt. Den
skall vi inte ta för given. Denna historia visar att det
fria ordets motståndare kan komma från de mest oväntade
håll. Precis som i Kina och Singapore använder man ord som
"självsanering" och "etisk nivå" - och tillägger ofta att
det är för medborgarnas eget bästa. I båda länderna tiger
medierna - men av helt olika orsaker.
Freedom of speech - use it or lose it!
Jan Axelsson
Stockholm, januari 2000
